Ungdomen har trots den stenhårda repressionen äntrat kampscenen i Ryssland, och missnöjet med Putin växer. Regimen oroas över händelseutvecklingarna.
Mycket förändras på ett år. I upploppet till presidentvalet i mars 2018 var det ingen som tvekade om att Putin skulle vinna. Händelserna de tre åren innan, efter Rysslands annektering av Krimhalvön, ledde till en våg av patriotism. Detta, kombinerat med det totala misslyckandet från de officiella och inofficiella oppositionsstyrkorna att erbjuda något alternativ, lämnade fältet fritt för den sittande presidenten. I vissa opinionsmätningar hade Putin ett 80-procentigt stöd.
Många ryssar var missnöjda med mycket i det ryska samhället och skyllde på det härskande partiet, regeringen, parlamentet och byråkratin, men såg presidenten som någon som skulle reda ut allting. Nu har saker och ting vänt – Putins stöd har störtdykt och senaste opinionsmätningen visade att 61 procent menar att han helt är ansvarig för Rysslands problem och ytterligare 22 procent att han ”till viss del” är ansvarig.
Vändpunkten kom bara veckor efter att han vann valet med 67 procent av rösterna. Putin svek löftet han gjorde när han först valdes om att pensionsåldern aldrig skulle höjas så länge han var president, vilket den gjordes. I ett försök att avleda uppmärksamheten annonserades detta på invigningsdagen av fotbolls-VM i Ryssland i år.
Detta elektrifierade det ryska samhället. Den lilla oberoende fackföreningsfederationen KTR lanserade omedelbart en namninsamling på nätet som samlade miljontals underskrifter på några få dagar. Opinionsmätningar visade att uppemot 90 procent av ryssarna motsatte sig förändringarna.
Lagarna som hade introducerats innan VM om att förbjuda alla slags protester i VM-städerna sköt bara upp demonstrationerna mot pensionsreformerna. Spontana protester spred sig som en löpeld genom landet. Rörelsen kunde nog inte ha ägt rum om det inte redan hade funnits ett växande missnöje i det ryska samhället.
Den tidigare protestvågen ägde rum 2011-13 efter de uppenbart riggade parlamentsvalen. De protesterna var till stor del förlagda till Moskva och några få andra större städer och leddes av en koalition av liberala borgare, nationalistiska högergrupper och vänsterpopulister, men stöddes av ett brett spektrum; alltifrån studenter och akademiker, minoritetsgrupper som hbtq+-samfundet och äldre anti-sovjetliberaler till ett nytt skikt av storstads- och unga arbetare i kontor, IT och tjänstemannasektorn. CWI hade en energisk intervention för att bli en ledande vänsterkraften och vann över 10 000 röster i ett val till en kommitté som skulle leda protesterna. Rörelsen krossades dock.
Efter de brutala polisattackerna mot demonstrationer organiserade samma dag som Putin svors in som president gav liberala ledare upp kampen, och en våg av arresteringar – inklusive åtal för allvarliga brott – följde. Många oppositionsledare och aktivister flydde utomlands. Vissa dödades, som tidigare vice premiärminister Boris Nemtsov som brutalt mördades på en bro med utsikt mot Kremlin. Detta, i kombination med vågen av nationell patriotism som följde efter att Krimhalvön togs över och konflikten i östra Ukraina, innebar att oppositionen mot Putin i princip var icke-existerande.
Övertagandet av Krim var under en tid väldigt populärt i Ryssland. På Krim introducerades en mer auktoritär regim med fortsatt repression av tatarminoriteten, men upprätthöll sitt folkliga stöd genom att använda extra pengar från den federala budgeten. Ändå har livet blivit dyrare och frågan är inte längre en huvudfråga för den ryska befolkningen. Dock är det fortsatt en konflikt internationellt. Azovska sjön, som ger havstillgång till sydöstra Ukraina, har fått en bro byggd över till fastlands-Ryssland i staden Mariupol.
Att den ryska flottan nyligen tycks ha skjutit mot och tillfångatagit tre ukrainska båtar nära bron visar att det fortfarande finns en fara för nya upptrappningar av konflikten kring östra Ukraina, vilket fortsätter ta liv och orsaka svårigheter för befolkningen. Med ett kommande presidentval i Ukraina nästa år är det inte uteslutet att den ena eller andra involverade sidan skulle kunna trappa upp de militära handlingarna igen.
Efter incidenten vid Azovska sjön har den ukrainske presidenten Porosjenko redan utlyst undantagstillstånd i flera regioner.
Medan den ryska befolkningen stödde Putin i Krim och Ukraina var de inte så inspirerade av det ryska ingripandet i Syrien. Överlag välkomnade de att den ryska ställningen stärktes i stödet till Assad, särskilt då det innebar ett slag mot amerikanska intressen i regionen, men de ser inte frågan som avgörande för deras egna intressen. Härskarna i Kreml går försiktigt fram med att sina fortsatta försök att öka sitt inflytande i Mellanöstern och nu i ökande grad i Afrika för att inte underminera sitt stöd på hemmaplan. Kostnaden av dessa interventioner är dolda i den federala budgeten.
Segrar utrikes, som för en tid stärkte Putins popularitet, glöms i ökande grad bort då den ekonomiska situationen slår hårt på hemmaplan. Den ryska ekonomin har inte återhämtat sig från den globala krisen. Men situationen har förvärrats av de ekonomiska sanktioner som västmakterna införde efter Krimhändelserna. Reallönerna i Ryssland är fortfarande lägre än vad de var innan 2008 och har minskat fyra år i rad. Över hälften av de ryska arbetarna har en lön lägre än 350 euro i månaden. Detta leder dock till ett ökande missnöje, även om det inte uttrycks då många räds konsekvenserna av att protestera.
Detta började förändras under våren 2017, när antikorruptionsbloggaren och -aktivisten Aleksej Navalnyj påbörjade en serie ungdomsprotester runtom i landet. I hundratals städer protesterade ungdomar mot korruptionen – de flesta hade inga förformade idéer, eller plakat och banderoller med sig. Men en opinionsundersökning visade inte bara en ökning av det politiska intresset bland ungdomar, utan också ett tydligt skifte åt vänsteridéer – och till skillnad från den äldre befolkningen som har en viss nostalgi för det tidigare Sovjetunionen associerar ungdomar vänsteridéer med frihet och demokrati.
Viktigast är modet bland ungdomen som tog sig ut på gatorna i trots mot polisbatongerna och bröt rädslan som höll tillbaka den äldre generationen.
Sommarens fotbolls-VM lugnade inte situationen – studenter protesterade mot att zoner för fansen sattes upp nära universiteten i examenstider, medan andra protesterade mot att de sparkades ut från sitt boende för att kravallpolisen skulle kunna ha boende. Ännu värre är de enorma summor som lagts på att bygga nya arenor, vilket har understrukit slöseri- och korruptionsepidemin i Ryssland – det räckte med en regnstorm i Volgograd för att delar av en ny arena skulle kollapsa.
Dispyten om pensionsreformerna visar på det verkliga förhållandet i oppositionen som nu finns i Ryssland. De officiella oppositionspartierna hoppade snabbt på tåget, vilka är de tre partier som finns representerade i duman (parlamentet) utöver Putins parti ”Förenade Ryssland”. De är bara där eftersom Kreml accepterar deras närvaro, och till och med Kommunistpartiet förhandlar med Kreml om vem deras kandidater är i valen. Deras roll är att lätta på missnöjestrycket i samhället. Detta är exakt vad de gjorde i pensionsprotesterna. Innan valen organiserade de ett antal stormöten som formellt var emot reformerna, men mer till stöd för sina kandidater.
Den oberoende fackföreningsfederationen som från början lade upp namninsamlingen hjälpte också till att lösa upp rörelsen. De organiserade ett stormöte i Moskva i allians med ett annat pro-Kremlparti, ”Ett rättvist Ryssland”. Snarare än att vända sig till de miljontals som hade undertecknat namninsamlingen och mobilisera sina egna medlemmar valde de att godkänna att Ett rättvist Ryssland använde stormötet för sin egna valkampanjs skull.
Mot denna bakgrund är Aleksej Navalnyjs roll viktig. Under de tidigare protesterna var han en av huvudledarna som mest talade med en rysknationalistisk utgångspunkt. Han deltog i högerextrema ”ryska marscher”. Men i en återspegling av den nya stämningen i samhället pushar han inte längre för en nationalistisk agenda, utan lyfter kraven på minimilön, gratis utbildning och sjukvård samt även förstatligande av storföretag.
Han stödjer nu öppet de som kämpar i Kaukasus, vilket är viktigt delvis eftersom denna region är den fattigaste i Ryssland. Över hälften av befolkningen där tjänar mindre än 200 euro (2 100 kronor) i månaden och de lokala styrena är de mest auktoritära.
Allt pekar på att nästa år blir ännu livligare än detta. Makthavarna i Kreml är livrädda för de stämningar som utvecklas bland ungdomen, och snarare än att lätta på trycket trappar de upp repressionen. Men varje attack mot ungdomen skapar mer ilska. Och radikaliseringen av ungdomen uppmuntrar bredare skikt, däribland stora delar av arbetarklassen, till handling.
Socialistiskt Alternativ, CWI Ryssland, har framgångsrikt ingripit i händelserna i år och vi har fördubblat vårt medlemskap. Vi förbereder oss på att trappa upp kampanjerna nästa år för att beväpna den nya rörelsen med ett kämpande program för anständiga levnadsförhållanden, ett fritt och demokratiskt samhälle baserat på bildandet av ett demokratiskt socialistiskt Ryssland som en del av en europeisk federation av socialistiska stater.
