Av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv
Onsdagen den 23 oktober samlades hundratals på Sergels torg i Stockholm för att protestera mot den föreslagna angiverilagen. Manifestationen arrangerades av Facken i Välfärden, ett samarbete mellan Kommunal, Vårdförbundet, Akademikerförbundet SSR, Vision och Sveriges Lärare, som representerar totalt 1,2 miljoner välfärdsarbetare.
Arrangörerna hade bjudit in brett, med över 30 talare från olika fackförbund, människorättsorganisationer och riksdagspartier. Det genomgående budskapet från majoriteten av talarna, som också hördes i talkörer och syntes på handmålade plakat, var parollen ”Vi anger inte!” följt av det nyare tillägget ”Inga undantag!”.
Sineva Ribeiro, ordförande i Vårdförbundet, inledde demonstrationen med att poängtera att det inte ingår i uppdraget för de som arbetar inom vården att ange sina patienter, tydligt illustrerat med parollen ”Jag är sjuksköterska – inte gränspolis”. Varianter på budskapet, såsom ”Jag är lärare – inte gränspolis” eller ”Jag är bibliotekarie – inte gränspolis” rapporterades av andra talare under manifestationen.
Anna Olskog, ordförande för Sveriges Lärare, talade om hur en angiverilag kommer att skada relationen mellan elev och lärare, som bygger på tillit och förtroende. Sofia Rydgren Stale från Sveriges Läkarförbund betonade hur angiveri är inkompatibelt med förbundets 19 etiska regler, som att prioritera vårdbehovet allra först, eller att värna tystnadsplikten. Malin Ragnegård, ordförande i Kommunal, talade bland annat om hur det skulle vara ett brott mot samhällskontraktet om människor undviker att söka vård eller lämna sina barn på förskolan av rädsla för att bli angivna.
Veronica Magnusson, ordförande i Vision, beskrev tydligt vad angiverilagen faktiskt innebär: ”rasprofilering”. Heike Erkers, ordförande för Akademikerförbundet SSR, kopplade samman angiverilagen med andra auktoritära lagar och förslag, såsom visitationszoner, vistelseförbud, utvisning på grund av bristande vandel, preventiva tvångsmedel, fängslanden av barn och tiggeriförbud. Anna Troberg, ordförande i fackförbundet DIK, som bland annat organiserar bibliotekarier, sade det bäst om angiverilagen: ”Jag vill att hela skiten kastas där den hör hemma – i sopkorgen!”.
Det är välkommet att välfärdsfacken försvarar kärnuppdragen kring vård, omsorg och utbildning. Men något som inte ifrågasattes i samma utsträckning från de fackliga talarna var huruvida det är acceptabelt att andra yrken jagar och utvisar papperslösa, eller om det överhuvudtaget ska finnas gränspoliser. Även Amanda Lind (MP) talade om vilket samhälle vi vill ha, och vilka konsekvenser en angiverilag skulle få, men hon sade samtidigt att migrationspolitiken kunde gå ”hit men aldrig längre”. Att migrationspolitiken redan idag är helt människorättsvidrig, rasistisk och auktoritär även utan en ny angiverilag, kritiserades alldeles för lite.
Utöver de fackliga talarna hördes även flera röster från människorätts- och flyktingorganisationer. Bland annat talade Sara Damber från Rädda Barnen om vikten av att barn och familjer vågar söka hjälp och varnade för faran med att göra skillnad på barn och barn. Peter Sidlund Ponkala, ordförande i RFSL, talade om hur 93 procent av hbtq+-flyktingar nekas rätten till asyl, och att angiverilagen hotar deras rätt till skydd från förföljelse och våld. Terje Holmgren från FARR (Flyktinggruppernas riksråd) tog upp om hur ett av angiverilagens tilltänkta syften är att kriminalisera solidaritet med flyktingar.
Jacob Lind från IMER-förbundet (Internationell Migration och Etniska Relationer) talade om risken för att socialtjänst och sjukvård kommer att behöva skapa underjordiska parallella system för att kunna hjälpa papperslösa och gav ett imponerande exempel från Italien 2009, när välfärdsanställda vägrade följa Berlusconiregeringens angiverilag och avfärdade den som populistisk signalpolitik.
Kampstämningen och de raka orden om att inte låta Sverige bli som Nazityskland, Stasityskland, Kina eller Iran, avtrubbades något av att talarlistan även bestod av högerpolitiker som själva är ansvariga för att ha drivit på de ekonomiska klyftorna, den omänskliga flyktingpolitiken och den hårdnande batongpolitiken, inklusive representanter för Socialdemokraterna, Centerpartiet och två från Liberalerna. Vänsterpartiets Tony Haddou tog upp om Göteborgs stad som nyligen har beslutat att välfärdsanställda som berörs av angiverilagen inte kommer att förväntas följa den och menade att liknande beslut borde tas i andra städer av rödgröna styren.
Demonstrationen visade tydligt att det finns ett brett stöd för att vägra följa angiverilagen om den införs, men även för att avfärda förslaget innan det hinner röstas om i riksdagen. Nu behövs det förberedelser mellan flyktingorganisationer, asylaktivister och välfärdsfacken för eskalerat motstånd och strejker. Den 29 november ska utredningen om angiverilagen presenteras i riksdagen. Samma dag borde man samla till en massdemonstration till asylrättens försvar.
RÖSTER FRÅN DEMONSTRATIONEN
Kerstin:
– En angiverilag vore samhällsfarlig. Den skulle splittra samhället mer. Det nödvändiga behovet av skydd – asyl – har en annan logik än nationella gränser. Det är en allmänmänsklig rättighet. Vi måste komma ifrån det här med ”vi och dom”. Det behövs en förståelse för att man faktiskt tvingas att fly. Den förståelsen och människosynen har många av oss inom välfärden, det är starkt förknippat med yrkesvalet.
Ban:
– Ingen vill flytta till ett annat land för skojs skull. Man söker trygghet, undan förföljelse för att man inte längre kan uttrycka sin frihet, religion, könsidentitet och så vidare. Skapar samhället verkligen rätt verktyg? Fortfarande efter 24 år känner jag inte att jag behövs, jag känner mig inte likvärdig. Det pratas om barnrätt, om kvinnorätt, men allt är bara ord. Det är jättesvårt att integreras.
Margareta Sundström:
– Vi måste stoppa rasismen. Angiverilagen ingår i Tidöavtalet, som styr regeringens politik. Jag är med och demonstrerar utanför riksdagen varje onsdag klockan 16-18 mot Tidöavtalet.
Intervjuer: Elin Gauffin & Per-Åke Westerlund.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.