Vem blir statsminister? Varning för fortsatt högerkurs

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Stefan Löfvens beslut att avgå innehöll också tydliga besked att S tänker fortsätta partiets högerkurs. Han hyllade januariavtalet och vill ha fortsatt samarbete med Liberalerna och Centerpartiet.

Många är förstås rädda för en högerregering med M och KD, där SD får direkt inflytande. Men en ny regering under Löfven med fortsatt nyliberal högerpolitik är inget skydd mot högern.
På sin presskonferens prisade Löfven sitt avtal med C och L: ”Vi förenades i vilka stora utmaningar Sverige stod inför: klimathotet, bristande integration, ökade klyftor, gängbrottslighet, bostadsbrist och en välfärd som behöver stärkas. Vi såg bortom de partipolitiska skillnaderna och tog utgångspunkt i det gemensamma, med målet om att bygga Sverige starkare och tryggare.”

Helt uttalandet är en flirt till höger, samtidigt som Löfven främst kritiserade Vänsterpartiet. Bland hans viktigaste frågor saknas nedskärningarna i kommuner och regioner, vårdkrisen, äldreomsorgen, otrygga jobb och rasismen. Faktum är att de frågor han räknar upp – klyftorna, klimatet, bostadsbristen – har förvärrats under S-regeringarna sedan 2014. Och att januariavtalets politik gjort det ännu värre. 
Ingen hyresgäst eller bostadssökande tror att marknadshyror skulle lösa bostadsbristen. Och gentemot förorterna är det enda som hänt ett skuldbeläggande av de boende och fortsatta nedskärningar.

Det är oklart om talmansrundorna leder till en ny regering eller extraval. Det finns inga tydliga majoriteter i riksdagen.
Men att hoppas på en ny S-ledd regering efter en ny omröstning i riksdagen är att försöka skjuta upp bekymren utan att få en riktig lösning. En M-regering är värre, men hotet om en sådan är inte borta för att Löfven blir statsminister igen.
Extraval däremot innebär en politisk debatt i bredare led, inte bara beräkningar av antalet riksdagsmandat. 
”En extravalrörelse hade kunnat bli ovanligt levande när frågan om marknadshyror kommit upp på dagordningen och därmed kanske andra likartade frågor som rör den fortgående nyliberaliseringen av det svenska samhället”, skrev Göran Greider i ETC.
Att både tala om ökade klyftor och vad som är ”bäst för Sverige” är en rökridå. Lågavlönade har inte samma intressen som miljardärerna. Det som behövs är klasspolitik – det som gynnar arbetarfamiljer. 

Just nu finns det ett momentum, en rörelse vänsterut. Marknadshyror är en klassfråga och ett exempel på den sorts politik som möter motstånd. 
I många andra länder pågår en polarisering där både höger och vänster går framåt. I USA är hotet från högern samtidigt med en radikalisering till vänster särskilt bland unga viktiga skäl till att Biden har tagit beslut om omfattande stimulanspaket (barnbidrag, fler anställda i vården, mer pengar till skolorna). 

Här behöver fackföreningar, nätverk, hyreskampen och sociala rörelser vara aktiva nu, förbereda för valkampanjer men särskilt för aktiva kampanjer mot nedskärningar, försämringar och rasism – med kampen mot marknadshyrorna som exempel.

Viktigt vägval för Vänsterpartiet

Vänsterpartiet har hamnat i politiskt fokus under regeringskrisen. Stödet och förväntningarna ökar. I en opinionsmätning den 29 juni får partiet 11,2 procent.
Stefan Löfven får också hård kritik, även från socialdemokrater, för att han pekar ut Vänsterpartiet som skyldiga till regeringskrisen. Att V stod på sig om marknadshyror har gett respekt och stöd. Det betyder inte att V har ”lierat sig med extremhögern”, som Löfven sagt.
Det är naturligt att många nu önskar att V ska få verkligt inflytande över politiken. Att S och C ska ge upp sin vägran att samtala med Nooshi Dadgostar och V-ledningen.

Men här finns också faror. Enkelt uttryckt: Om Vänsterpartiet skriver under på ett helt politiskt program med S, MP och C kommer det inte att innehålla något som C eller MP inte kan skriva under på.
V-ledningen, särskilt under Jonas Sjöstedt, har länge hoppats på plats i en S-ledd regering, som några av sina nordiska systerpartier. Men exemplen från Danmark, Norge och Finland avskräcker. Socialistisk Folkeparti, Sosialistisk Venstreparti och Vänsterförbundet har alla i regeringsställning tvingats ge upp viktiga delar av sin politik och då tappat stöd. Norska Sosialistisk Venstreparti var nära att åka ur stortinget efter att bland annat röstat för norska trupper till Afghanistan.
Samma sak har hänt när Vänsterpartiet i kommuner och regioner deltagit i nedskärningar av vård, skola och omsorg, trots att det inte alls är vad V:s väljare röstat för.
Det är därför oroande att Nooshi Dadgostar skriver på Facebook att ”Vi inser att en budget som s, mp, c och v kan stå bakom kommer att behöva vara en konsensusbudget där alla får lägga sina hjärtefrågor åt sidan och satsa på det vi kan komma överens om.” 

Det var inte vädjanden till Löfven eller Lööf som fällde januariavtalets punkt 44 om marknadshyror, utan kampen och opinionen utanför riksdagen. Det är den opinionen som kan vinna igen, och som Vänsterpartiet bör ta fasta på.
Det är sant att V och andra socialister inte är neutrala inför hotet om någon form av M-KD-SD-L-regering. Men att stoppa en sådan kräver aktivitet och opinion, och just nu skulle ett extraval ge möjlighet att bygga vidare för både gräsrotskampen och Vänsterpartiet. 
Och att i en omröstning i riksdagen stoppa Ulf Kristersson (M) betyder inte att V måste skriva under på en hel budget med S, MP och C. Redan de budgetregler som finns idag betyder att en budget automatiskt innehåller nedskärningar i den offentliga sektorn.
Oavsett extraval eller inte vore det fel att lägga ”hjärtefrågor” åt sidan. Behovet att stoppa vinster i välfärden är akut, militärens extra miljarder måste skrotas, vård och omsorg rustas upp, massiva offentliga gröna satsningar för klimatet, rätten till asyl återinföras och massutvisningar upphöra. Det behövs kamp här och nu, och det behövs en politik som tar strid mot det kapitalistiska systemet.