Vart går Vänsterpartiet?

Regeringskrisen i juni fortsätter att skaka om. Att Stefan Löfven avgår är ytterligare ett tecken på den politiska instabiliteten. Vänsterpartiet var länge i politisk skugga, efter att ha släppt fram Löfven som statsminister och därmed blivit dörrmatta för januaripartierna och deras högerpolitik. Misstroendeomröstningen ändrade detta över en natt, med en raketökning av opinions- och förtroendestöd för V, samt nära 5 000 nya medlemmar. 

Frågan är vart Vänsterpartiet går nu?, vilket var rubriken på en debatt under RS sommarläger.

JONAS BRÄNNBERG

Rättvisepartiet Socialisterna hade bjudit in Jonas Karlsson, som sitter i Vänsterpartiets partistyrelse, för att diskutera frågan tillsammans med Elin Gauffin, från Rättvisepartiet Socialisternas verkställande utskott. Elin Gauffin började diskussionen med de grundläggande frågan: 

– Kommer Vänsterpartiet bli en motor i den nödvändiga radikaliseringen? Eller kommer de utvecklas till ett nytt S? Vänsterpartiet har förstås en historia men det här är en ny diskussion i ett nytt läge och utgången är inte given på förhand. Viktigt att komma ihåg då är att kampen är en levande faktor, som kan ändra förutsättningarna och ge nya vägar framåt. 

Elin förklarade varför hon ser regeringens fall genom misstroendeomröstning, för första gången någonsin, som att ett fönster öppnats där frisk luft strömmar in.

– Pandemin har visat att kapitalismen är värdelös: Vi har fått ekonomisk krasch, vårdkrasch, skenande klimatkris – egentligen en väldigt gynnsam situation för radikalisering i samhället. Ändå såg vi inte som i andra länder strejker och till exempel vårdkamp. Men efter sommarens händelser är det ett nytt läge med nya öppningar. Att Vänsterpartiet nådde rekordhöga 13,3 procent i en opinionsundersökning efter regeringens fall är ett tecken på det. 

Elin menade att frågan om marknadshyror gjort att klassfrågor kommit upp på dagordningen, och att även V:s partiledare Nooshi Dadgostar pekat på den betydelse som rörelsen Nej till marknadshyra haft. Men hon lyfte också upp några varningstecken: att Vänsterpartiets ledning kanske inte ser öppningen och pekade på skillnaden mellan Vänsterpartiet och Rättvisepartiet Socialisterna. 

– RS ser partiet som ett redskap för arbetare och ungas kamp – det som kan ändra samhället. Det är förstås lättare med ett litet parti men skillnaden syns hur vi agerar i kommuner. I till exempel Luleå har RS spelat en central roll mot skolnedläggningar och varit drivande i nätverket, medan V deltog som individer.

– En annan skillnad är att V deltar i kommunstyren och är med och genomför nedskärningar. Det är ett rött skynke för oss, det gör vi aldrig.

– Jag blir också orolig att det sker en högervridning i toppen. Den nya chefsekonomen Sandro Scocco betonar tillväxt mer än omfördelning och har en historia som nedskärningskonsult. Jag tycker också det har synts i Nooshis tal om ”ny grön storhetstid för svensk industri” – det blir klasslöst. Kapitalisterna kommer aldrig lösa klimatkrisen.

Jonas Karlsson från Vänsterpartiet började sitt anförande med att berätta om vad som hänt i Vänsterpartiet på senare tid, som han menade var viktiga förändringar. På kongressen 2022 kommer det komma mer beslut om partiets väg framåt. Partiet har beslutat att bli mer av ett rörelseparti men i praktiken återstår mycket. Han var också noga med att betona att mycket var hans egna åsikter.

– Tendenser är inte tillåtna inom Vänsterpartiet men det finns såklart strömningar så vi har delvis olika åsikter.

– Vi måste komma ihåg att högerpartierna har 60 procent av platserna i riksdagen, det gör det svårt med progressiv politik. Vi släppte fram Löfvens regering med stor vånda, men satte två röda linjer: ingen försämring av arbetsrätten och nej till marknadshyror. Vad gäller arbetsrätten hoppade Kommunal och IF Metall på en uppgörelse med PTK och Svenskt Näringsliv. Här tycker jag att vi borde satt ned foten direkt innan det blev nya förhandlingar. Men det var också svårt läge att fälla regeringen, mitt under pandemin. 

– Vad gäller marknadshyra blev det en stor lättnad för många att partiet satte ned foten, och det blev ju ett otroligt gensvar, både i opinionen och med 5 000 nya medlemmar är det en total succé.

– Nu ställer vi ett antal krav för att godkänna en budget där vi inte fått vara med och förhandla (om S-MP-regeringen bara förhandlar med C):

1. Inga skattesänkningar som inte motsvaras av minst lika stora skattehöjningar
2. Den offentliga konsumtionen ska öka och stärka välfärden.
3. Budgeten som helhet ska öka jämlikheten 
4. Budgeten ska innehålla satsningar på jobb och klimat
5. En stor reformering av sjukförsäkringen och A-kassan som måste förbättras.

Samtidigt är det en knepig situation – om budget inte går igenom avgår regeringen. Men vi kommer inte gå tillbaka till den tidigare situationen och det krävs mycket för att frångå riksdagspraxis och rösta på en budget som vi inte själva varit med och förhandlat.

Jonas Karlsson pratade också om att Vänsterpartiet håller på att utveckla ett nytt ekonomisk-politiskt program. Han har själv arbetat för att Vänsterpartiet ska driva en mer expansiv ekonomisk politik.

Den nyliberala eran från 1990-talet har nått vägs ände efter finanskrisen och pandemin. Det öppnar ett fönster för politik som är mer statsingripande, dock inte nödvändigtvis antikapitalistisk. Men troligtvis en keynesianism där staten med starka finanser kan utveckla välfärden. Se bara på Joe Bidens gigantiska investeringsprogram – sådan politik kan kortsiktigt innebära stora skillnader. Men vi borde också ta upp frågor om makt och ägande. Vi borde ha övergångskrav med krav på nationaliseringar, parallellt med stora investeringsprogram.

På frågan om statens roll svarade Elin Gauffin senare i debatten.

– Jag håller med om att det är ett skifte i kapitalismens utveckling, den nyliberala eran går mot sitt slut. Det gör det ännu viktigare att förstå vad staten är, en viktig utbildningsuppgift för socialister. Ja, staten ingriper mycket mer, men det är inte bara progressivt, se bara på det vi uppmärksammar nu, 20-årsminnet av Göteborg 2001, då staten brutalt gick in för att krossa en begynnande radikalisering. Den borgerliga staten agerar alltid för att rädda kapitalismen. 

Av naturliga skäl handlade den efterföljande diskussionen på lägret mest om frågor till gästen Jonas Karlsson. De handlade om Vänsterpartiets fackliga ambitioner, ifrågasättande om Nooshis fokus på tillväxt och industri vs klimatet och det flera tyckte var svaga och vaga budgetkrav där bostadsfrågan fattas, samt hur det går att integrera de nya medlemmarna. Jonas Karlsson kunde inte svara på allt men tog upp några saker.

– En nyckelfråga blir att ta hand om våra nya 5 000 medlemmar. Jag tror vi behöver arbeta mer på hur sätta folk i arbete, ge meningsfulla uppgifter. Många nya går på möten, men vi är inte alltid tillräckligt bra på hitta uppgifter till dem. Jag tror vi behöver fokus på organisatörer och tydliga strategier för att det ska vara enkelt att kunna agera lokalt som aktivist. Vi har också mycket möten, men kanske för lite politiska diskussioner. Sedan handlar det om att få ihop det parlamentariska och det utomparlamentariska arbetet. 

En fråga kom också till RS: varför går ni inte med i Vänsterpartiet, som Socialistiska partiet (numera Socialistisk Politik) gjort?

– RS vill och kan påverka radikalisering i och utanför V, däremot blir det svårt som V ser ut idag att upprätthålla en egen struktur – vi blir individer i V. Jag tror att det är en orsak till att det känns som att SP drunknat i V. Nej till marknadshyra-kampanjen visar att vi kan påverka – RS och vår politik är mer kända för aktiva vänsterpartister nu än förr. Och vi ska fortsätta ha dialog, fortsätta ha sådana här möten och diskussion och jobba tillsammans. Vi vill inte stanna när vi stoppat fri hyressättning i nyproduktion, så vi hoppas att V hakar på i protesterna 18 september till exempel, sa Elin Gauffin. ■