Varför växer högerpopulismen?

av Stephen Rigney // Artikel i Offensiv

Sedan finanskrisen 2007 har kapitalistklassen oavbrutet fört ett krig mot arbetarklassen för att få arbetare och ungdomar att betala för notan. Men trots stora proteströrelser, ockupationer, generalstrejker och uppror som fällde diktaturer och regeringar i början av 2010-talet har dessa imponerande rörelser inte lett till förbättringar för arbetarklassen. I det tomrum som har skapats har extremhögern och dess rasistiska och sexistiska retorik tagit allt större plats, både på gatan och i parlamenten.

Det är inte minst fallet i Sverige där Sverigedemokraterna blev det näst största partiet i riksdagen ifjol. Då bildades en blåbrun regering bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, men som styrs på nåder av rasistiska SD.
Även i Finland har en motsvarande blåbrun regering bildats, där skillnaden är att högerpopulistiska och rasistiska Sannfinländarna (finska motsvarigheten till SD) är en del av regeringen. Och precis som i Sverige har den finska regeringen snabbt infört stora nedskärningar, attacker på arbetares rättigheter, skattelättnader för de rika och en rasistisk antiflyktningpolitik.
Dessa valframgångar för högerpopulister återspeglas runt om i Europa. Senast i Slovakien har en regeringsöverenskommelse nåtts mellan de två så kallade socialdemokratiska partierna, Smer och Hlas, tillsammans med Slovakiska nationalistpartiet, SNS. Detta ultranationalistiska parti, vars tidigare ledare hyllat den slovakiska fascistledaren under andra världskriget, Josef Tiso, hetsar öppet mot den ungerska minoriteten, romer och hbtq+-personer.
Partiets reaktionära politik upprepas av Smer, som kallar adoption av samkönade par ”en perversion” och som vid en tidigare regeringsperiod gick samman med den kristna högern för att ändra grundlagen för att exkludera samkönade äktenskap.
Samtidigt är Slovakien ett av de länder i Europa där opinionen visar lägst stöd för hbtq+-rättigheter, och förra året sköts två personer ihjäl av en fascist i en homofobisk attack.

I Ungern har extremhögern haft en stark ställning under en längre period då partiet Fidesz, under ledningen av statsministern, Viktor Orbán, varit vid makten sedan 2010.
Orbáns regering är klimatförnekare och har infört en rad anti-hbtq+-lagar, inklusive förbud mot att diskutera homosexualitet i sexualundervisning i skolorna och mot transpersoners rättigheter att ändra sitt juridiska kön. Orbán har öppet uppgett att han inte vill att det ungerska folket ska ”beblandas” med andra folk, och hetsar mot romer.
I Italien är den nuvarande premiärministern Giorgia Meloni från partiet Italiens bröder. Precis som Sverigedemokraterna har partiet sina rötter i den nynazistiska rörelsen. I Spanien är det katolska högernationalistiska Vox det tredje största partiet i parlamentet och kan eventuellt ingå i en ny blåbrun regering där, även om partiet tappade mandat i det senaste parlamentsvalet. Samtidigt fördubblade partiet sina röster i de regionala och kommunala valen i maj månad.
Förra året fick Nationell samling i Frankrike sina bästa resultat någonsin när Marine Le Pen vann 41,5 procent av rösterna i presidentvalet.

Även i de länder där högerpopulistiska partier inte ännu har haft stora valframgångar har den politiska debatten svängt alltmer högerut när traditionella konservativa partier som Torypartiet i Storbritannien har anammat extremhögerns språk och fört ett ”kulturkrig” inspirerat av Trump i USA och Bolsonaro i Brasilien, ofta riktat mot transpersoner.
I Irland, där högerpopulistiska partier tidigare bara har haft en minimal närvaro, har en rad protester och attacker på flyktingar ägt rum, inklusive mordbrand mot ett tältläger där hemlösa flyktingar bodde. Den växande extremhögern, som medvetet har hetsat mot flyktingar i dessa protester, spelar även en viktig roll i demonstrationer mot hbtq+-rättigheter, där bland annat arbetare har misshandlats när demonstranterna har stormat bibliotek för att förstöra böcker om sexualundervisning för ungdomar.

När det inte har funnits någon form av vänsterkraft eller opposition som erbjuder ett alternativ eller visar en väg framåt lämnas vägen öppen för extremhögern att fylla tomrummet.

I alla dessa länder har högerpopulisterna utnyttjat det missnöje och den uppgivenhet som har följt vad som nu är i princip 15 år av en ständig kapitalistisk kris. Särskilt under pandemin har detta spridit sig, och nu under levnadskostnadskrisen, där allt fler har fått se en dramatisk kollaps i sin levnadsstandard, har många fler tvingats in i fattigdom.
Men samtidigt har dessa partier, när de har tagit makten, drivit en hård högerpolitik som inte har lett till förbättringar, utan tvärtom till ytterligare försämringar. Så varför har då arbetarklassen gett sitt stöd till dessa krafter?
Ett liknande fenomen i alla dessa länder är att det saknas någon form av organiserad vänsteropposition. Marxister har länge påpekat att de traditionella socialdemokratiska partierna har blivit alltmer förborgerligade och svängt åt höger. Denna process har accelererat när socialdemokratin istället för att erbjuda ens ett väldigt tamt vänsteralternativ har försökt efterapa högerns politik.
På många håll – och inte minst i Sverige – är socialdemokratins flyktingpolitik nästan omöjlig att åtskilja från högerns, samtidigt som de även varit bland de mest högljudda rösterna när det gäller krav på arbetarklassen att vara återhållsam inför inflationen och stigande priser.

Denna sväng åt höger har skapat öppningar för vänsterpartier att bygga ett motstånd, men de har i praktiken valt att backa upp socialdemokratin och ge dem ett slags vänsteransikte istället för att uppmana till kamp. Det är väldigt tydligt när det gäller exempelvis finska Vänsterförbundets stöd för utökad militarism och medlemskap i Nato.
Svenska Vänsterpartiet stödjer en upprustad militär och de historiska anslagen för mer pengar till ”försvaret”, och även om de i ord är emot Natomedlemskap har de inte lyft ett finger för att mobilisera till protester eller kamp för att stoppa det. De är istället tysta och hoppas att frågan ska ”bli överstökad”
När det inte har funnits någon form av vänsterkraft eller opposition som erbjuder ett alternativ eller visar en väg framåt lämnas vägen öppen för extremhögern att fylla tomrummet. Bara för att det inte finns kamputbrott betyder det inte att missnöjet och ilskan mot etablissemanget och systemet försvinner. Det kommer att hitta en väg att uttrycka sig – frågan för socialister är dock hur och mot vilka det riktas.

Mot detta behöver gräsrotsrörelser byggas upp som en motpol som kan vinna över arbetarklassen till socialistiska idéer. Trots det växandet hotet från högern finns det exempel på viktiga kamptillfällen som kan och har tvingat tillbaka högern.
På Irland har motdemonstrationerna kunnat samla fler mot det rasistiska och transfobiska våldet. I Storbritannien har den största strejkrörelsen sedan 1980-talet ägt rum under de två senaste åren mot nedskärningar och ökade levnadskostnader. I Sverige lyckades nätverket Nej till marknadshyra tvinga tillbaka den förra regeringens planer på att införa marknadshyror. I USA är stödet för fackföreningarna på sin högsta nivå sedan 1960-talet och det finns en våg av försök att organisera arbetsplatser.
I alla dessa kamprörelser har sexistiska, queerfobiska och rasistiska fördomar tvingats tillbaka när arbetare och de förtryckta har deltagit i gemensam kamp.