Markus Mustajärvis tal på 1 Maj: ”Vänner och kamrater, inkomstklyftorna och antalet utstötta ökar i Finland och statsskulden växer. Medan de rikas skatterea fortsätter straffas låginkomsttagare med allt större plattskatter. Hela Euroområdet kämpar för sin existens och världen som styrs av spekulationskapitalismen står på avgrundens rand. Men i valet kanaliserades alla protester åt ett håll: till ett högerparti, kring vars ledare det i en halvreligiös extas har skapats en personkult.
Hur kunde detta vara möjligt? Det finns flera orsaker. För det första upplöste 1990-talets konsensuspolitik partiernas särdrag, och införlivade även Vänstern som en del av maktapparaten. Partiet städade efter den gamla borgarregeringen, deltog i nedskärningar och tonade ned sin EU-kritiska hållning. Med en skicklig retorik lyckades Sannfinländarna framstå som ett nytt parti som var emot alla andra partier.
EU-motståndet förknippades endast med Sannfinländarna och med det fann allt missnöje i samhället ett utlopp, vare sig protestandan berodde på vapenlagen, avloppsvattenavgifter, bensinpriset eller valfinansieringshärvor. När den strömningen väl började, fann det sin fåra, likt översvämningsvattnet som alltid hittar en väg.
För det andra är Sannfinländarna ett enmansparti. Sedan SMP (Landsbygdspartiet, Soinis gamla parti) gick i konkurs har Soini kunnat forma partiets linje, huvudsakliga tema, personval, handlingssätt och politiska språk efter eget sinne. På grund av detta verkar partiets agerande konsekvent om man inte går djupare än ytan. Samtidigt har Soini noggrant aktat sig för att kommentera ämnen som kunde splittra hans potentiella väljarbas. Till exempel kombinerar begreppet ”arbetarparti utan socialism” på ett ‘behändigt’ sätt arbetarfrågan med en fientlighet mot vänstern.
För det tredje kan ett vänsterparti aldrig förvänta sig så pass stort och kritikfritt spaltutrymme och sändningstid som Soini och hans parti fick. Man måste fråga sig varför. Dels p g a ett lämmeltågsfenomen [i media], dels p g a taktiska skäl, högern äger ju och kontrollerar media. Sannfinländarna var ett tillräckligt ofarligt sätt att kanalisera protesterna på. Samtidigt säkrade man Samlingspartiets plats. Där Sannfinländarna lyftes fram teg man ihjäl vänstern.
För det fjärde gav övriga partier, inklusive Vänstern, alldeles för mycket spelutrymme åt Sannfinländarna. De riktade alla för lite uppmärksamhet på den svårdefinierade förändring med många orsaker, som når alla sektorer, skikt och medborgare i samhället. En svår tid gynnar enkla lösningar och falska sanningar.”
Översättning: Heikki Moisio
