Vi behöver socialistisk feminism mot kapitalistiskt våld!

Uttalande av ISA:s internationella kvinnobyrå

Den 25 november är den internationella dagen för utrotandet av våld mot kvinnor, grundad 1981 efter mordet på systrarna Mirabel av Trujillos militärdiktatur i Dominikanska republiken. För oss socialistiska feminister måste kampen för att få ett slut på våldet mot kvinnor vara en antikapitalistisk kamp.

Våld är bara möjligt eftersom det närs av ett samhälle som legitimerar en idé/tanke att kvinnor är underlägsna, ömtåligare och i slutändan mindre mänskliga. Det förvånar oss inte, eftersom kapitalismen behöver upprätthålla den ”traditionella” familjen och modeller för att exploatera kvinnors betalda och speciellt obetalda arbete; och eftersom kapitalismen behöver skapa klyftor och rangordna människor genom att identifiera kvinnor såsom ömtåligare, att försvara varje form av våld för att upprätthålla detta system.
När den 25 november närmar sig kan vi se attacker på kvinnor likaväl som kollektiv kamp mot dem i Indien, Turkiet, Polen, Irland och andra länder. Protester har ägt rum över hela Indien efter en massvåldtäkt och brutalt mord på en ung dalitkvinna i Uttar Pradesh.
Den 24 oktober organiserade kvinnor i Polen, efter en rad protester, en strejk mot abortlagar som i praktiken skulle förhindra 98 procent av alla lagliga aborter och kränka kvinnors redan begränsade rättigheter att bestämma över sina egna kroppar. Den här rörelsen har sett de största protesterna i Polen på årtionden, ledda av unga kvinnor som mobiliserar och inspirerar arbetarklassen oberoende av kön.
På Irland har man nyss avslöjat en skandal där ensamstående kvinnor fick sina barn tagna av kyrkan; för bara för trettio år sedan (1980-talet) togs hundratals barn. Rapporten som visade det här presenterades i oktober. Det visar hur viktigt det är att organisera för att få ett slut på våld mot kvinnor över hela världen!

Kapitalismen är ett system av kris

Det här har blivit tydligare än någonsin i år eftersom kapitalismen har svarat på pandemin genom att låta arbetare och fattiga betala det högsta priset och försöka gå tillbaka flera år, kanske årtionden, vad gäller kvinnors rättigheter.
Det här hotet av en enorm tillbakagång gällande kvinnors rättigheter erkänns även av samma prokapitalistiska institutioner som så länge har sagt att kvinnor kan uppnå gradvis förändring genom att arbeta sig upp genom systemet. Enbart det här utgör ett starkt fördömande av kapitalismen.
Under andra kvartalet 2020 föll världsekonomin med 10 procent och världshandeln med 27 procent. Antalet förlorade betalda arbetstimmar i världsskala motsvarar 500 miljoner heltidsjobb. Samtidigt ökade antalet obetalda timmar utförda av kvinnor på grund av hemundervisning och ansträngd sjukvård. Kvinnojobb har varit speciellt sårbara eftersom kvinnor utgör en hög andel i de sektorer som har drabbats hårdast av coronakrisen (handel, service med mera).
I den nykoloniala världen är situationen ännu värre eftersom majoriteten kvinnor arbetar i den informella sektorn utan rätt till skydd, varken socialt eller hälsomässigt. Kombinationen av krisen och pandemin har gjort deras situation mer utsatt på varje nivå, däribland risken att utsättas för ytterligare våld och missbruk.
På grund av politikernas sätt att ta itu med coronakrisen har antalet hungriga i världen fördubblats i år. Redan för flera år sedan började antalet hungriga i världen öka igen och kommer snart att uppgå till en miljard. Antalet flyktingar ökar också och är nu högre än någonsin. Återigen är det kvinnorna som drabbas hårdast eftersom de har ansvaret att hitta mat – och vatten – i den nykoloniala världen och det är också de som är de mest sårbara flyktingarna, och offer för människohandel.
Det är bara kampen för ett socialistiskt samhälle som kan ge oss rätta förhållanden att komma ifrån den här perversa logiken och bygga nya sociala relationer som har möjlighet att eliminera våld mot kvinnor. Låt oss kämpa för det tillsammans!

Pandemin och avslöjandet av våld

Pandemin förstärker det faktum att kvinnor står längst fram i motståndet. Officiell data visar att kvinnor utgör mer än två tredjedelar av världens sjukvårdsanställda. I många länder utförs omvårdnadsarbete av en majoritet svarta och andra sårbara kvinnor, som migranter och ursprungsbefolkning, ofta familjeförsörjare.
Det är välkänt att våld i hemmet ökar under kriser. Under lockdowns tvingas kvinnor och andra offer för våld till närmare kontakt med den som misshandlar. Denne kan enklare kontrollera deras uppförande och hindra dem att söka hjälp. Redan innan pandemin var det brist på billiga bostäder och nu har det ännu dödligare effekter. Kvinnor känner av effekten av pandemin på ett våldsamt sätt på jobbet och i hemmet.
Det är intressant, om inte tragiskt, att Världsbanken i oktober 2020 larmade om våld mot kvinnor. Paradoxalt är de en viktig del av de som skapar mer åtstramning, nedskärningar inom sjukvården och utbildningen och de som bär ansvaret för att det saknas kontroll över pandemin i världsskala. Detta eftersom marknaden och affärsintressena är så centrala.
Vi kan inte inbilla oss att förtryck mot kvinnor kan lösas av de som tillåter och bevarar det dagliga kvinnovåldet. Med pandemin blev kapitalismen naken. Ökningen av våld, aggression och försämrandet av kvinnors mentala hälsa, speciellt för arbetarkvinnor, är bevis på att det här sociala systemet inte kan ge majoriteten ett tryggt och säkert liv.
Vi vet att även den liberala, prokapitalistiska feminismen tar upp frågan om våld mot kvinnor. Medan vi välkomnar att frågan erkänns i vidare kretsar förstår vi också att samma liberala prokapitalistiska krafter bär ansvaret för den politik som skapar och ökar samma våld. De är alltså inte våra allierade i kampen mot detta problem, utan själva en del av problemet.

Antalet är skrämmande

Siffror från FN visar att 17,8 procent av all världens kvinnor var utsatta för fysiskt eller sexuellt våld under 2019; en av fem kvinnor var bara förra året utsatta för våld av en partner, en expartner eller en familjemedlem. Med våld menas all slags aggression; fysiskt, psykiskt, sexuellt eller emotionellt.
I och med isoleringen, plus bristen på jobb, utrustning och offentlig service, har antalet fall av våld exploderat. Karantän tvingar många kvinnor att umgås med sina angripare dagligen. I Brasilien känner offren i mer än 76 procent av fallen sina angripare, till exempel familjemedlemmar.
Ökningen av våldet i instängdhet är inte ett problem enbart i Brasilien. Antalet samtal till hjälplinjer för våldsutsatta kvinnor har ökat explosionsartat världen runt under lockdown. Exemplen är bland annat en ökning av 161 procent i Italien, 30 procent i Argentina, 40 procent i Brasilien, 65 procent i Storbritannien och 500 procent i Tunisien.
Det här är inte bara en ökning av antalet telefonsamtal, utan av riktigt våld. I Marocko rapporterade Ennakhil avlyssningscentrum att ekonomiskt våld har ökat med 60 procent och psykiskt våld med 55 procent. Organisationen för kvinnors frihet i Irak rapporterar en fördubbling av antalet ansökningar om tillträde efter blockaden, speciellt av unga kvinnor. I de ockuperade palestinska områdena rapporterar kvinnocentrat för juridiskt stöd en ökning av 75 procent rörande sociala och juridiska konsultationer, huvudsakligen i städer, på landsbygden och i flyktingläger.
Emotionellt, psykiskt och ekonomiskt våld som en direkt följd av matbrist och arbetslöshet ökar. I Honduras har antalet kvinnomord ökat och militariseringen av det dagliga livet har betytt att polisen har ökat repressionen, speciellt mot kvinnor och flickor som måste lämna hemmet för att hämta ved och vatten.

Våldet ökar i varje land

Under den första perioden av lockdown på Irland, från april-maj 2020, ökade rapporter om våld i hemmet med 30 procent. Det underströks av ett antal ytterst våldsamma, hemska mord. Speciellt kvinnor i 30- och 40-årsåldern och äldre kvinnor var påverkade.
Organisationer som arbetar med könsvåld har historiskt sett ignorerats och varit underfinansierade – 2020 var budgeten för greyhoundstävlingar lika stor som budgeten för alla organisationer som kämpade mot våld i hemmet tillsammans! Det har skapat en enorm kris för kvinnor – det finns helt enkelt utrymme att stödja kvinnor som försöker komma ifrån en våldsam relation. Eftersom det nu är en andra lockdown förväntas situationen förvärras ytterligare.
I USA har rapporter om våld i hemmet ökat explosionsartat och aborträttigheter rullas tillbaka. De har samhällsviktiga jobb i större utsträckning och löper samtidigt större risk att avskedas. Det här är förutom att kvinnor tar på sig större delen av det ökade hushållsarbetet och barnomsorg när barnen stannar hemma från skolan.
I Sverige såg man i april en ökning av antalet ansökningar till skyddat boende för flickor och ungdomar med mellan 20 och 40 procent. Under våren rapporterades det inte in mer våld i hemmet till polisen än föregående år, men det verkar som om kvinnofridskränkning ökar snabbare nu i höst.
I Brasilien har våld mot kvinnor ökat exponentiellt. Ett varuhus kunde via sitt app-system se en ökning av 450 procent till maj av inrapporterade fall av våld. Antalet kvinnomord ökade med 22 procent redan vid pandemins början i april.
I Storbritannien dödas ”i normala tider” två kvinnor i veckan av en nuvarande eller före detta partner. Under de första sju veckorna av den nationella lockdownen dödades 26 kvinnor och flickor av en familjemedlem. Regeringens National Oversight Group on Domestic Abuse har inte träffats en enda gång sedan pandemins början, vilket visar att man inte tar den massiva ökningen av våld i hemmet på allvar. Istället har de bett brevbärare och bud att kolla om de ser ”tecken på” misshandel, samtidigt som de anser att de arbetare som antas göra detta inte är så viktiga.
I många länder som har en överansträngd sjukvård ansågs inte abort som ett ”nödvändigt” ingrepp och kvinnor tvingades ”välja” mellan en osäker, dyr hemmaabort eller att föda ett oönskat barn. Om man lägger till attacken på aborträttigheter i ett antal länder är det här ytterligare en nivå av statens våld mot kvinnor.

Nykolonial kapitalism och missbruk av imperialistiska institutioner; mer våld mot de mest sårbara

Den 29 september lades en rapport fram som visade hur WHO:s (Världshälsoorganisationen) arbetare sexuellt utnyttjade kvinnor i Kongo under arbetet mot ebolaviruset 2018. Utöver WHO anklagas andra organisationer som Alima, UNICEF, IMC, Oxfam, World vision och Läkare utan gränser. Många lokala kvinnor tvingades till sex i utbyte mot arbete och mat.
Kvinnors utsatthet, förvärrad av pandemin, används i slutändan som förhandlingsredskap för de med makt: vare sig de är män, institutioner eller stater som i slutändan försöker säkra sina intressen genom att utnyttja situationer med våld och misshandel.
Den här skandalen visar att den här sortens organisationer, tillsammans med imperialistiska intressen i nykoloniala länder, avslöjar farsen med så kallad humanitär hjälp till offer och visar vilken roll de har för att stärka kolonialismens relationer, kontroll och makt. Dessa element stärker bara våldet mot kvinnor.
Vi måste avvisa de falska lösningar som presenteras av den här sortens organisationer, vilka förutom att diagnostisera problemen inte klarar av att garantera säkerhet och bättre levnadsförhållanden för arbetarklassens kvinnor och istället kämpar för att avskriva ländernas skulder, stoppa imperialistisk exploatering och pressen att minska exempelvis matsubventioner för att bara nämna några av de centrala kraven.

Nationalism och reaktionära attacker: kvinnovåldets nya ansikte

Över hela världen ökar nationalismen som ett resultat av den globala situationen och handelskriget mellan USA och Kina. Högerpopulistiska och hatfyllda politiker som Trump, Bolsonaro, Erdoğan, Putin, Xi Jingping och andra för fram sexistiska synpunkter. Tillsammans med hårda restriktioner eller hot mot aborträtten (USA, Polen, Slovakien etc.) för man fram tanken att det inte ska vara kvinnan själv som bestämmer över sin kropp. Kvinnan görs mindre vetande. Den här idén leder också till en ökning av våldet mot kvinnor eftersom kvinnans position i samhället försvagas och våldsamma män upplever att de får grönt ljus.
Dessa extrema högerregeringar har organiserat krig mot våra rättigheter. 32 länder har byggt ett block mot aborträttigheterna. Bland dem finns USA, Brasilien, Egypten, Indonesien, Pakistan, Polen och Ungern. Det är ett tydligt svar på vågen av kvinnokamp i världen och bevisar att den kapitalistiska statens våld fortsätter att vara en strategi för att dominera och kontrollera systemet. Vi behöver följa exemplet från den polska konkreta situationen – som redan innan var mycket svår för arbetarklassen – och svara med ännu mer kamp.

Kollektiv kamp och organisering som en utväg

Pandemin är inte över. Antalet smittade och våldet mot kvinnor fortsätter att öka, speciellt i Latinamerika och Indien. Mellan 2016 och 2020 såg vi en massiv kamp på gatorna ledda av kvinnor, företrädesvis unga, mot den sexism som påverkar oss på olika sätt. Den här energin med kamp och motstånd har inte försvunnit. Pandemin har försvårat en redan svår situation och har redan fått tusentals kvinnor att gå ut på gatorna.
Vi måste återuppta motståndet för att försvara livet för tusentals kvinnor, speciellt arbetarkvinnor, som påverkas av den här vågen av barbarism och våld.
Den 23 augusti ägde en feministisk strejk rum i Israel mot en brutal gruppvåldtäkt av en 16-årig flicka. Tusentals personer deltog i strejken. Demonstrationer ägde rum från den 20 till den 23 augusti och de varade till sent på kvällen. Åtskilliga vägar blockerades när demonstranter deltog i en spontan marsch i Tel Aviv, och även i Haifa. Ungdomar och kvinnor var de mest aktiva i dessa initiativ. För många var det första gången de var ute i kamp.
När #metoo spreds runt världen fick den ett stort genomslag i diskussionen om sexuella trakasserier i många länder, även där det inte har funnits någon rörelse mot sexism. I Danmark var den väldigt begränsad tills början av året när den amerikanske filmproducenten Harvey Weinstein dömdes till fängelse, något som satte igång en massiv diskussion om samtycke, övergrepp och kvinnors rättigheter.
Sedan början av oktober har en #metoo-rörelse börjar spridas över landet. I filmindustrin, politiken och fler områden kommer kvinnor fram och berättar om övergrepp de har blivit utsatta för. Tusentals danskar har skrivit under ett antal olika namninsamlingar för att uppmärksamma sexism på diverse arbetsplatser.
I Nigeria har tusentals tagit till gatorna för att protestera mot polisbrutaliteten. I alla dessa demonstrationer har kvinnor gått i främsta ledet.

Socialistiskt program för ett slut på våldet

Det globala temat för FN:s officiella kampanj den 25 november är ”Gör världen orange: bekosta, besvara, förhindra, samla in!” De ber folk att ha något orange på sig och att sätta upp orange affischer i fönstren. De kräver att service för kvinnor inkluderas i de stimulansprogram för covid-19 som olika regeringar lägger fram. Det blir ett svar på det ökade våldet medan man upprätthåller livsviktig service, en kampanj om attityder för att stoppa våldet och att samla in data över hur illa det är. Att säga att det inte går tillräckligt långt skulle vara en underskattning.
Vi kan inte förlita oss på kapitalistiska regeringar eller ens NGO:er och liberala kampanjgrupper. För att vinna den sorts service och stöd som behövs för att rädda kvinnors liv under den här krisen behövs en massrörelse av arbetarklassen och fattiga oberoende av kön.
Från ett socialistiskt feministiskt perspektiv uppmanar ISA alla kvinnor att organisera ett nätverk med internationell kamp för politik och aktioner som kan försvara våra liv.
Vi kämpar dock inte för en återgång till det ”gamla normala”, eftersom det också var outhärdligt. Vi behöver gå utöver krav som bara fokuserar på den omedelbara situationen och kämpa för en ny framtid för världens massor.
Organisationen av den här kampen måste äga rum kollektivt och internationellt. Trots skillnaderna i nivån på organisering och svar på kapitalismen i olika länder går det inte att förneka att samma system förtrycker oss. Kvinnliga arbetare och ungdomar från hela världen måste gå tillsammans i en kraftfull antikapitalistisk kamp som den enda möjligheten att få ett slut på förtrycket.
Vi ser det som vår roll att lägga fram ett program för alla kvinnor som är aktiva i kampen mot våld, ett program som går längre än att vädja till makthavarna. Vi föreslår ett program som går direkt till problemets kärna – det kapitalistiska systemet. Historiska erfarenheter har kunnat visa att inget kapitalistiskt land har nått så stora framgångar som de som vanns av ryska revolutionen 1917 rörande krav från arbetarklassens kvinnor.
I tider av stark kris, som idag, förstår socialister att vi måste kombinera omedelbar kamp med krav som gör det möjligt för oss att bygga en rörelse som de facto kan bryta med detta förtryckande och exploaterande system som inte klarar av att ge alla ett drägligt liv.
Den 25 november kräver vi därför byggandet av en socialistisk feministisk rörelse och kamp för ett internationellt socialistiskt alternativ som ett sätt att kämpa för ett slut på våldet mot kvinnor!

Vi säger:
• Ni Una Menos – inga fler liv ska förloras på grund av könsvåld; ingen ytterligare mental eller psykisk hälsa förstörd. Vi kämpar för att få ett slut på könsvåld och trakasserier i alla former och varhelst det äger rum; arbetsplatsen, hemma, skolor och universitet, statliga institutioner, på gatan och på nätet.
• Politiker räddar banker och företag men kvinnors liv offras. Den här våldets pandemi kräver extraordinära åtgärder. Vi behöver omedelbar ökning av offentliga utgifter och att regeringen utvecklar en politik för att bekämpa våld mot kvinnor. Det bör inkludera byggandet av skyddade boenden och nätverk för kvinnor och barn i händelse av våld och specialiserad service riktad mot våld i hemmet och sexualiserat våld nära tillgängligt för de som behöver. Service för psykisk hälsa bör inkludera lokal tillgång till den rådgivning och terapi som efterfrågas av offren, lika väl som specialiserad psykologisk undersökning och behandling av förövarna. Det ska finnas en lön att leva på och jobb för alla för att möjliggöra ett oberoende liv.
• Coronaviruset har understrukit det fundamentala behovet av att allas välfärd har högsta prioritet. Vi behöver expropriera den kapitalistiska elitens rikedomar för att bekosta en massiv utbyggnad av offentlig service, från gratis läkarvård till gratis barnomsorg. Det finns ingen anledning till massarbetslöshet när så mycket behöver göras. Med kortare arbetstid utan minskad lön, med en utbyggd social sektor och skapandet av gröna och socialt nödvändiga jobb kan arbetslösheten reduceras till noll.
• Ingen ska gå hungrig. Vi måste ha en nödplan för att bekämpa ökningen av hunger, under kontroll av lokalsamhällen, arbetarorganisationer, fattiga och småbönder, som ett första steg i att omvandla jordbruket. Få ett slut på de skadliga kapitalistiska produktionsmetoderna som skapar sjukdom och hunger och bygga upp ett samhälleligt ägt jordbruk i samklang med naturen.
• Arbetare måste ha arbetsplatser säkra från infektionsspridning, sextrakasserier och stress. Det kräver säkra anställningar, arbetarkontroll över frågor som rör hälsa och säkerhet samt ökad bemanning för att minska stressen på arbetsplatserna.
• Verklig hyreskontroll och ett massivt byggande av bostäder. Alla har rätt till en säker och fredlig bostad till ett pris man har råd med. Expropriera bostäder som står tomma på grund av spekulation och sätt dem under samhällelig ägo.
• För gratis, sekulär, kvalitativ undervisning med en progressiv, ålderslämplig, hbtq+-inkluderande undervisning om sex och relationer med fokus på samtycke.
• Gratis tillgång till lättillgängliga preventivmedel och abort.
• Fackföreningsrörelsen måste föra en verklig kamp för att få fler medlemmar, kämpa för att få slut på farliga arbeten, för en lön att leva på, mot sextrakasserier på arbetsplatsen – en sådan rörelse skulle kunna ta ledningen i kamp mot alla former av sexism, kvinnohat, rasism, homofobi och transfobi för att bygga en enad arbetarkamp.
• Gör slut på att domstolarna reproducerar sexism, diskriminering och att de skuldbelägger offren. Varje del av staten och socialtjänsten som kommer i kontakt med offer och förövare ska få utbildning i frågan om könsvåld och utbildas för att försäkra sig om att klagomål och offer behandlas med respekt.
• Vi kämpar för en stat som styrs demokratiskt underifrån, tar bort den nuvarande partiskheten i den styrande klassens favör och eliminerar närvaron av rasism, sexism och diskriminering i såväl staten som det juridiska systemet en gång för alla.
• För hela arbetarklassens omedelbara svar på staters och religioners försök att beröva kvinnor och hbtq+-personer rätten till sina kroppar, till exempel attacken på aborträttigheter i många länder.
• Kämpa mot objektifieringen av kvinnors kroppar och få ett slut på sexistiska annonser. Media måste ställas under demokratisk kontroll.
• Gör slut på krig och slåss för klimaträttvisa, få slut på en rasistisk immigrationspolitik, för demokratisk rätt till asyl.
• Demokratisk allmän äganderätt och arbetarkontroll över de viktigaste delarna av ekonomin, av de viktigaste rikedomarna och råvarorna som del av en demokratisk plan för ekonomin som kan sörja för människors och planetens behov, inte profit.
• Vi kämpar för bröd och vi kämpar också för rosor – för ett socialistiskt samhälle där sexism och våld mot kvinnor verkligen hör till det förgångna – för en socialistisk värld fri från klassklyftor, förtryck, krig och våld där varje människa har rätt till en god levnadsstandard och har frihet att njuta av livet!