VI ANKLAGAR: ”Skolan är ingen vara”

av Hans Östensson // Artikel i Offensiv

Daniel Dahlman har undervisat i 25 år i olika skolformer, från gymnasiet till utbildning av autistiska barn, och har länge uttryckt sina tvivel på det svenska skolsystemet i sociala medier.

Efter en artikel i Expressen (den 24 november) som fick väldigt stor uppmärksamhet var det många som hörde av sig och åtta personer beslutade att bilda en grupp för att försöka skapa en opinion. Gruppen övertog Expressenartikelns andemening och kallade uppropet VI ANKLAGAR.
Gensvaret har varit enormt: över 16 000 personer har skrivit på uppropet. Flera av initiativtagarna har intervjuats i radio, tv och tidningar. Ännu har dock inga fackliga organisationer eller politiska partier hört av sig. Förhoppningen är att en stark opinionsyttring från främst lärarna ska tvinga facket och politikerna att göra något. 
Visserligen har den allmänna opinionen länge varit emot vinster i skolan, men det är en annan sak om frågan börjar drivas från gräsrötterna.

Initiativtagarna är inte emot att det ska finnas alternativ till den kommunala skolan:
– Det kan vara en skola som drivs av några lärare och föräldrar kring en pedagogisk idé. Det kan också vara en stiftelse som inte tar ut någon vinst, där allt överskott förs tillbaka till skolan. Vi är lärare som ska bibringa eleverna kunskap och socialt ansvar, säger Daniel Dahlman och fortsätter:
– Skolan är ingen vara. Vår uppgift är inte att berika aktieägarna. Därför är vi emot marknadiseringen av skolan. Varför ska Sverige vara det enda landet i världen som tillämpar ett system där det är fritt fram att köpa och sälja skolor?

I den tidigare nämnda artikeln i Expressen utslungar Filippa Mannerheim (en av de andra åtta initiativtagarna till uppropet) en våldsam anklagelse mot politikerna som hon menar har drivit fram skolan till ättestupan. Hon anklagar:
• Socialdemokraterna för att fullständigt ha svikit idén om en jämlik skola;
• Liberalerna, som länge har varit skolpartiet, för att göra skolan till ”betygsshoppingsskola”;
• Centern för att ej förstå att drömmen om landsbygdsskolan togs över av de stora skololigopolerna;
• Moderaterna för att de talar om kontroll av kvaliteten, dock sällan om korruptionen i de stora skolkoncernerna;
• Kristdemokraterna för att ha en nästan religiös tro på privatiseringens lyckade följder;
• Miljöpartiet för att de övergivit sitt tidigare nej till vinstuttag;
• Sverigedemokraterna för att de övergav sin ståndpunkt och satte sig i knät på friskolelobbyn.

Det är inte bara den här artikeln som visar att något har hänt inom borgerligheten. Allt oftare uttrycker borgerliga ledarskribenter en kritik över friskolereformen.
Vid andra tillfällen har lärarna inte lyckats skapa en tillräckligt stark opinion. I den tidigare genomförda ”Förstelärar- och Fridolinreformen” var många lärare mycket missnöjda med godtycket när det gäller löner, men splittringen mellan lärarna och fackets stöd till reformen gjorde att protesterna kom av sig.
Den här gången är det annorlunda. Det är ett gyllene tillfälle att på allvar angripa friskolereformen. När försvaret för privatiseringen angrips inifrån, från de borgerliga medierna, finns det stora möjligheter att skapa en bred opinion för en förändring.
Det gäller nu att så många som möjligt för fram frågan på fackliga och politiska möten och kräver att frågan ska diskuteras och utmynna i ett ställningstagande mot vinster i skolan.