Världsekonomi på slak lina

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Multikriser och nya chocker får världsekonomin att mattas av. Enligt FN kommer världsekonomin att växa med endast 1,9 procent i år, vilket är en av de svagaste tillväxtssiffrorna under de senaste decennierna.

Den optimism som det kaosartade uppbrottet från den brutala nollcovid-politiken i Kina födde tycks ha blivit kortvarig. Den kinesiska kapitalismen väntar ännu på att lyfta, och om den skulle göra det skulle det sannolikt öka världsinflationen, utsläppen samt ge upphov till ett ännu hetare kallt krig. Eller som Handelsbanken skrev i sin senaste prognos: ”En starkare tillväxt i Kina måste inte nödvändigtvis ha en positiv nettoeffekt på resten av världen”.
Trots centralbankernas räntehöjningar, som utgör den mest synkroniserade åtstramningen av finans- och penningpolitiken på 50 år, förblir inflationen hög och utom för några få blir 2023 ännu ett förlorat år, vilket krymper marknaderna. När lånen inte längre är billiga blir det också allt dyrare att upprätthåll köpkraft med hjälp av ökade krediter.
Under det första halvåret 2022 sjönk de globala månadslönerna i reala termer till minus – det är första gången under detta århundrade som den globala reallönetillväxten har varit negativ.

Högre räntor, att den amerikanska centralbanken Federal Reserve har höjt sina styrräntor åtta gånger sedan mars förra året och en stigande dollarkurs har snabbt resulterat i en förvärrad skuldkris, kapitalflykt och devalveringar. Åtminstone 53 länder i världen med totalt 1,4 miljarder invånare kan idag inte betala sina skulder eller har mycket svårt att betala dem.
Aldrig tidigare har världen skakats av en hungerkris samtidigt som dollarns värde ökar, vilket har inneburit att fattiga länder har tvingats spendera allt större summor på sin matimport när prisökningarna på exempelvis vete i landets valuta har ökat med 100 procent eller mer.
Räntehöjningarnas effekter på inflationen har dock varit begränsade och året har börjat med att kärninflationen (prisökningstakten exklusive energi- och livsmedel) har ökat i exempelvis USA.

På nytt uttrycks den globala kapitalismens kris i stagflation.

På nytt uttrycks den globala kapitalismens kris i stagflation (stagnerad tillväxt och samtidig inflation) som under 1970- och 1980-talet. Men dagens stagflationskris utvecklas mot en allvarligare bakgrund än då och i en värld omgärdad av risker och fylld av samverkande multikriser.
Den globala kapitalistiska regim som har härskat sedan stalinismens kollaps 1989-92 har rasat samman, och kapitalisterna retirerar snabbt från den globalisering som man tidigare trodde skulle kunna ge systemet ny varaktig livskraft, men som till sist förstärkte kristendenserna och skärpte motsättningarna mellan de imperialistiska makterna.
Återkomsten av gamla problem (inflation och svag tillväxt) i ett globalt landskap fyllt av nya risker till följd av historiskt hög skuldsättning, klimat- och miljökris, militarism, nationalism och krishot får som följd att 2020-talet blir ett unikt årtionde av osäkerhet och turbulens, menade Världsekonomisk forum (WEF) i sin senaste riskrapport ”Det turbulenta tjugotalet, när risker kolliderar” publicerad den 14 januari.

I allt högre grad bestäms den ekonomiska utvecklingen och regeringarnas politik av geopolitik och det nationella intresset, vilket ytterligare omöjliggör en återgång till någon slags kapitalistisk jämvikt. Istället tenderar det att bli mer av protektionism kamouflerat som ”grön omställning”, handels- och teknikkrig samt nya blockbildningar, med ökad instabilitet och konfliktrisker som följd.
Kapitalismens återkommande kriser och de katastrofer som systemet ger upphov till är brutala påminnelser om att det privata ägandet av produktionsmedlen, vinstjakten och nationalstaten står i vägen för mänsklighetens och planetens framtid. En annan värld, en socialistisk värld, är inte bara möjlig utan en brännande nödvändighet.