foto: Kimberley Taylor
Hur kommer det sig att en ung brittisk kvinna är så intresserad av och passionerad om den syriska och irakiska flyktingkrisen? Personligen blev jag involverad för två år sedan och har sedan dess haft en önskan om att fortsätta min resa.
Jag tog nästa steg denna månaden, då jag reste till Turkiet för att resa längs med den syriska gränsen för att besöka flyktingläger. Just nu (den 17 augusti) är jag i den irakiska delen av Kurdistan och besöker flyktingar som har flytt från många olika situationer.
Mitt mål är att belysa deras svåra situation genom personliga berättelser från de män, kvinnor och barn som jag träffar, från deras erfarenheter i Syrien till deras nuvarande situation som flyktingar som jag hoppas ska ge en bättre förståelse för deras situation. Min första berättelse kommer från ett av de första flyktinglägren jag besökte, i Osmaniye i Turkiet.
När jag och min tolk kom fram till flyktinglägret mottog de oss med öppna armar. Vi satt i skydd av en blå presenning och bjöds omedelbart på te, en gästvänlighet som aldrig glöms bort, oavsett omständigheterna.
För närvarande finns det 2 000 tält med sammanlagt 9 000 flyktingar i lägret. 99 procent av dem är turkmenska syrier, varav de flesta bodde i nordvästra Syrien. Det var ett av de första områden som Assads regim attackerade i början av revolutionen år 2011.
De flesta jag mötte i detta läger hade flytt från Syrien kort efter det, då Assads kontroll över området var både stark och brutal.
När jag frågade om personliga berättelser om deras erfarenheter från kriget tvekade alla och tittade på varandra, i väntan på vem som skulle börja.
– Vi vågar inte ens prata om det. Jag och min familj lämnade Syrien i början av kriget eftersom Assads armé slog och våldtog barn i min stad. Mina yngre bröder är fortfarande där. De vill lämna landet, men kontrollen är så hård att de inte kan, säger Mehmed, pappa till två barn.
Jag frågade om hur de upplever lägret, om förhållandena i lägret och om det är något de behöver men inte har:
– Vi är nöjda över hur vi blir omhändertagna. Vi vet från vänner att förhållandena i Jordanien är värre och att de i Libanon är fruktansvärda. Världslivsmedelsprogrammet ger oss varje månad ett 25-eurokort (ungefär 250 kronor), men marknaderna här är dyra. Kortet tar slut på tio dagar. Vi måste ut och hitta arbete för att klara oss resten av månaden.
Det här området av Turkiet har bland de högsta temperaturerna och luftfuktigheten i hela landet. Det innebär problem för kvinnorna i lägret: Eftersom de har begränsat privatliv bär de sina hijabs genom hela dagen.
– Det finns ingen luftkonditionering. Det finns inga sociala eller yrkesförberedande aktiviteter för kvinnor, så vi stannar mest inne i lägret. Många av kvinnorna är änkor, eller har sina makar i fängelse eller helt enkelt försvunna, vilket medför psykiska problem utan något som kan få dem att tänka på något annat än var deras makar är, om de lever eller inte, sa en kvinna till mig som önskar vara anonym.
Turkiet tillåter flyktingar att besöka hälsovårdskliniker gratis, precis som deras invånare, men lägret har också egna läkare då och då.
– Det finns vissa bekymmer med hälsovården. Hygienen är inte den bästa, många har diarré och blir väldigt sjuka. Vissa har även tuberkulos. De bor i karantän tills de blir friskare.
– Värmen är det största problemet. Förra veckan dog två barn på grund av de höga temperaturerna, då vi inte hade något sätt att kyla ned dem med.
Hamid, som är 17 år, volontärarbetar för UNICEF i lägret för ett projekt vid namn Children Friendly (barnvänligt):
– Vi organiserar aktiviteter för alla barnen. Vårt mål är att ge dem glädje och skratt, att försöka hålla dem borta från krigets trauma, berättar han.
– Vårt största bekymmer är barnen. När de ritar i skolan är det alltid bilder på skjutvapen och pansarvagnar. När de leker är det alltid krigslekar, berättade en annan man.
När jag frågade dem vad de vill ha i framtiden svarade Mustapha:
– Vi hoppas alla kunna återvända hem. I början var det fredliga protester för mänskliga rättigheter och demokrati. När kriget bröt ut flydde jag hit, men jag har alltid velat återvända för att strida mot Assad. Men det blev ett smutsigt krig, det finns så många olika grupper. Jag vill inte kämpa mot kurder eller alawiter eller kristna eller shiiter. Jag vill inte vara en del av en viss grupp. Vi var enade mot Assad, men titta nu.
Vad skulle du säga till omvärlden?
– Vi skulle säga att omvärlden inte ser oss som människor. Vi är alla offer av en bild. Vi är turkmener och framförallt är vi civila offer, men hela världen ser oss som araber och terrorister bara för att vi är från Syrien.
– Väst har hjälpt till att störta diktatorn i Libyen och regeringen i Egypten, men mot Assad gör de inget. Väst accepterar fortfarande Assad som regent, trots alla krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter som han har begått. De talar om Islamiska staten (IS), men har glömt Assad som har dödat fler än någon annan och är skälet till att kriget bröt ut. Vi har förlorat vår tillit till omvärlden. Vi väntar inte längre. Efter fyra år är vi slut, berättar Mustapha.
Om Europas gränser öppnades upp, skulle du flytta dit nu?
– Nej, jag är rädd för att de ska behandla oss illa. Jag har hört om rasismen och islamofobin i Europa från vänner. Jag vill hellre att omvärlden hjälper oss att kunna återvända till våra hem, sa Mehmed. ■
