Nils-Erik Wikberg.
Offensiv har träffat Nils-Erik Wikberg, strejkande gruvarbetare och sedemera medlem av Centrala strejkkom- mittén.Vilken effekt hade strejken på samhället?
– Störst betydelse hade det stora stöd vi fick från hela Sverige. Det satte ett jävla tryck på Socialdemokraterna och LO. De var inte speciellt för- tjusta i oss gruvarbetare, men på grund av de stöd vi fick tvingades de vidta åtgärder. För vår egen del hade vi fortsatta konflikter hela 1970- och 80-talet där vi bara blev motarbetade av gruvförbundet och LO, precis som under den 57 dagar långa strejken.
De inom strejkkommittén som argumenterade för att man skulle ge vika för Gruvförbundet och LO och återgå till jobbet hävdade att stödet för strejken snabbt minskade. Håller du med om det?
– Det var precis tvärtom. Stödet blev bara större när facket trilskades. Det gäller även stödet ute i landet och i Norge och Finland.
Hade strejkens utgång påverkats om man hade stängt Narviks hamn med en sympatistrejk?
– Om Narvik stängt i början av januari som norrmännen ville, då tror jag att strejken hade tagit slut snabbt. Det var ju LO och förbundet som sa att LKAB inte kommer att förhandla under vild strejk. Men om det hade blivit stopp i Narvik hade nog LKAB satt stopp för förbundsgubbarna och satt sig ner i förhandlingar.
Vilka lärdomar finns det idag från strejken?
– En lärdom är förstås hur den högsta fackledningen agerar.
– Idag har vi snart 50 000 sjuka utförsäkrade, vi har stor arbetslöshet där unga utnyttjas som slavar utan att ha fasta jobb. Det var precis samma metoder då 1965-69, arbetarna tordes inte kräva någonting. Om man protesterade sa cheferna ”vi ska låna ut dig” (till en arbetsplats med sämre arbetsmiljö eller lägre lön). Men man fick aldrig komma tillbaka.
– Nu är det tiderna tillbaka och då sitter Wanja Lundby-Wedin med bara ett intresse: Att dela ut miljoner i bonusar.
– Det här går till en viss gräns, men sen är det stopp och jag tror att vi håller på att närma oss den gränsen.
Jonas Brännberg
