Vems ord väger mest…

av Ann-Christin Holmström // artikel i Offensiv

Jag växte upp under 80-talet och hade min ungdomstid på 90-talet, man rökte fortfarande under fläkten och vi kunde gå till kiosken på nästa gata och köpa mellanöl. Punken gjorde sin debut, och jag var en av de som under den tidseran upptäckte att min plats var där. Ebba Grön med ”Staten och kapitalet” och Imperiets ”Du ska vara president”, var musik vi lyssnade på, och åka moppe utan hjälm var något vi också gjorde. Blå/grön punkkam och en arg attityd mot orättvisor i samhället, mot ett samhälle som jag såg svek dem som behövde mest skydd.

Jag växte upp med att veta att 90 000-numret var till polisen, jag växte upp med larm i vårt hem, där det fanns en grön knapp att trycka på om ”han” skulle komma in i lägenheten. På den tiden, I mitten av 90-talet hade ”han” väldigt många rättigheter medan hon, mamman, behövde bevisa hela tiden, varför han var olämplig som förälder. Att han drack, missbrukade droger, misshandlade och begick brott, var inte då, på 90-talet något som gjorde honom till en dålig förälder, utan han har ju rätten att umgås med sitt barn och han fick den rätten tillgodosedd av lagen och av socialtjänsten. Trots att han är dömd fler gånger, trots att han är missbrukare och känd av socialtjänsten, han har inget boende och han har ingen inkomst, men rätt till umgänge med sitt barn har han.

Jag tänkte på Tintin och att det inte är så mycket som har ändrats sedan min tid på 1990-talet. Pappornas rätt till sina barn väger tyngre än säkerheten för barnet och mamman. Varför är det så? Är barnet rädd för sin pappa och varför är det så? Finns missbruk med i bilden? Hur ser det ut i familjen? Har vi i samhället inte kommit längre än så? Hur kan papporna ha sådana rättigheter till sitt barn, att det i slutändan blir en fara för barnet? Hur kan socialtjänst, skola, polis upptäcka och ta på allvar den rädsla som barn uttrycker? Vi/samhället måste ta större ansvar för barnen och kvinnorna i dessa relationer och ta deras berättelser på största allvar. Det är förövaren som ska tas i förvar, det är han som ska leva på ett sätt så att han inte skadar andra, det är inte hon som ska flytta omkring på 17 gömda boenden, det är inte hon och barnen som ständigt måste ”börja om”. Lägg ansvaret där det ska ligga – på förövaren!

Jag vet inte hur många gånger jag fick springa ifrån ”honom” för jag kunde helt enkelt inte hålla käft, jag var 14 år, rädd som fan där jag sprang ifrån honom med min blå/gröna tuppkam och arg som fan på ett samhälle som varken skyddade mig, min mamma eller min syster. Socialtjänsten hörde min berättelse, men tog den inte på allvar. Jag var en väldigt arg 14-åring, med ett hår som stod rätt upp, i flera färger, med trasiga kläder och med en attityd – hur lyssnar man på såna arga tonåringar? Jag vet inte, men hade det varit jag, i socialtjänsten, hade jag nog lyssnat, vill jag hoppas i alla fall. För det är där, samhället och vi måste lyssna, de försöker säga oss någonting.

Hur mycket har egentligen förändrats sedan mitten på 90-talet och enligt mig har samhället inte kommit särskilt långt. Inte tillräckligt för att skydda barn och kvinnor från män som misshandlar och begår brott och dödar barnen. Det behövs en lagändring, eller flera lagändringar för att skydda barnen och mammorna från förövarna, och det nu! ■