Chavezanhängare, på affischen står det ”Chavez, jag är med dig”.
Den 2 december 2007 led Venezuelas president Hugo Chavez sitt första valnederlag sedan han kom till makten 1998.De 69 föreslagna tilläggen till 1999 års konstitution inkluderade större makt åt presidenten, tillät Chavez att sitta i mer än två mandatperioder, etablerade ”folkmakt”, tillkännagav Venezuela som en ”socialistisk bolivarisk stat” och sänkte arbetstiden från 44 till 36 timmar i veckan. Dessa tillägg förkastades av 50,7 procent av de röstande, medan 49,2 procent röstade för och en hög andel inte röstade alls (44 procent).
Folkomröstningen representerar ett bakslag för arbetarklassen och har stärkt den kapitalistvänliga högeroppositionen.
CWI stödde ett ja
CWI och dess anhängare i Venezuela stödde ”ja”-sidan. Detta trots de betydande begränsningarna i förslagen, av vilka några var utformade för att öka presidentens centrala makt och som gjorde det möjligt för högern att porträttera dem som ”diktatoriska”. Trots dessa svagheter skulle det ha varit ett misstag att stödja valskolk eller en valbojkott som några inom vänstern gjorde, som den fackliga ledaren Orlando Chirino. Segern för ”nej”-sidan har gjort dem som manade till valbojkott mer isolerade från aktivisterna, vilket har gjort det svårare att resa kritik mot ledningens brister.
Det är en fråga om ett allvarligt, om än inte avgörande, nederlag. Men det är brådskande att dra lärdomar om ett ännu allvarligare nederlag ska kunna undvikas och den revolutionära processen tas framåt.
Hugo Chavez makttillträde 1998 representerade början på en betydelsefull förändring av den internationella situationen. Chavez regering var inte beredd att tamt knäböja inför imperialismens krav och genomföra nyliberal politik.
I början talade Chavez inte om socialism utan begränsade sig till idén om en ”bolivarisk revolution”.
Hans populistiska, nationalistiska regim och de radikala reformer han genomförde kom snabbt i konflikt med USA-imperialismen och den styrande oligarkin som härskat över Venezuela i årtionden. Den organiserade en rad försök att störta hans regim. Var och en av dessa – ett kuppförsök år 2002, en arbetsgivarorganiserad lockout 2002/03, ett försök att få till stånd en återkallande folkomröstning 2004 – besegrades av spontana massrörelser som gick ut till Chavez försvar.
Dessa konflikter mellan massorna och den härskande klassen provocerade vid varje vändpunkt fram en radikalisering. Detta återspeglades i att Chavez till slut tillkännagav att ”revolutionen” inte bara var ”bolivarisk” utan också ”socialistisk”. Han proklamerade att Venezuela hade slagit in på vägen till ”det 21:a århundradets socialism”. Efter sin valseger i december 2006 gick han längre och tillkännagav sitt stöd för Leo Trotskijs övergångsprogram och teorin om den permanenta revolutionen.
Mot bakgrund av den globala ideologiska offensiv mot socialism som genomförts av den härskande klassen och dess representanter i arbetarklassens forna masspartier, representerade och representerar fortfarande denna utveckling viktiga steg framåt. De välkomnades entusiastiskt av en ny generation arbetare och unga som betraktade Venezuela och Kuba – mer nyligen också Bolivia efter Evo Morales valseger, och nu också Ecuador – som en radikal motvikt till Bush, Blair och den nyliberala kapitalismen.
Samtidigt som den nyliberala politiken i andra länder resulterade i nedskärningar och attacker på arbetarklassen, genomförde Chavez regering en rad populära reformer som vi stödde.
Inte desto mindre finns det fortfarande massiva sociala problem, med en fortsatt väldigt utbredd fattigdom. Fattigdomen och alieneringen från samhället återspeglas i den höga brottslighet, i synnerhet mord, som plågar de stora städerna. Under år 2000 låg antalet mord på siffran 33,2 per 100 000 invånare, jämfört med 1,1 i Japan och 5,5 i USA. Sedan dess har situationen bara förvärrats och huvudstaden Caracas är nu mer våldsam än Rio.
Den utbredda fattigdomen har, tillsammans med en ökande korruption och byråkrati inom regeringen och de fackliga ledningarna, spätt på frustrationen, ilskan och besvikelsen bland växande skikt av arbetare och unga, särskilt i städerna.
Besvikelsen är troligen mindre utbredd på landsbygden, som har dragit mest fördel av många av reformerna, men den känns av vitt och brett i städerna.
Sårbar oljefaktor
Chavez och hans regim står nu inför ytterligare faror. Medan reformprogrammet till stor del har finansierats av stigande oljepriser, så kan detta förändras med ankomsten av en kris för världsekonomin. Detta kan utlösa ett fall i oljeintäkterna och resultera i ett tillbakarullande av reformerna.
Under tidsperioden 1974-79 introducerade Carlos Andrés Perez center-vänsternationalistiska, populistiska regim en del betydelsefulla sociala reformer som betalades med stigande oljepriser. År 1979 hade oljepriset stigit till 80 dollar per fat.
Inte desto mindre raderades dessa reformer ut under 1980-talet då en omfattande ekonomisk kris drabbade Venezuela till följd av en oljepriskrasch ner till 38 dollar per fat.
Andelen som levde under fattigdomsgränsen sköt i höjden från 17 procent av befolkningen 1980 till 65 procent 1996.
Detta är en varning till Chavez och arbetarklassen om vad som väntar om inte kapitalismen byts ut mot en demokratiskt planerad, socialistisk ekonomi.
Konsekvenserna av misslyckandet med att besegra kapitalismen börjar nu undergräva entusiasmen för Chavez och hans regim. Signifikant nog avstod 44 procent från att rösta i folkomröstningen och antalet ”ja”-röster var tre miljoner färre än antalet röster på Chavez i presidentvalet i december 2006. Antalet som röstade ”ja” var en miljon färre än det påstådda medlemsantalet i det nyligen lanserade Partido Unificado Socialista de Venezuela (PSUV).
Dessutom triumferade ”nej”-rösterna i de nio mest befolkade av de 23 delstaterna och i de 13 största städerna, inklusive Caracas. ”Ja”-sidan vann de 14 delstater som är mest landsbygdsdominerade och minst befolkade. I huvudstaden registrerades i tidigare ”Chavismo”-stadsdelar som Petare, Caricuao och Catio ett betydande antal ”nej”-röster och ett lågt valdeltagande. Totalt fick högern 300 000 fler röster än den fick i det senaste presidentvalet.
Varningstecknen kunde ses i presidentvalet i december 2006. Trots det faktum att Chavez fick en klar majoritet började den kapitalistvänliga högeroppositionen att omgruppera sig runt Manuel Rosales och trädde fram starkare än tidigare. Valkampanjen kännetecknades av större högerdemonstrationer och lägre deltagande av Chavezanhängare än tidigare. Massorna slöt till slut upp bakom Chavez när hotet om ett nederag blev allvarligt.
Den låga aktivitetsnivån och bristen på entusiasm i valkampanjen återspeglade en växande känsla av frustration och vrede över misslyckandet med att ta revolutionen framåt.
Detta har gjort det möjligt för högeroppositionen att dra in delar av medelklassen bakom sitt banér. Hotet om en högerseger i presidentvalet provocerade fram ett ökat stöd för Chavez. Ändå såg massorna inte samma direkta hot i samband med folkomröstningen om att ändra konstitutionen.
Även om Chavez fortfarande har ett visst manöverutrymme och troligen skulle vinna ett val om det hölls idag, utgör detta nederlag en allvarlig varning om de processer som är igång.
Effekterna av de sociala och ekonomiska problemen har förstärkts av en del av Chavez misstag som har spelat oppositionen i händerna, som spelar på folks rädsla, i synnerhet bland skikt inom medelklassen. De har anklagat Chavez för att införa en ”smygande diktatur”.
CWI varnade för att beslutet att dra in licensen för RCTV (en oppositionsvänlig, högerinriktad TV-station) skulle göra det möjligt för oppositionen att omgruppera och omorganisera sig själv.
Vi skrev: ”Olyckligtvis är indragandet av licensen för RCTV, på grund av dess läge i tiden och det sätt som det genomförts på, ett taktiskt misstag av Chavezregeringen som spelat oppositionen i händerna”. Denna blev en central fråga i vilken högern kunde få nytt liv och mobilisera sina styrkor. Stora protester utlystes med stöd av tidigare passiva medelklasstudenter.
Förstärkta farhågor
Dessa farhågor förstärktes av en del förslag i folkomröstningen, vilka syftade till att stärka presidentmakten utan en demokratisk motvikt, och innehöll starkt bonapartistiska element. Gränsen för hur många gånger en president kan bli omvald skulle tas bort och presidentmandatperioden förlängas från sex till sju år – som i Frankrike under de Gaulles femte republik.
Under en genuin arbetardemokrati är frågan om vem som formellt är president och hur länge inte av någon större betydelse.
Venezuela är emellertid ingen arbetardemokrati och denna fråga uppfattades av ett skikt i samhället som en attack på de demokratiska rättigheterna och kunde därför utnyttjas av oppositionen.
Presidenten, inte nationalförsamlingen, skulle också få makten att utse alla militära officerare. Likaså få rätten att designa nya politiska/geografiska områden, som federala myndigheter, och nominera de respektive myndighetspersoner som skulle sköta dem. Socialister försvarar Chavezregeringens rätt att vidta alla nödvändiga åtgärder för att försvara sig från ytterligare ett försök från reaktionen att ta makten, till exempel genom en ny kupp.
Inte desto mindre handlar detta inte om att förändra konstitutionen. Genom att göra det till en konstitutionsfråga gav man oppositionen ytterligare en klubba att slå regeringen med. Medan oppositionen hetsade upp sina medelklassanhängare blev en del av Chavez traditionella anhängare förvirrade av kampanjen.
Detta förstärktes av den stigande vreden mot den växande byråkratin och dess topptunga inställning och av avsaknaden av ett verkligt system av arbetardemokrati och massornas aktiva, medvetna deltagande i kampen. Även om Chavezanhängarna i allmänhet inte var beredda att gå över till motståndarlägret och rösta ”nej”, så höll de sig borta från valurnorna. Enligt rapporter från CWI-medlemmar i Venezuela ångrar nu många detta beslut.
Samtidigt som han proklamerat sitt stöd för bygget av ”socialismen i det 21:a århundradet” har Chavez i praktiken försökt konstruera en ”parallell” ekonomi och stat, jämsides med de existerande monopolen och statsmaskinen. Han har än så länge begränsat förstatligandena till stålföretaget, Venepal, och till telekommunikations- och elföretagen, CANTV och EDC.
Trots verbala hot om att förstatliga bankerna har Chavez inte gjort det. De venezolanska bankerna har, på grundval av en kreditboom som gynnat medelklassen, blivit en förebild för den kapitalistiska bankvärlden.
Bankernas vinster ökar
Banksektorns vinster ökade med 33 procent under 2006. Avkastningen på insatt kapital uppgick till 33 procent över den internationella normen.
Den statsägda varuhuskedjan, Mercal, som säljer billig mat till de fattiga, konkurrerar med de stora matvarukedjorna och snabbköpen.
Även om element av en ”parallell” ekonomi under vissa omständigheter – till exempel en situation av ”dubbelmakt” – kan gå framåt och göra en del framsteg, så kan en sådan situation inte vara hur länge som helst.
För marxister kan en situation av dubbelmakt uppkomma när den härskande klassen inte längre kontrollerar ekonomin eller staten därför att den utmanas av en revolutionär rörelse från arbetarklassens sida. Samtidigt som den härskande klassen utmanas på så vis att den inte den inte längre är kapabel att styra eller regera samhället, har emellertid arbetarklassen ännu inte tagit makten i sina händer och besegrat den kapitalistiska härskande klassen.
Antingen eller…
En sådan situation kommer antingen att sluta med att arbetarklassen tar över styret av samhället eller att den härskande klassen återtar kontrollen.
Chavez har angripit kapitalet, men samtidigt lämnat kvar ekonomisk makt i händerna på kapitalisterna, som har använt den för att åstadkomma brist på kaffe, ris, bönor och andra basmatvaror som ett sätt att slå tillbaka mot den statliga priskontrollen.
Denna bristsituation var en viktig faktor i oppositionens folkomröstningskampanj. Enligt en opinionsundersökning i november 2007 ansåg 75 procent av venezolanerna att matbristen var skapad av arbetsgivarna för att sabotera för regeringen. Men enligt en opinionsundersökning gjord veckan innan folkomröstningen skyllde en majoritet på regeringens ineffektivitet och korruption.
I sitt veckovisa TV-program där man kan ringa in, sade Chavez den 6 januari att han erkände att de folkliga sektorerna och statsapparaten inte var ”beredda på vad som behövs ifråga om en konstitutionell reform som fördjupar socialismen”. På ett mer hotfullt sätt tillkännagav han att de (folket i Caracas och andra städer) ”… står i skuld till mig. Jag har noterat det på min dagordning. Vi kommer att få se om de om de kommer att betala den till mig eller inte”. (Den spanska dagstidningen ABC, den 9 december 2007.)
Denna metod för att handskas med bakslag är ett eko av vad ledarna för kommunistpartierna och de socialistiska reformisterna historiskt sett har argumenterat för under revolutionära rörelser, som i Chile 1970-73 eller under det spanska inbördeskriget på 1930-talet. Det rättfärdigade att inte sätta sig i rörelse för att på ett avgörande sätt besegra kapitalismen med att massorna ”inte är redo”, och att det skulle provocera reaktionen.
Genom att till att börja med skylla nederlaget på massornas brist på förståelse, kom Chavez till slutsatsen att han inte hade något annat val än att ”slå av på marschtakten”: ”Avantgardet kan inte avskilja sig ifrån massorna. Det måste vara med massorna! Jag kommer att vara med er och av den anledningen måste jag slå av på takten” (den 6 januari).
Marxister engagerar sig i en politisk dialog, i ett utbyte av idéer och erfarenheter, och för fram paroller och krav som hjälper massorna att gå framåt i kampen, som assisterar dem i att dra de nödvändiga slutsatserna om vilket program och vilka uppgifter och metoder som behövs för att uppnå socialism.
Detta är inte samma sak som att använda denna fråga som en förevändning för att ”slå av på marschtakten” för revolutionen.
Inbromsningen av reformtakten kommer sannolikt att börja med en lättnad av de priskontroller som regeringen tidigare har infört. Genom att mjuka upp dem hoppas regeringen på att kunna göra de matproducenter och -distributörer mer vänligt inställda, som tidigare har slagit tillbaka genom att skapa brister och flaskhalsar i distributionen. Dessa utgjorde sabotagehandlingar som regeringen inte lyckades besvara genom att förstatliga matvarumonopolen.
Bakom denna ”inbromsning” försöker Chavez upprätta ett ”nationellt samförstånd” och blidka kapitalisterna. I TV-sändningen argumenterade Chavez för att: ”Förbättringar är nödvändiga i vår alliansstrategi. Vi kan inte tillåta oss att spåra ur på grund av extremistiska tendenser. Vi vare sig är eller vill vara extremister. Nej! Vi måste upprätthålla allianser med medelklasserna, inklusive den nationella borgarklassen. Vi kan inte stödja teser som har misslyckats i hela världen, som avskaffandet av privategendom. Det är inte våra teser”.
Med andra ord, ställd inför nederlag i folkomröstningen drog Chavez slutsatsen att överenskommelse måste ingås med den härskande klassen.
Socialister förespråkar inte avskaffandet av all privategendom, som att förstatliga vartenda småföretag eller att ta ifrån folk deras hus. Det är emellertid nödvändigt att förstatliga de stora monopolen och bankerna som kontrollerar ekonomin, och införa demokratisk arbetarkontroll och arbetarstyre om en socialistisk planering av ekonomin ska kunna bli av.
Ingen tredje väg
Chavez tillkännagav också en amnesti för en del av dem som var inblandade i organiserandet av kuppen 2002, för att ”skicka ett meddelande till landet om att vi kan leva tillsammans trots våra skillnader”.
Chavez håller på att gå tillbaka till den ståndpunkt han förde fram innan han framhöll socialismens idé, nämligen den om en ”tredje väg”. Denna grundade sig på missuppfattningen om att det är möjligt att, genom att samarbeta med ”progressiva” skikt av den nationella kapitalistklassen, få ett slut på fattigdom och korruption, och utveckla en mer ”human kapitalism”. Detta är ett eko av den ”stadieteori” som förespråkats av stalinister och vissa reformistiska socialister i det förflutna.
Sådana idéer ledde till nederlagen för arbetarklassen i det spanska inbördeskriget och i Chile 1973 och de har aldrig lett till dess seger. Det är inte första gången som Chavez försökt blidka den härskande klassen.
Demokratisera!
Det är en återupprepning av vad han argumenterade för efter kollapsen för högerkuppen 2002. Han uppmanade folk att återvända hem, han appellerade till nationell enighet och bygget av ett nationellt samförstånd.
PSUV lanserades dessvärre ovanifrån genom att Chavez utsåg en kommitté, med två tidigare generaler inblandade för att upprätta den.
Demokratiseringen av fackföreningarna och bygget av demokratiskt valda kommittéer på arbetsplatserna för att etablera ett system av genuin arbetarkontroll är bland de mest brådskande uppgifterna. Liknande kommittéer måste upprättas på lokal nivå och på gräsrotsnivå inom armén. Sammanlänkade på distrikts-, stads-, delstatlig och riksnivå skulle de kunna utgöra grundvalen för en arbetar- och bonderegering. Genom förstatligande av storföretag och banker skulle en demokratisk socialistisk produktionsplan kunna tas fram.
Detta skulle öppna upp möjligheten att knyta band med massrörelsen i Bolivia och skulle, tillsammans med etablerandet av en genuin arbetardemokrati på Kuba, möjliggöra utvecklingen av en demokratisk socialistisk federation av dessa länder. Detta skulle i sin tur kunna bli en språngbräda för utvecklingen av den socialistiska revolutionen i hela Latinamerika. En sådan väg är det säkraste sättet att besegra hotet från reaktionen som, vilket nederlaget i folkomröstningen illustrerar, växer så länge som kapitalismen fortsätter att existera.
Tony Saunois
CWI
CWI
