Världsekonomi: Upp ur ett svart hål till vad?

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Under 2020 drabbades världen av den värsta pandemin sedan den spanska sjukan 1918-20 och den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Världsekonomin tvärnitade ifjol och hundratals miljoner människor förlorade sina jobb och inkomster. Den nära förestående kollapsen tvingade regeringarna att sjösätta historiskt stora stöd- och stimulansprogram och centralbankerna pumpade in tusentals miljarder dollar för att om möjligt dämpa krisens effekter.

Krisen satte fokus på allt som har gått fel i samhället och den giftiga kombinationen av nyliberalism och kapitalism. År 2020 var ett epokgörande år och inledningen till en ny stormig och osäker tid där klockan tickar allt snabbare för planeten. 
Pandemin har sått fröet till revolter och uppror som kommer att ta den globala kampvåg som inleddes i slutet av 2019 till en ny nivå.
”Världsekonomin kommer aldrig att förbli densamma. Krisen kan beskrivas som en pandemidepression och att ekonomin nu börjar studsa tillbaka ska inte förväxlas med en återhämtning”, skrev de två ekonomerna Carmen och Vincent Reinhart i en uppmärksammad artikel i den amerikanska tidskriften Foreign Affairs hösten 2020. Sedan dess har smittspridningen fortsatt och den andra vågens smitta skördade fler offer än den första. 
De nya farliga mutationerna och nya smittoppar i år riskerar tillsammans med den tilltagande vaccinnationalismen och exportstoppen att grusa alla förhoppningar om en snar vändning. Pandemikrisen hotar dessutom följas av en hungerpandemi till följd av den ökade fattigdomen och de brott som krisen har orsakat på de globala försörjningskedjorna. 

Enligt FN-organet ILO, den internationella arbetslivsorganisationen, var de globala förlusterna av arbetstillfällen under 2020 ”oemotsvarade”. Vid årets slut hade antalet arbetstimmar globalt minskat med 8,3 procent jämfört med december 2019, vilket motsvarar 255 miljoner heltidsjobb. Under samma period hade arbetarnas inkomster minskat med nära en tiondel.
Många av krisens förödande effekter är varaktiga och kommer under lång tid att kasta en mörk skugga över utvecklingen.
Aldrig i modern tid, efter 1945, har världen varit så sårbar och konfliktfylld som idag och aldrig någonsin så ojämlik. Klyftan mellan rika och fattiga är lika dödlig som viruset. Det kommande året blir ”bokstavligen katastrofalt” vad gäller humanitära kriser. År 2021 hotar bli det värsta katastrofåret i FN:s 75-åriga historia, varnade FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) i december förra året.
Under förra året skedde en dramatisk ökning av antalet extremt fattiga i världen, som blev 150 miljoner fler. Även i rikare länder är hungern tillbaka. I exempelvis Italien lever 5,6 miljoner av landets 60 miljoner i absolut fattigdom, som försöker överleva på 1,9 dollar eller mindre per dag.

De superrika däremot har bara blivit rikare. Världens tio rikaste personer har tjänat en halv biljon dollar under pandemin – en summa som hade räckt till att betala för covid-19-vaccin till hela jordens befolkning och sett till att ingen hamnade i fattigdom på grund av pandemin, konstaterade hjälporganisationen Oxfam i sin senaste Ojämlikhetsrapport, januari 2021.
För de superrika och många börsbolag var krisen snabbt över, vilket möjliggjorde för ytterligare 421 individer att kvala in på listan över världens dollarmiljardärer – en ökning med åtta per vecka. Dollarmiljardärerna blev inte bara fler, utan deras sammanlagda förmögenhet ökade under året med en summa som var lika stor som Tysklands BNP 2020 (världens tredje största ekonomi).

Som Offensiv tidigare har förklarat var pandemin inte orsaken till den ekonomiska krisen. Redan innan viruset började spridas i Wuhan, Kina (i slutet av 2019) stod det klart att den ekonomiska uppgång som följde efter finanskrisen 2008-2009 var till ända och den globala kapitalismen var i en nedgångsfas.Uppgången hade visserligen varit ovanligt lång, men för svag och obalanserad för att ge det kapitalistiska systemet en jämvikt. 
Den hade också kantats av skärpta motsättningar mellan de rivaliserande kapitalistiska makterna och att kapitalismen hade blivit än mer beroende av skulder, samt en historiskt svag utveckling av världshandeln och en fördjupad produktivitetskris. 
Produktivitet – produktion per arbetad timme – är en avgörande mätare på ekonomins styrka och i vilken mån kapitalismen förmår utveckla de samlade produktivkrafterna. De låga produktivitetsökningarna återspeglade trendmässigt sjunkande investeringar, men också att de senaste årtiondenas teknologiska landvinningar inte är av samma dignitet som exempelvis ”elektrifieringen”.

Många av krisens förödande effekter är varaktiga och kommer under lång tid att kasta en mörk skugga över utvecklingen.

Under 2019 pekade alla viktiga ekonomiska indikationer nedåt. ”Den globala ekonomin har gått in i en period av synkroniserad stagnation”, skrev Financial Times den 13 oktober 2019. Att uppgången i så hög grad har varit kreditdriven hade resulterat i att det globala skuldberget var rekordhögt 2019, motsvarande 311,000 kronor per person i världen. I början av förra året menade Världsbanken att skuldvågen efter 2010 varit den största, snabbaste och bredaste av alla skuldvågor i modern tid.
”Tio år av sirapströg konjunktur, nollräntor och låg inflation har kulminerat i en global ekonomisk kris”, summerade Dagens Nyheter den 1 mars i år.
Pandemin kom dock att förstärka och fördjupa krisutvecklingen. Det blev en historisk chock som avslöjade hur sårbart samhället har blivit efter årtionden av nyliberalism och kapitalets globalisering.
I ett slag kom nedstängningen i Kina att bryta de globala produktions- och leveranskedjor (globala värdekedjor) som byggts upp under lång tid och som utgjort en viktig beståndsdel i kapitalets globalisering.

Efter Kina stängde andra länder ned och andra kvartalet 2020 krympte den globala ekonomin med nästan 10 procent. Den i det närmaste apokalyptiska krisen tvingade regeringar och centralbankerna att överge åtstramningspolitiken och släppa alla nyliberala spärrar. Stödpaketen avlöste varandra och hittills har kris­insatserna varit minst fem gånger större än 2008-2009. 
Det har dessutom inte bara varit summorna som har varit större, utan även innehållet. Denna gång har regeringarna, åtminstone i de rikare länderna, också tvingats genomföra en del sociala satsningar, som ökade anslag till vården och stöd till arbetslösa och barnfamiljer, för att om möjligt mildra krisens effekter.
Utan dessa krisinsatser skulle världsekonomin år 2020 ha krympt med ett tvåsiffrigt tal, enligt FN:s ekonomer. Men trots stimulanserna sjönk den globala produktionen med drygt 4 procent ifjol (justerat för inflationen) och i många länder blev raset betydligt större.
Världshandeln i volym minskade med 7,6 procent, medan världens skuldbörda växte från 320 procent av global BNP 2019 till 365 procent i slutet av 2020. Regeringarna har dock inget val än att fortsätta spendera och ge staten en större roll i ekonomin i hopp om att hjulen ska börja rulla igen och att skuldbördan därmed ska bli lättare att bära.

Den nya Bidenadministrationens gigantiska stödpaket – Rescue American Plan – på 1,900 miljarder dollar (mer än 8 procent av USA:s BNP) kan symbolisera det paradigmskifte som påtvingats den härskande klassen. Om Biden hade gått till val på krispaketets åtgärder skulle han sannolikt ha vunnit en jordskredsseger. Förutom en check på 1,400 dollar (motsvarande cirka 12,000 kronor) till de flesta amerikaner innehåller paketet även ökat stöd till arbetslösa och barnbidrag samt vaccinsatsningar.
Bidenadministrationens stimulanspaket adderar enligt OECD (väststaternas samarbetsorganisation) ytterligare dryga 1 procentenhet till den globala tillväxten i år.
OECD spår i sin senaste prognos att världsekonomin kan växa med 5,6 procent i år – den högsta nivån på nästan 50 år. Men de erkänner att prognosen omges av ”exceptionell osäkerhet” och osäkra antaganden som att vaccineringen blir framgångsrik och att viruset pressas tillbaka under årets första sex månader. Det sistnämnda är tyvärr ett antagande som framstår som allt mer osannolikt.
Istället förstärks vaccinnationalismen. Kapitalismens oförmåga att producera och fördela vaccinet har lett till att regeringar även har stoppat export av vaccin. Samtidigt använder de stora imperialistiska makterna vaccinet som ett vapen i kampen för att vinna nya allierade.

”Det faktum att ett vaccin fanns tillgängligt så snabbt är en vetenskaplig triumf, men vaccinets lansering avslöjar starka orättvisor. 129 nationer har ännu inte fått en enda covid-19-vaccindos och fattigare länder kommer genom den globala vaccinsatsningen Covax endast att kunna vaccinera 3 procent av sin befolkning under det första halvåret 2021. Enligt nuvarande prognoser kommer Afrika och Latinamerika sannolikt inte att kunna uppnå omfattande vaccination före 2023 eller 2024”, skriver en representant för FN-organet UNDP den 26 februari.
Den brist på global samordning som har kännetecknat smitt- och krisbekämpning går igen i fördelningen av vaccinet, vilket bidrar till att varje eventuell ekonomisk vändning uppåt blir extremt obalanserad och begränsad. Världsekonomin är i en betydligt skörare position än för tio år sedan och världen är mer ojämlik. Bara i begränsad mån och i rikare länder kan stimulanser hålla köpkraften uppe när arbetslösheten förblir hög och antalet fattiga blir fler.

Stimulanserna har tillfälligt mildrat krisen, men kapitalismens kris är inte övergående utan organisk, strukturell. Även efter finanskrisen, år 2010, växte ekonomin snabbt, särskilt världshandeln, men redan följande år började stagnationstendenserna att ta överhanden.
Eller som FN skriver i sin prognos World Economic Situation and Prospect 2021: 
”Näringslivets fasta investeringar kom aldrig att fullt ut återhämta sig efter finanskrisen 2008-2009, vilket medförde ett årtionde av svag tillväxt. Den nuvarande ekonomiska chocken och dess varaktiga effekter på sysselsättningen kommer troligen att ytterliga minska tillväxtmöjligheterna. (…) I en post-covid-19-värld kommer sannolikt digitaliseringen, automatiseringen och robotiseringen att öka när bolagen söker vägar för att stärka sin motståndskraft mot nya chocker. Det i sin tur kan resultera i ökad produktivitetstillväxt i vissa sektorer av ekonomin. Men i ekonomin som helhet förblir produktivitetsökningarna låga, vilket kommer uttryckas i svag tillväxt”.

Av såväl ekonomiska som politiska skäl kommer de nya produktions- och leveranskedjorna som formas att se annorlunda ut än de tidigare och vara mer anpassade till Västkapitalismens strävan att minska beroendet av Kina och omvänt. Redan innan pandemin hade de globala värdekedjornas tillväxt dämpats och börjat kortas ned, delvis som en följd av det nya kalla kriget mellan USA-Kina.
”Efter att tidigare ha spritt ut sin produktion utmed globala värdekedjor har industrin i många länder kortat ned sina globala värdekedjor och valt att koncentrera sin produktion alltmer till regioner, som Europa, Amerika eller Asien. Det har bidragit till att världshandeln har haft en historiskt svag tillväxt under de senaste tio åren jämfört med tidigare då de globala värdekedjorna expanderade. Varför utbredningen av globala värdekedjor brutits kan bero på flera faktorer, men det mesta talar för att de kommer fortsätta att kortas ned. Förutom ökad regionalisering av produktionen talar ökad protektionism för att trenden kommer att fortsätta”, skrev Teknikföretagen i en rapport daterad februari 2020.
Kapitalismen är ett globalt system, men ägande och bestämmanderätten över produktionens fördelning är koncentrerat till nationellt baserade kapitalistklasser som behöver nationalstatens skydd, särskilt i kristider. 
”Nationalismen har blivit en allt starkare kraft i världen, vilket den ekonomiska nationalismen är ett uttryck för”, skrev Wall Street Journal i december förra året under rubriken ”Globaliseringen är på reträtt”.

Den tilltagande ekonomiska nationalismen, som per definition också rymmer ett ökat statligt ingripande i ekonomin för att skydda det egna landets kapitalism, förstärker alla motsättningar på världsarenan. Det nya kalla kriget, som ytterst gäller vilken imperialistisk makt som ska vara nummer ett i framtiden, utkämpas nu på alla fronter och involverar allt fler länder.
Lägg därtill den globala överkapaciteten och även överproduktionen som finns och resultatet blir ökad rivalitet på världsmarknaden och en intensifierad kamp om makt och marknader, vilket stärker trenderna mot protektionism, regionalisering och deglobalisering som sammantaget resulterar i världshandelns fortsatta stagnation.
Sedan mars förra året har centralbankerna i 92 länder sänkt räntan 241 gånger för att säkerställa tillgången på billiga pengar. Centralbankernas stöd till kapitalismen, som både lånegivare och köpare av värdepapper samt skulder, har dopat de finansiella marknaderna men inte gett några större avtryck i den verkliga ekonomin.
Investeringarna har minskat, men aktiekurser och vinster har gått upp. Nya finansiella bubblor har skapats och den nuvarande börsbubblan är kanske den största någonsin, samtidigt som nya bubblor blåst upp på många av världens fastighets- och bomarknader.

Den kapitalistiska ackumulationskrisen har gjort systemet än mer ruttet, parasitärt och helt dominerat av finansiella afffärer. Och att kapitalismen på nytt visat sig vara oförmögen att göra den omställning som krävs medför att om ekonomierna studsar tillbaka och tillväxten börjar öka kommer också utsläppen att öka, som redan skett i Kina.
Det kapitalismen kallar återhämtning är en tillfällig ljusning innan systemet på nytt möter de absoluta hinder för utvecklingen som det privata ägandet av produktionsmedlen och nationalstaten utgör och resulterar i upptrissad vinstjakt och stadigt ökad exploatering av människor, natur och djur, vilket äventyrar planetens framtid.
Eller som Karl Marx skrev i Kapitalets tredje bok: ”Den kapitalistiska produktionen strävar ständigt efter att övervinna dessa inneboende hinder, men övervinner dem endast genom medel som på nytt ställer den inför dessa hinder men nu i större skala. Det verkliga hindret för den kapitalistiska produktionen är kapitalet självt”.