”Vem vill jobba kvar under de här förhållandena?”

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Offensiv har publicerat en rad artiklar om läget inom sjukvården i Jämtland/Härjedalen. Länstidningarna har den senaste veckan haft artiklar där personal vid sjukhuset har kommit till tals. Det är främst sjuksköterskor vid kirurgen och intensiven som har uttalat sig. 

På intensivvårdsavdelningen arbetar man nu enligt något som kallas Återhämtningsmodellen; att man har en förkortad arbetstid för att få tid till återhämtning, något som är oerhört viktigt på en så krävande enhet som intensiven. Där krävs ständig uppmärksamhet, även mitt i natten. Ett misstag kan få ödesdigra konsekvenser.
Det här avtalet ska enligt sjukhusledningen upphöra att gälla den 6 april. I stället ska man arbeta enligt Allmänna Bestämmelser. Då kommer man att få 10 procent längre arbetstid per vecka, alltså sämre möjligheter till återhämtning. De ska dessutom arbeta till samma lön som nu. 
Det som främst upprör personalen på intensiven är inte att de ska jobba mer för samma lön, utan att patientsäkerheten blir sämre. Anna Gudmarsdotter, fackligt förtroendevald på intensiven, säger att treskiftsarbete är slitsamt och tär på hälsan. Det är också lättare att göra misstag när man är trött, misstag som kan vara fatala. 

Sjuksköterska Caroline Holst på kirurgen tog initiativ till en namninsamling i protest. Hon är utbildad specialistsjuksköterska, men känner att hon inte kan arbeta som det då hon inte får ihop arbetstiderna med familjelivet. Hon arbetar som ledningssköterska och fick förra året sin lön sänkt med 1 000 kronor i månaden.
Enligt sjukvårdsdirektör Maria Söderqvist handlar det om att rensa i floran av arbetstidsavtal. Just nu har man sex olika avtal på sjukhuset och enligt både henne och regionrådet Eva Hellstrand (C) är det ohållbart. 
– Jag har full förståelse för att man är arg och har respekt för det, men om man själv drabbas som individ ser man bara det negativa, säger Eva Hellstrand till Östersundsposten.

Det är lättare att göra misstag när man är trött, misstag som kan vara fatala.

Hon medger alltså att enskild personal drabbas, men antyder att det för sjukhuset som helhet är positivt. ”I det här läget fanns det inget annat att göra”, fortsätter hon.
Det hon säger i realiteten är att det är personalen som ska betala regionens dåliga ekonomi med sämre villkor. Personalen ställer inte upp på det. Patienterna ställer sig bakom personalen. 
– Vem vill jobba kvar under de här förhållandena? frågar sig Reidar Eriksson, patient på kirurgen. 

Personalen är nu rädd för att många ska gå ner i tid för att orka eller helt enkelt säga upp sig. Det vinner regionen ingenting på, snarare tvärtom. Det kanske blir som det har blivit vid tidigare tillfällen; efter ett tag upptäcker ledningen att det inte håller och går tillbaka till tidigare villkor med ökade kostnader för att städa upp efter misstaget. 
På sjukhuset håller man just nu på med mobiliseringen inför en nationell sjukvårdmarsch den 29 mars. Vi hoppas att så många som möjligt ställer upp.