Varför gick V så dåligt?

En av de tråkigaste utkomsterna av valet är det dåliga valresultatet för Vänsterpartiet. Nu frågar sig många hur det kunde hända, och det är viktigt att försöka dra lärdomar ur detta.

Partiet har drabbats av den starka högerström som etablissemangets valkampanj arbetade upp, men frågan är vad V-ledningen gjorde för att stå emot. En av de tydliga trenderna i valet är att folk hellre tenderar att rösta på originalet än på kopian.
När Moderaterna mer och mer började låta och bete sig som Sverigedemokraterna vanns inte röster från SD till M, utan det gynnade snarare SD. Detsamma gäller förhållandet V och S. Nooshi Dadgostar har i sina linjetal på till exempel Första maj eller i Almedalen till ton och innehåll låtit som traditionella socialdemokratiska ledare. Det har inte gynnat V.
Den starka högerströmmen har sin grund i den epok som kapitalismen är inne i – den nationalistiska kapitalistiska perioden. Att S-ledningen lämnade in Nato-ansökan utan någon som helst öppen diskussion eller demokratisk process är ett led i denna nationalism som innebär en kraftig upprustning av den militära delen av staten och att banden till den amerikanska imperialismen knyts allt tätare.

Mot det här räcker inte ett urvattnat politiskt budskap. Det skulle ha krävts massmobilisering och byggande av en rörelse. Det var långt från tillräckligt att V sa sig vara emot Nato-ansökan (men knappt gjorde något mer, däremot röstade de för höjningen av försvarsanslagen till 2 procent av BNP som Nato anser att sina medlemsländer bör ha).
Så genom att sitta still i båten under våren/försommarens historiska brott mot arbetarrörelsens grundidé om alliansfrihet och internationell solidaritet gör man utsikterna för valkampanjen mycket svårare.
Tvärtom var det ett år tidigare. Kampanjen Nej till marknadshyra, där Rättvisepartiet Socialisterna hade en samordnande roll, stöddes av 80 organisationer. Många var lokala V-klubbar och även några distrikt. Partiet som helhet avböjde medverkan.
Men att vi hade så mycket kamp – 200 demonstrationer totalt runt om i landet – satte en press på partiledningen som den behövde för att i sin tur sätta ner foten och tillsammans med oppositionen fälla S-MP-regeringen. Det var första gången någonsin som en svensk regering föll i ett misstroendevotum.
Huvudfrågan var nej till marknadshyra i nyproduktion och regeringen kunde inte komma tillbaka med mindre än att den nya marknadshyran var skrotad.

En av de stora vinsterna med detta var att V steg i opinionen. I juni hade partiet 11,3 procent och i augusti 11,9 procent. Partiet fick också tusentals nya medlemmar. Men när proteströrelsen vände sig till V för att diskutera hur vi med den fantastiska och unika hyressegern i ryggen skulle fortsätta var man inte intresserad längre. Trots att väldigt många frågor kvarstår för hyresgäster skulle det inte längre bedrivas kamp.
Nu började en tid där V mer och mer riktade in sig på att bli godkända bland framtidens tänkte regeringspartner. Jonas Karlsson, som fram till partikongressen i februari var ersättare i partistyrelsen och riksdagen, skriver i sin val­analys på Facebook om detta:
”Den häpnadsväckande strategin att gå till val på regeringssamarbete med C men samtidigt attackera dem hårt för ’att mala ner dem’ och visa kontrasterna var som några av oss varnade för i partistyrelsen en dödgrävarstrategi. Både genom att underminera mobiliseringen för en röd politik, men också för att den underminerade samma strategis regeringsunderlag i ett på förhand förutspått rekordjämnt val.
Strategin, som i kombination av ett plötsligt förnekande av socialistiska grundbultar i program, innebar en kraftig högergir och denna saltomortal slutade med ett historiskt magplask där båda partierna drogs ner mot botten. En konsekvens av regeringsstrategin var även att de egna politiska förslagen hölls tillbaka i ett läge där vi akut behövde skifta fokus och själva sätta dagordningen.
Den rasistiska högern måste utmanas genom en tydlig opposition för ett annat samhälle. Den kompromisslösa mobiliseringen runt marknadshyror gav respekt, opinionslyft och tusentals nya medlemmar. I valrörelsen var den offensiva hållningen som bortblåst till förmån för utsträckt hand till nyliberalerna i Centerpartiet.”

Ska man kunna stå emot kapitalistisk nationalism måste man ha ett tydligt socialistisk alternativ.

Ska man kunna stå emot kapitalistisk nationalism måste man ha ett tydligt socialistisk alternativ. Nooshi Dadgostar har i flera mediaintervjuer under året inte kunnat förklara vad antikapitalism eller socialism är. Trots att vården och skolan var väljarnas viktigaste frågor gick V-ledningen med på att istället fokusera på elpriser.
Internt finns det en stark kritik mot att partiledningen inte lanserade tydliga politiska slogans för valarbetarna att använda, utan att valplakaten bara innehöll partiledarens namn (samt två andra mycket svaga paroller ”Din trygghet är politikens ansvar” och ”Bygg Sverige starkt igen”).
En annan kritiker är Jens Holm, som hoppade av som klimatpolitisk talesperson i protest när partiet gjorde upp med högerpartierna om sänkt skatt på diesel och bensin.
– Strategin att försöka vinna manliga bruksortsväljare har inte fungerat. Vi har förlorat unga progressiva över hela landet, men inte vunnit några nya väljare. Det visar att det var katastrofalt dåligt att lägga om en omtyckt och respekterad klimatpolitik för att förvandla den till en industripolitik som folk inte har förstått, säger Jens Holm i en intervju i tidningen ETC.

Vice partisekreterare Hanna Gedin skriver i en debattartikel att partiet har förlorat röster till MP för att väljarna velat stödrösta på MP. 0,8 procentenheter av V:s fall från förra valets 8 procent till årets 6,7 procent skulle förklaras av detta, enligt VALU.
Med tanke på hur starkt uppdelat landet har blivit röstmässigt är det inte fel att satsa på bruksorterna i sig. Frågan är bara hur. Att okritiskt hylla en så kallad grön industri istället för att ställa sig på industriarbetarnas sida, och på ortens boendes sida och där lyfta frågorna om vård och skola. Eller att göra en talarturné istället för att organisera en verklig rörelse.
Vänsterpartiet har gjort framsteg i storstäderna. I Region Stockholm gör V det bästa valet någonsin och hamnar på 11,6 procent. Intrycket är att partidistrikten i Malmö, Stockholm och Göteborg är mer radikala än i andra delar av landet.
Nu höjs rösterna för en extrakongress inom V. Om delar av partiet vill lägga om och gå in för att långsiktigt börja mobilisera i fackföreningar och bostadsområden för en tydligt socialistisk och kampinriktad omläggning vore det en väg framåt i den svåra politiska situation som öppnats upp i och med den blåbruna regeringen.