Varför strejk och vem är egentligen ”vild”?

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Efter att MTR, SL och regionpolitikerna gått vidare med avveckling av tågvärdarna på pendeln återstod inget annat än att ta till strejkvapnet.
Strejkrätten är grundlagsskyddad men på grund av de antistrejklagar som makteliten har stiftat för att skydda sig mot den kollektiva kampen blev lokförarnas strejk en så kallad ”vild” strejk, en ”olovlig stridsåtgärd”.

Strejkrätten är en grundlagsskyddad rättighet, precis som också strejkkommittén säger, men som genom åren och med facktopparnas stöd ständigt har urholkats och försvagats. Strejkkommittén säger också korrekt att man inte kan bli avskedad förrän man fortsätter strejka efter dom i Arbetsdomstolen.
En ”vild strejk” innebär att den inte utlyst är av facket och står i strid med kollektivavtalets, och därmed lagens, så kallade fredsplikt, vilken formellt förbjuder både fack och arbetsgivare att vidta stridsåtgärder så länge avtalet gäller.
Men det sistnämnda har aldrig stoppat kapitalisterna, arbetsgivarna, från att i skydd av fredsplikten drastiskt försämra villkoren och gå till attack mot kämpande fackklubbar, olika arbetargrupper som tågvärdarna eller Stockholms sopgubbar 2017, eller begå avtalsbrott om det passar.
Inte minst MTR har dessutom många gånger hellre valt att ta böter och bryta mot lagen än att förhandla med facket.

”Pendelklubben har begärt förhandling vid 30-40 tillfällen under första halvåret 2022. Det har rört sig om allt från enskilda medlemsärenden till kollektivavtalsbrott”, vittnade Seko Pendelklubbens styrelse i juli förra året.
Så är det några som ska kallas ”vilda” är det MTR och de regionpolitiker som går i dess ledband.
Det är genom strejker som strejkrätten kan återvinnas. Det var också med strejken som yttersta vapen som också arbetarna vann rätten att organisera sig och sluta avtal.
Ett färskt exempel är Hamnarbetarförbundets historiska seger 2019, då man efter en lång kamp och flera strejker vann rätten att sluta egna avtal.
Strejken som vapen är det mest effektiva verktyg som arbetarklassen har, som ett sätt att stoppa kapitalisternas vinster och hela ekonomin. Det visar vilka som verkligen har makten i samhället.

Det var vågen av så kallade vilda strejker på 1970-talet som tvingade fram en ny arbetsrättslagstiftning med MBL, LAS och arbetsmiljölagen, stärkte facket samt vred samhällsdebatten till vänster.
Från första stund försökte arbetsgivarna ta hämnd mot denna arbetsrättslagstiftning, även om man välkomnade de antistrejkparagrafer som de innehöll och som hade en särskild udd mot kämpande fackföreningar.
Enligt lagen (MBL) kan en fackförening inte uttala sitt stöd till en ”vild” strejk och ska medverka till att strejken upphör, vilket facktopparna har använt som ursäkt för att tillsammans med arbetsgivarna gå till angrepp mot inte bara strejkerna, utan också dess krav.
Att makten inom fackförbunden har förskjutits till en allt mindre krets av förtroendevalda och anställda med liten eller ingen tilltro till kamp och medlemmarna – och som själva är beredda att skriva texten till en ny antistrejklag som 2018-19 – understryker vikten av ett gräsrotsuppror inom facken samt för kämpande och demokratiska fack med ny ledning och politik.
Det är de arbetarfientliga lagarna (klasslagstiftningen) som gör att den ”vilda” strejken måste organiseras vid sidan av facket och underifrån. Fackligt förtroendevalda som står på arbetarnas sida kan därför inte uttala stöd och delta i strejken även om de står på medlemmarnas sida och står bakom kraven.
De som deltar i en ”vild” strejk kan bötfällas om arbetsgivarna tar strejken till klassdomstolen AD (Arbetsdomstolen) och ytterst avskedas. Men sammanhållning och stödet till de strejkande har medfört att det är ytterst sällan som arbetsgivarna vågat gå längre än att hota med avsked.

Aktiv solidaritet med de strejkande bygger fronten mot repressalier av alla de former och attacker som ständigt riktas mot arbetare som tar till strejkvapnet.
De vilda arbetsgivarna i Svensk Näringsliv (SN) har stämplat lokförarstrejken som ett ”sabotage” (SN:s vice vd Mattias Dahl den 17 april) när det är den klass han representerar med MTR i spetsen som saboterar pendeltågtrafiken genom att köra över anställda samt resenärer för att öka sina vinster.
Det var mot detta sabotage som lokförarna strejkade med ett enormt stöd från allmänheten.
Seko måste ta fasta på det massiva stödet för lokförarstrejken och i de avtalsförhandlingar som nu pågår varsla om strejk för tågvärdar på tågen – mot ensamarbete – för att strejken ska kunna inledas omedelbart efter att avtalet har löpt ut den sista april och facket inte längre är bundet av fredsplikten.