Växande missnöje med den blåbruna sörjan

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

När statsminister Ulf Kristersson (M) inledde årets första partiledardebatt i riksdagen började han med att säga att det har skett ett politiskt paradigmskifte sedan den nya regeringen tillträdde. Att Kristerssons nya högerregering skulle genomdriva ett politiskt paradigmskifte skrevs också in i Tidöavtalet, som dikterats av SD och som är den mest reaktionära politiska plattform som en regering har vilat på sedan 1920- och 30-talet.

Regeringens första budget gav ytterligare besked om vidden av de blåbrunas paradigmskifte. I budgeten förenades minskade anslag till välfärden, klimat, miljö och natur med upptrappad batongpolitik, ännu mer till militären och villkorat bistånd för att tvinga fattiga länder att ta emot människor som utvisats från Sverige. Budgeten innehöll däremot inga nya pengar till hushållen.
Efter att budgeten lades fram i början av november har den blåbruna regeringen tagit nya steg mot sitt paradigmskifte som syftar till att driva människor ut ur Sverige. En utredning har tillsatts som ska möjliggöra att de som har permanent uppehållstillstånd (drygt 300 000 människor i Sverige) istället ska få tidsbegränsat uppehållstillstånd och därmed riskera utvisning. Migrationsverket har även fått i uppdrag att prioritera ärenden om återkallelse av uppehållstillstånd.

Men samtidigt pressas regeringen inte bara av levnadskostnadskrisen och våldsvågens dödsskjutningar, utan också av alla de förödmjukelser som omger Natoanslutningen och fjäskandet för Turkiets despot Erdoğan. Även inom det borgerliga lägret höjs röster mot fjäsket och de lögner som kantar det.
Dagens Nyheters ledarredaktion krävde den 21 januari utrikesminister Tobias Billströms avgång och en ny ”Natostrategi” för att förhindra att motståndet mot Nato tar ny fart och nya demonstrationer likt den i Stockholm i lördags (sid 3).
Trots att regeringen ännu inte har utmanats av stora kamprörelser har inte minst levnadskostnadskrisen försvagat dess ställning. ”Det råder fullt krig i regeringen om vilket elstöd de lovade väljarna (…) Det är unikt”, menade Aftonbladets Lena Mellin den 21 januari.
Det kanske är en överdrift, men de svikna vallöftena och prischockerna förföljer regeringen. 62 procent av väljarna anser att regeringen gör ett ganska eller mycket dåligt jobb, enligt en mätning från Aftonbladet/Demoskop i december.
Viljan att straffa regeringen har gett Socialdemokraterna ett uppsving i opinionen, trots att S-ledningen inte har opponerat sig mot de blåbrunas paradigmskifte samt att det var den socialdemokratiska regeringen som skickade in Natoansökan och slöt det blodsbesudlade avtalet med Erdoğan.

Svikna vallöften och prischocker förföljer regeringen.

Oppositionen i riksdagen är mest en opposition till namnet. Det gäller även Vänsterpartiet, som inte har tagit några initiativ för att tillsammans med andra vänsterorganisationer och sociala rörelser bygga ett aktivt motstånd mot regeringspolitiken eller till att samla vänstern inom fackföreningsrörelsen bakom offensiva avtalskrav.
Ju mer pressad regeringen blir, desto mer kommer den att försöka spela ut det rasistiska kortet för att driva igenom paradigmskiftet och lasta krisens bördor på arbetarna och de sämst ställda. Det är därför dagens kamp, även om det ännu är mest i form av motståndsfickor, är så viktig.
I det motstånd som har börjat formeras underifrån mot hyres­chocken, nedskärningar och sämre villkor samt Natoanslutning, men också i form av krav på rejäla lönelyft i avtalsrörelsen och solidaritet med kurderna, kan fröet sås till såväl den kamprörelse som kommer att behövas för att slå tillbaka de blåbruna som till arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse med nytt arbetarparti och demokratiska kämpande fack.