Varför miljarderna behöver störta miljardärerna

av Eddie McCabe, Socialist Party (ISA Irland) // Artikel i Offensiv

World Inequality Report (WIR, Världsojämlikhetsrapporten), som har tagits fram av 100 forskare under fyra år, visar de otroliga skillnader som finns i världens inkomster och rikedomar. Under de senaste 20 åren har klyftan mellan de genomsnittliga inkomsterna för de 10 procenten med högst inkomster och de 50 procent med lägst inkomster i ett land nästan fördubblats.

Det kapitalistiska systemet är ett ohederligt kasino. Dess inneboende motsättningar (inklusive extrem ojämlikhet) ger upphov till återkommande kriser som kapitalistklasserna i slutändan är skyldiga till, men som konsekvent resulterar i mer rikedom för dem själva på bekostnad av arbetarklassen och den fattiga majoriteten. Covidkrisen är ett perfekt exempel, som återigen illustreras av uppgifter i Världsojämlikhetsrapporten 2022.
Ta Elon Musk, som för närvarande är världens rikaste man, som har sett sin förmögenhet tiofaldigas under pandemin; från 28 miljarder dollar i början av 2020 till över 278 miljarder dollar i slutet av 2021. Han är det mest obscena exemplet, men krisen har varit en fest för de superrika som helhet. 
Den kollektiva förmögenheten hos världens 3,000 miljardärer ökade med 3,600 miljarder dollar bara under 2020, vilket ILO (Internationella arbetsorganisationen) noterade. Det kan jämföras med de 3,700 miljarder dollar i inkomstförlust som arbetare globalt förlorade under samma period.
Och i takt med att pandemin fortsätter gör även denna trend av ojämlikhet i både hälsa och välstånd det.

Världsojämlikhetsrapporten, som har tagits fram av 100 forskare under fyra år, visar de otroliga skillnader som finns i global inkomst och rikedom. I rapporten konstateras att klyftan under de senaste 20 åren ”mellan de genomsnittliga inkomsterna för de 10 procenten med högst och de 50 procent med lägst inkomster inom ett land nästan fördubblats”. Men medan ojämlikheten har ökat mer eller mindre överallt har den inte varit enhetlig, vilket ”bekräftar att ojämlikhet inte är oundvikligt, utan ett politiskt val”.
De rikaste 10 procenten av världens vuxna befolkning får idag 52 procent av världsinkomsten, medan de fattigaste hälften (nära 4 miljarder människor) bara får 8 procent.
När det gäller förmögenhet är skillnaderna ännu större: de 10 procent rikaste äger 76 procent av all förmögenhet, vilket innebär att 90 procent av världens befolkning delar på mindre än en fjärdedel. De fattigaste 50 procenten har knappt någon rikedom alls.
Rapporten lyfter fram ett särskilt förödande faktum:
”De globala ojämlikheterna verkar vara ungefär lika stora idag som de var när den västerländska imperialismen nådde sin höjdpunkt i början av 1900-talet. Den andel av inkomsterna som för närvarande tas av den fattigaste hälften av världens befolkning är ungefär hälften av vad den var 1820, före den stora skillnaden mellan västländerna och deras kolonier.”
Med andra ord har 200 år av kapitalism lett till att den fattigaste hälften av världen har fått 50 procent mindre inkomstandelar. Ett avgrundsdjupt misslyckande med alla mått mätt.

Ojämlikheten i världen idag är extrem och skadlig på några mycket uppenbara sätt. Till exempel att över en miljard människor lever i slumområden, eller att 690 miljoner människor går hungriga och att 25,000 dör av hunger och hungerrelaterade sjukdomar varje dag.

Ojämlikheten i världen idag är extrem och skadlig på några mycket uppenbara sätt. Till exempel att över en miljard människor lever i slumområden, eller att 690 miljoner människor går hungriga och att 25,000 dör av hunger och hungerrelaterade sjukdomar varje dag. Men denna ojämlikhet är källan till andra, kanske mindre uppenbara problem, som till exempel planetens uppvärmning genom utsläpp av koldioxid, som de rikaste är mest ansvariga för. I rapporten konstateras att de rikaste 10 procenten står för nästan 50 procent av alla utsläpp, medan de fattigaste 50 procenten står för 12 procent.

Rapporten drar slutsatsen att det som behövs är en omfördelning av rikedomar genom ”blygsamma progressiva skatter… i framtiden för att möta 2000-talets utmaningar”, särskilt ”inom utbildning, hälsa och den ekologiska övergången”. 
Problemet är dock att inte ens dessa blygsamma förslag kommer att genomföras av de kapitalistiska regeringar och institutioner runt om i världen som företräder miljardärernas och storföretagens intressen och skyddar dem från just denna politik. Endast en organiserad massrörelse av arbetarklassen i varje land och internationellt kan tvinga fram en sådan omfördelning av rikedomarna.

Men frågan handlar inte bara om resurser, och socialister skulle förespråka mycket radikalare åtgärder än de ovan nämnda, utan i första hand om ägande och kontroll.
Bara om arbetarna och de förtryckta massorna tar kontroll över rikedomarna och demokratiskt planerar för hur de ska användas för att tillgodose alla människors och planetens behov kan ojämlikheten verkligen upphöra. Ett sådant socialistiskt alternativ är inte bara möjligt, utan behövs också akut – för alla människors och planetens skull.