Vems identitetspolitik?

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Den så kallade identitetspolitiska debatten tycks aldrig ta slut, utan verkar återkomma i varje sorts politisk formation med jämna mellanrum. Här är några uppdateringar på resans gång.

I somras skrev Erin Brightwell från Socialist Alternative (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i USA) en längre artikel, Woke capitalism is Not the Ally of oppressed people, om hur medvetet och djupgående den amerikanska härskarklassen använder sig av identitetspolitik för att slå sönder massrörelser som Black Lives Matter (BLM). Brightwell tar exempel som när de protesterande i BLM en morgon kom till den klassiska demo-platsen i New York var parollen Black Lives Matters målad över tre hela husfasader. Bara med små bokstäver stod Dorito – namnet på ett chipsmärke. Sen kom pengarna.
Företaget American Express lanserade en plan på 1 miljard dollar för att främja mångfald. Pepsi spenderar 400 miljoner dollar och Apple ägnar 100 miljoner dollar till ett liknande projekt. Försäkringsbolaget New York Life 1 miljard dollar. Netflix har lovat att förvalta 2 procent av sina kassareserver i afroamerikanskt ägda banker. Två tredjedelar av de börsnoterade 500 största företagen gav stöduttalanden till BLM och 36 procent gav bidrag till människorättsorganisationer.

Erin skriver i artikeln att: ”Detta är ett enormt betydande inflöde av företagspengar till organisationer för sociala rörelser, men kapitalistklassen som äger och driver ekonomin i sina egna intressen ger inte ut pengar utan att förvänta sig något i gengäld. Detta är ett uppenbart försök att köpa bort ledarna för BLM-rörelsen, och det är inte första gången den amerikanska kapitalistklassen använde detta tillvägagångssätt för att undergräva rörelser mot förtryck. Så länge som BLM-ledare bibehåller sitt fokus på en antirasism som är acceptabel för eliten, kan de sannolikt se fram emot en fortsatt god ekonomisk relation med företagens Amerika.”
Här ser vi alltså en identitetspolitik som kommer uppifrån. Den amerikanska kapitalismen är ännu mer än all kapitalism från början uppbyggd genom slavhandel och rasism, och antirasismen bär i sin natur på en otroligt stark revolutionär kraft. Detta försöker alltså kapitalistklassen avväpna. Samtidigt finns så klart en identitetspolitik underifrån. Svarta som kämpar för sina liv, inte bara mot att bli skjutna utan också mot fattigdom, för bra hälsa och utbildning och så vidare. En minoritet kommer att kunna få höga positioner inom det kapitalistiska samhället så länge det består, men det löser inte problemen för massorna.

Liknande frågor ställs inom kvinnorörelsen, vilket är aktuellt nu inför 8 mars. Att avfärda den internationella kvinnodagen som identitetspolitik för att kampen denna dag sätter fokus mot kvinnoförtrycket skulle verkligen grumla utsikten. Som vi skriver i Offensiv i detta nummer startade den ryska revolutionen just på den internationella kvinnodagen, för att arbetar­kvinnorna denna dag gick ut och demonstrerade för bröd och fred.
Än idag behövs symboler för att samla den feministiska kampen, såsom 8 mars eller kvinnokampsmärket. Faktum är att det i ett decennium nu har pågått en våg av feministiskt uppvaknande som återkommande bryter ut i stora rörelser över världen såsom Metoo, feministiska strejker, massprotester, folkomröstningar – vilket väntas även i år.
På Irland och i Belgien har ISA:s sektioner de senaste åren varit en spjutspets i den här radikaliseringen där de samlar ett bredare skikt av aktivister i fronten ROSA. Tidigare var ROSA på Irland en faktor som gjorde att aborträtten vanns 2018, i år har ROSA varit en del i upproret mot mäns våld mot kvinnor efter mordet på Ashling Murphy. I Gent i Belgien har ROSA spelat en roll i att förena feminism bland studenter med arbetarkampen för universitetsanställda, bland annat lokalvårdare, där 14 euro i minimilön har vunnits.

Vi formas alla av det samhälle som vi lever i. Därför behövs kollektiv kamp för att befria oss alla från det förtryckande samhället.

I ROSA:s internationella samordning har kamraterna från Irland och Belgien framhållit behovet av att kunna organisera ungdomar som fått influenser av id-politiska teorier och få dem intresserade av den socialistiska feminismen. Det finns de som använder identitetspolitik som ett argument för att ställa grupper mot varandra – att till exempel det är vita som förtrycker svarta och att därför antirasism enbart ska föras av svarta, eller kvinnokamp enbart av kvinnor.
Denna uppsplittring försvagar kampen. Det finns också så kallad intersektionalism som kan användas för att se hur olika former av förtryck överlappar och går in i varandra. En samlande massrörelse mellan olika grupper är det starkaste motståndet mot förtrycken.
Marxister kommer ständigt tillbaka till arbetarkampen. Arbetare är inte en förtryckt kategori som alla andra. Oavsett kön, läggning eller hudfärg exploateras vår arbetskraft av kapitalisterna genom den ekonomiska utsugningen som är grunden i det här ekonomiska och politiska systemet – kapitalismen. Det är just därför arbetarkamp har den unika möjligheten att genom strejker och uppror stoppa profitrullningen och till och med avskaffa kapitalismen, systemet som göder alla förtryck.
Antirasism, hbtq+-kamp, socialistisk feminism och så vidare är utöver att vara viktiga kamper i sig också viktiga för att slå tillbaka mot rasismen, transfobin och sexismen som splittrar arbetarklassen.

Den 7 september skrev statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker (med socialdemokratisk kristen bakgrund) på DN debatt under rubriken ”Ordet identitetspolitik är ett slagträ som saknar funktion”. De menar att alla skyller på identitetspolitiken och tar exempel från moderaten Gunnar Hökmark till Nooshi Dadgostar. Bjereld och Demker hänvisar till en bok som de har skrivit och givit ut på Timbro.
De menar att man måste identifiera identitetspolitiken. Detta bör enligt dem bäst göras genom att individens roll som samhällsmedborgare betingas av grupptillhörigheter och gruppidentiteter ”som kön, ras, klass, sexuell läggning eller religion” – och att detta får konsekvenser för frågor om jämlikhet och politisk mobilisering.
Här görs det klassiska misstaget att stoppa in klass i uppräkningen av förtryckskategorier. Både rasism och genus skapas även dem genom ekonomisk exploatering såväl som diskriminering och sexuellt förtryck. Och omvänt skapar klassamhället kulturella hierarkier som påverkar människor starkt. Men det som utmärker exploateringen av arbetare är inte någon speciell egenskap hos arbetare som könsidentitet eller hudfärg utan bara det faktum att arbetsgivaren lägger beslag på vår arbetskraft.

Klassperspektivet som behövs för att studera identitetspolitik, med det ovan nämnda exemplet från kapitalets försök att köpa upp BLM, saknas också hos Bjereld och Demker. Deras inlaga blandar ihop korten. De påstår att de vill prata om behovet av resursfördelning och att de som kritiserar id-politiken inte sällan försvarar majoritetssamhällets historiska privilegier.
Detsamma kan lika gärna sägas om någon som använder sig av id-politik. Om Timbro, som är en tankesmedja för företagsintressen, börjar prata om id-politik är det för att öppna företagsrummen för fler kvinnor och personer med olika etniska bakgrunder – men inte för att omfördela de stora resurserna i samhället som går efter klasslinjen.
Ofta uttrycker identitetspolitik en mycket tydlig individualism. Men vi formas alla av det samhälle som vi lever i. Därför behövs kollektiv kamp för att befria oss alla från det förtryckande samhället. Det är inget som enskilda individer klarar. Låt oss precis som 1917 starta på 8 mars!