Vem ska ha tillgång till staden?

av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

Vad händer när kommunalt ägda köpcenter säljs till privata aktörer? Allt fler centrum köps upp – hur påverkar det medborgarna? Det som gör områden otrevliga för vissa gör dem otrevliga för alla.

Utsatta grupper drabbas i alltför stor utsträckning när det fattas bänkar, offentliga toaletter och skydd från oväder. Det offentliga blir fientligt och det slår mot allt nyttjande av området. 
I många storstäder världen över finns idag en antihemlöspraxis, ibland också lagar mot hemlöshet, som förbud att ligga ner på bänkar eller sova i portar samt krökta bänkar. Det kan också vara outtalat i infrastruktur och offentliga platser. 
I Seattle revs en bosättning för hemlösa där man istället satte upp ett cykelställ, men efter folkets protester och medias uppmärksamhet flyttades de en bit bort. Kalifornien, med 12 procent av USA:s befolkning, var tidigt ute. De tog bort parkbänkar redan på 1990-talet, målade med ”kiss-säker färg” som studsar tillbaka och gulfärgar personen som kissar. De har också förbud mot att dela ut mat till hemlösa i parker, med motiveringen att det stör turismen.

En konsekvens är att när något faller under privat egendom har man inte samma möjlighet att på demokratisk väg påverka, även om det kan vara svårt när allt är kommunalt ägt också. Många centrum i förorterna byggdes under en tid då detaljplanerna inte tog i beaktning att torgens mark kunde bli privatägd. 
Ett torg borde inte vara en vara som man kan köpa och sälja. Det borde vara en gemensam plats. Vi behöver öka medvetenheten om hur ägande påverkar vårt dagliga liv och våra möten med varandra.
De som jobbar med stadsbyggnadsfrågor och politiker pratar mycket om dialogprojekt, att mötesplatser är viktiga. Samtidigt ser vi att det gemensamma har monterats ner på platser där vi bor och verkar. De diskuterar sällan vilka som ska mötas och hur det ska ske. Man tillåter inte heller samtal om vem som bör äga och förvalta platserna och det finns inte något rättsligt skydd för dessa slags försäljningar. 
De senaste decenniernas utförsäljningar ställer nya frågor om vilka individer som får ta plats: vilket beteende är godkänt? Vilka får räknas som en del av torget? Får vi sitta och värma oss på biblioteket?

Ett köpcentrum är ett torg som har hägnats in. Enligt ordningslagen är köpcentrum en offentlig plats och juridiskt sett är det alltså att betrakta som ett torg. Trots det är det lätt att tänka att platsen tillhör någon annan jämfört med ett öppet torg utomhus. Väggar och tak, väktare och kameror, skyltning och design – allt samverkar till att utestänga vissa, medan vi som konsumenter eller potentiella konsumenter är välkomna. I Liljeholmsgallerian i Stockholm har exempelvis gratis sittplatser tagits bort.
En problematik med privatiseringen av offentliga platser ligger i den grundläggande skillnaden mellan allmän platsmark och fastigheter. Allmän platsmark är den mark som tillhör alla; torg, gator, parker med mera, men saknar per definition kommersiellt värde då den inte går att sälja (utan ändrad detaljplan). 
I fastighetsaffärer skapas vinst genom att på olika sätt öka platsens kommersiella värde och därigenom få avkastning på sin investering. Helt olika intressen som i sin tur styr vad som tillåts hända på platsen. En tydlig varningssignal är att centrumägare och förvaltare är dåligt införstådda med att köpcentrum är offentlig plats och att demonstrationsrätt därför gäller där. Likaså vet alla som stått och haft namnlistor, protesterat och sålt tidningen hur ofta ordningsvakter tror att de har rätt att avhysa oss!

Centrala mänskliga behov blir klämda mellan statens och privata aktörers jakt på vinst.

Varannan vår sedan 1993 räknas antalet hemlösa. År 1993 fanns det 9 903 hemlösa. Många kom från de stora institutionerna som stängdes; psykiatrireformen 1995 stängde de sista mentalsjukhusen av gammalt snitt och lovade lägenhet med eget kontrakt, något många inte klarade av efter ett liv på institution. 
Idag är ofta det enda och stora problemet för hemlösa att de inte har någon bostad. 33 250 personer räknades 2017 som hemlösa, enligt Socialstyrelsen. Bland de nordiska länderna ligger Sverige nu sämst till. 15 000 barn räknas som hemlösa, och omkring 7 000 har föräldrar som är hemlösa.
På 1930-talet var Sverige bland de av Europas länder som hade lägst bostadsstandard. Fyra decennier senare hade Sverige en av de högsta. När miljonprogrammet hade fullbordats hade hemlösheten nästan utrotats. En miljon bostäder skulle byggas på 10 år från 1965 till 1975 och det blev en balans mellan tillgång och efterfrågan.
Enligt Boverket har idag 243 av 290 kommuner i Sverige bostadsbrist. Speciell brist är det på hyresrätter och mindre sådana med rimliga hyror.

När Vällingby centrum byggdes på 1950-talet var det ett fantastiskt modernt torg som hade byggts med ABC-tänkande – att allt skulle finnas i närheten: arbete, bostäder och centrum. Allmännyttiga Svenska Bostäder byggde husen och hyrde ut till butiker. Nu har staden renoverat Vällingby centrum för 3 miljarder kronor, vilket har bekostats av våra skattepengar. Den borgerliga majoriteten vill nu sälja alltihop för en miljard, till klart underpris. Det visar vilket förakt de har när det gäller våra skattepengar och att ideologi går före allt. 
”Staden ska inte äga förortscentrum”, menar miljöborgarrådet Dennis Wedin (MP) och hänvisar till en utredning som han säger att man baserat sitt beslut på – en utredning V- och S-politiker som sitter i styrelsen för Svenska Bostäder säger sig inte ha sett röken av och inte tror existerar!
Vi vet alla vad som hände när riskkapitalbolaget Boultbee fick köpa Tensta, Bredäng och Högdalens centrum: chockhöjda hyror, sämre service, tomma lokaler, utförsäljningar och spöklika centrum. 
Centrala mänskliga behov blir klämda mellan statens och privata aktörers jakt på vinst. När stater och regeringar genomför privatiseringsprocesser säljer de ut något som inte tillhör dem – det tillhör samhällsgemenskapen. Hur kommer det sig att dessa allmänningar har så svagt rättsligt skydd när det privata ägandet är starkt skyddat inom den borgerligt liberala rättstraditionen?
Expropriering är reglerat i lag; enskild garanteras ersättning om mark tas i anspråk för andra syften. Men när staten eller kommunen säljer ut det som tillhör alla, då finns ingen motsvarande reglering.

Offentliga platser förändras när städer historiskt sett förändras. Torget är stadens hjärta där ekonomiska, sociala och kulturella aktiviteter samt möten, kamp och protester sker spontant och planerat. Men det offentliga ger ingen avkastning. De politiker som tycker om att privatisera vill exkludera oss för att rikta allt mot konsumtion. Inglasade gallerior, uteserveringar och bostadsrättsgårdar med höga stängsel bryter mot alla lagar om tillgänglighet.
Alla ska ha möjlighet att synas och höras om de vill i en demokrati. Folket ska ha möjlighet att mobilisera, det är en av demokratins grundpelare. Får borgarna bestämma är vi tillbaka till 1920-talets smutsiga, dyra och trångbodda bostäder där löss och sjukdomar frodas. Vi måste organisera ett motstånd mot detta och mot de människofientliga utförsäljningarna och privatiseringarna.