Värsta översvämningarna i Pakistans historia

I maj drabbades Pakistan av extrem hetta med upp till 51 grader, som under några månader har följts av de värsta översvämningarna i landets historia. Över 33 miljoner människor har drabbats av översvämningarnas förödelse och dödssiffran fortsätter att stiga. Den gångna helgen rapporterades det att minst 1 265 människor har dödats i vad FN betecknar som en ”klimatkatastrof utan motstycke”.

Geert Cool

PSL/LSP (ISA i Belgien)

Läget blir allt värre för Pakistans fattiga massor. Landet är så gott som bankrutt med ett ohållbart skuldberg. Om det överhuvudtaget finns resurser går de till räntebetalningar och till armén. Till detta kommer de fruktansvärda konsekvenserna av klimatförändringarna. Extrem värme har följts av översvämningar som redan har dödat mer än 1 200 människor. Klimataktivister säger att detta är ”de värsta översvämningarna i Pakistans historia”.

Översvämningarna började redan i juli i Karachi och på andra platser. Monsunregn i sig är naturligtvis inte exceptionellt, men mängden regn i år är det.

Pakistan är särskilt sårbart för klimatförändringens effekter. En ökning av havets temperatur och varmare luft gör att mer regn faller. Varmare luft kan lagra mer vatten. Regn på uttorkad mark orsakar mer sannolikt översvämningar.

En tredjedel av landet beräknas nu ha lagts under vatten på grund av översvämningarna.

Enligt den pakistanska regeringen har översvämningarna orsakat skador till en kostnad av mer än 100 miljarder kronor. 33 miljoner människor har drabbats och en stor del av den redan bristfälliga infrastrukturen har förstörts.

Klimatförändringarna hotar den modell för livsmedelsproduktion som redan var under press. De grödor som utgör miljontals människors levebröd har förstörts av översvämningarna, vilket också har lett till nya massiva ökningar av de redan mycket höga livsmedelspriserna.

Hur kommer Pakistan att finansiera återuppbyggnaden? Landet är praktiskt taget bankrutt och den politiska krisen blir allt djupare.

Den nya regeringen i Pakistan är en bräcklig koalition under ledning av de två traditionella partierna, Sharif­familjens PML-N och Bhutto­familjens PPP. Den nya regeringskoalitionen kom till makten efter att militären satte stopp för Imran Khan (den förre premiärministern) och hans Pakistans rörelse för rättvisas (PTI) styre i april i år. När Imran Khan avsattes visade det på nytt vem som verkligen bestämmer i Pakistan. Militären är en viktig ekonomisk och politisk kraft. Alla som hotar militärens makt skjuts omedelbart åt sidan.

Den brutalitet med vilken militären avsatte Imran Khan gjorde det möjligt för den före detta premiärministern och cricketmästaren att återfå en del av sin förlorade popularitet och stora demonstrationer har hållits till stöd för honom. När Khan var premiärminister bedrev han en antisocial politik och gjorde inget för att på allvar bekämpa korruptionen, men nu kan han hämta stöd från missnöjet med militären och de traditionella partierna.

Trots översvämningarna fortsätter Imran Khan att kampanja för tidiga val i hopp om att kunna dra nytta av sin återvunna popularitet medan han fortfarande kan.

Pakistan är beroende av utländska krediter. Och tidigare i år lovade Internationella valutafonden (IMF) ett lån på ytterligare 40 miljarder kronor för att om möjligt förhindra en total samhällskollaps i stil med den på Sri Lanka, men också för att hindra Kina från att få ett större inflytande i Pakistan. Men de nya lånen var starkt villkorade och innebar bland annat minskade energi- och bränslesubventioner, vilket har resulterat i kraftiga prishöjningar.

IMF kräver även stora nedskärningar för att minska underskottet i statsbudgeten. Dessa nedskärningar kommer att möta motstånd och det är vad Imran Khan och PTI hoppats på att kunna dra fördel av.

Om regeringen faller och det blir nyval skulle Imran Khan sannolikt vinna, men det troliga är att det dröjer till nästa val och att militären sätter stopp för Khans återkomst.

De pakistanska massorna konfronteras brutalt med det barbari som är inneboende i kapitalismen. Det finns ingen annan utväg än att organisera sig och ta kamp för en socialistisk omvandling av landet. Den kampen är internationell.

Arbetarklassen har makten att tvinga fram förändringar tillsammans med fattigbönderna. Denna potential har bekräftats i Pakistans traditioner av kamp.

Under massprotesterna 1968 och i början av 1970-talet vacklade kapitalismen. Men år av militärdiktatur, nyliberalism och kapitalistisk motoffensiv har sedan dess skapat en mardrömslik situation och arbetarrörelsen behöver återuppbyggas på socialistisk grund. ■