Varning Argentina efter valseger för extremhögern

av Marcos Ariel, ISA i Argentina // Artikel i Offensiv

När det stod klart att den högerextrema kandidaten Javier Milei hade vunnit primärvalen den 13 augusti med mer än 30 procent av rösterna blev förvåningen stor då det gick emot alla prognoser.

Den förre presidenten Macris högeropposition ”Tillsammans för förändring” var favorittippad, men kom tvåa med 28,3 procent. Flest röster gick till Macris säkerhetsminister, den hårdföra högerns Patricia Bullrich..
Den andra stora förloraren var peronismen, som hade ställt sig bakom den nuvarande finansministern Sergio Massas kandidatur och kom på tredje plats med 27,3 procent.
Arbetarnas Vänsterfront-Enhet (FIT-U), som hoppades kunna växa efter det peronistiska debaclet, nådde endast 2,7 procent.
Valresultatet, som i praktiken blev oavgjort mellan de tre kandidaterna Milei, Bullrich och Massa, gör valet i oktober osäkert och fördjupar den politiska krisen. Mileis seger skapar stor osäkerhet inom borgarklassen då ett försök att genomföra Mileis reaktionära program skulle släppa loss ett folkligt uppror.
Oavsett resultatet i oktober kommer dessa val förmodligen att innebära slutet för de två blocken som har styrt landet under de senaste årtiondena. Allt hårdare åtstramningar och angrepp på arbetarklassens redan försämrade levnadsvillkor kommer att bli större oavsett vem som blir nästa president.

Mileis seger skapar utan tvekan en hel del oro bland aktivister som behöver dra de bästa slutsatserna för att korrekt kunna tolka situationen. Vi måste förbereda oss för att ingripa i klasskampen som utan tvekan kommer att fördjupas.
Även om rösterna för Milei uttrycker ett visst programmatiskt stöd från en mer konservativ och bakåtsträvande sektor av samhället är det i huvudsak en röst som uttrycker ilska och vrede över den kritiska sociala situationen. Med sina angrepp mot den ”politiska kasten” sågs han som en rebell mot systemet av en stor del av samhället, särskilt unga som använde sin röst för att straffa de styrande. Han lägger också fram ett konkret ekonomiskt förslag: dollarisering. I ett land som är beroende av dollarn tolkas hans förslag som synonymt med stabilitet, köpkraft och livskvalitet.

Detta är de två huvudlinjer som gjorde det möjligt för honom att nå en stor del av arbetarklassen och den lägre medelklassen, huvudsakligen unga mellan 16 och 30 år, mestadels män, som drabbas av arbetslöshet, dåliga anställningsförhållanden och saknar framtidsutsikter.
Men ansvaret för extremhögerns frammarsch ligger inte hos de unga, utan hos dem som tog deras framtid ifrån dem. Peronismen lovade 2019 att de skulle återvända till makten för att stoppa högern, utreda bedrägeriet med utlandsskulden och förändra folkets liv.
Istället samregerar denna ”vänsterregering” med IMF och tillämpar en åtstramningspolitik som har lett till att 40 procent av befolkningen lever i fattigdom, med en inflationstakt på 113 procent och en devalvering av dollarn till över 700 pesos (när Alberto och Cristina Fernandez tillträdde var dollarn värd 70 pesos).
Denna aspekt är grundläggande för att förstå varför ilskan uttrycktes till höger och inte till vänster.

Utan tvekan har valprocessen förskjutits åt höger. ”Kirchnerismens” variant av peronismen likställs med ”vänster”. Det har tillåtit både Milei och Macris koalition att attackera från höger i teman som hårdare tag mot brott, aborträtten, mänskliga rättigheter och ursprungsfolk. Både Milei och Bullrich vill sätta stopp för strejkrätten och strama åt mer. Men valresultatet bör inte automatiskt tolkas som en högervridning i samhället.
Faktumet att Milei har vunnit även i provinser där det har förekommit stora strider är ett uttryck för att Milei använts för att straffa regerande politiker. Han fick 40 procent i Jujuy, där det har skett ett stort folkligt uppror mot högerguvernören som ville överlämna litiumrik mark från ursprungsbefolkningen till utländska företag. I de senaste provinsvalen gjorde FIT-U ett mycket bra val och kom före peronismen.
Mileis bästa resultat var i provinsen Salta där han vann med 50 procent av rösterna. I denna provins ägde för bara tre månader sedan en stor lärarstrejk rum som brutalt slogs ned av guvernören Gustavo Saenz, en allierad till Sergio Massa.
Om Milei vinner valet och börjar angripa arbetarklassen kommer många som har röstat på honom att vända sig emot honom. Till skillnad från Trump eller Bolsonaro har han inte ett parti eller en sektor som armén som stödjer honom. Han har inte heller strukturen hos de evangeliska kyrkorna bakom sig. Denna svaghet visade sig i provinsvalen då de kandidater han stödde fick mycket dåliga resultat.

Vi kan inte låta oss förlamas av rädslan för extremhögerns frammarsch, utan måste organisera oss och kämpa tillsammans.

Peronismen har gjort sitt sämsta val någonsin och ligger för första gången på tredje plats. Men det är tätt mellan kandidaterna, och de hoppas kunna vända situationen i oktober. De kommer att använda statens alla ekonomiska resurser för att mobilisera en del av de 30 procenten som inte röstade genom att spela på rädslan för det fascistiska monstret, precis som de gjorde i valet 2019.
Men det grundläggande är den ekonomiska och sociala krisen, och där ger den styrande peronismen inget svar – tvärtom. Dagen efter primärvalet utlyste finansministern och kandidaten Sergio Massa en 22-procentig devalvering av valutan. Det ledde till ökade priser på läkemedel med 25 procent, bränsle med 12 procent, livsmedel med 15 procent, kött med 60 procent och bröd med 20 procent. Inflationen i slutet av året väntas uppgå till över 200 procent.
Detta är den verklighet som arbetarklassen lider av, och skrämselpropagandan kanske inte kommer att fungera och valet kan då möjligtvis stå mellan Milei och Bullrich.
Det bästa sättet att hindra extremhögern från att komma till makten eller, om de gör det, att hindra dem från att genomföra sina planer är att kämpa redan nu mot IMF och regeringens åtstramningsåtgärder. Vi kan inte vänta till oktober som de peronistiska fackföreningsledarna och delar av vänstern säger.
Taktiken ”förändra peronismen inifrån” misslyckades med Alberto Fernández och misslyckas nu med Massa, som i sina första uttalanden efter primärvalet gick emot rätten att strejka och protestera.

Av de 6 miljoner röster som peronismen förlorade gick inget till den revolutionära vänstern, som huvudsakligen är grupperad i Arbetarnas Vänsterfront-Enhet (FIT-U).
I striden mellan de två kandidaterna underskattade FIT-U hotet från Milei. Men den viktigaste faktorn för stagnationen är oförmågan hos de krafter som FIT-U består utav att skapa en kraft som går bortom valen, som agerar enat i arbetarklassens dagliga kamp och som är en referens för de tusentals aktivister som inte ingår i någon av de grupperingar som utgör FIT-U.
FIT-U:s medlemmar måste dra lärdomarna av detta, inte bara inför valet i oktober, men för att framför allt förbereda sig för den period som öppnar sig med allt större attacker, men också med allt större kamp.

Den som tror att en seger för Milei eller Bullrich i oktober är slutet på historien misstar sig. Den argentinska arbetarklassen har en stor tradition av kamp. Detta visades nyligen i Jujuy-protesten, lärarstrejken i Salta, och de enorma folkliga mobiliseringarna i Chubut och Mendoza till försvar av vattnet.
Vi har en stolt kamptradition, från kvinnornas kamp mot våld och för aborträtten samt de arbetslösas kamp, till den fortsatt kampen för rättvisa för diktaturens offer. Glöden från massrörelsen 2001 pyr fortfarande under ytan och kommer förr eller senare att blossa upp igen.
Upproret i Jujuy visar oss framtiden, att oavsett vem som vinner valet kommer vi att behöva kämpa för våra rättigheter och för ett liv värt att leva. Vi kan inte låta oss förlamas av rädslan för extremhögerns frammarsch, utan måste organisera oss och kämpa tillsammans.
Det är därför vi i Argentina bygger upp en revolutionär organisation som en del av en internationell organisation som samlar aktivister från hela världen, International Socialist Alternative.