”Vi kan inte acceptera att de rika blir rikare och rikare på vår bekostnad”

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Gruvarbetare i Kiruna, Svappavaara och Gällivare/Malmberget har gått i täten för att ifrågasätta Facken inom industrins och LO-ledningens lönebud inför avtalsrörelsen på 4,4 procent – ett bud som innebär kraftiga reallönesänkningar. Gruvklubbarnas medlemsmöten har istället beslutat att kräva krisavtal med löneökningar på 20 procent.

Offensiv har pratat med gruvarbetaren August Tapojärvi, som har varit aktiv i debatten.

IF Metall på LKAB i Kiruna har antagit en motion om att kräva 20 procent i löneförhandlingarna, hur gick det till?
– Alla märker hur allt i vår vardag blir dyrare. Sen kom vårt förbunds och LO:s bud om 4,4 procent, det vill säga att det är lönesänkningar som gäller. Det var i den situationen som motionen om 20 procent skrevs och det var nog därför det kom så många på medlemsmötet. Vi var säkert 100 pers – man ville sätta ner foten. Vi har gått back på lönen länge. Det här är en aktion mot lönesänkningar.
– Jag tänker också på de som kämpat under pandemin. De som har alldeles för dålig lön från början inom sjukvård och äldreomsorg – de som tagit hand om LIV. Det är därför motionen har krav som handlar om hela lönerörelsen – att det så kallade ”märket” är alldeles för lågt. Det handlar inte bara om vår bransch.

LKAB är ju ett företag som gör rekordvinster, hur känns det då med lönekrav långt under inflationen?
– LKAB är ju statligt och det klart att vi är stolta över att generera pengar till statskassan – tolv miljarder förra året. Men man ska komma ihåg att det är arbetarna som producerar vinster. Ingen ska tvingas till lönesänkningar, oavsett var man jobbar.
– Sen blir det ju skevt när LKAB:s vinster går till att sänka skatten för de rika, när pengarna behövs till sjukvård, skola, vägar etc. Det blir en dubbel snedfördelning. Vi har haft en politik i minst 40 år som sänkt skatterna för de redan rika.
– För mig handlar det här om mer än LKAB. De flesta stora industriföretag går väldigt bra, samtidigt som andelen som går till löner minskar. Vi genererar pengarna, men får en mindre och mindre del. Någon gång måste vi sätta stopp. Vi kan inte acceptera att de rika blir rikare och rikare på vår bekostnad.

Vad har responsen på er motion varit från ledningen i IF Metall och LO?
– Responsen från de jag kallar den ”demokratiska eliten” har varit rena kalla handen. De klappar oss på huvudet och säger att ”Det går inte”, ”Kraven kan innebära kris och förlorade jobb”. Det är uppenbart att de vill upprätthålla nuläget – fortsätta omfördelningen från arbetare till överklass. Det känns märkligt att de så tydligt har övergett fackföreningsrörelsens grundläggande inställning att vi inte ska konkurrera genom att sänka priset på arbetskraft. Nu låter fackledningarnas retorik som arbetsgivarnas.
– Jag menar, det blir inte tydligare än i den här situationen. Det är INTE höjda löner som har lett till inflation. Att arbetare skulle driva upp inflationen är rent och skärt svammel. Det är förstås inte förvånande att arbetsgivarna påstår det, men nu är det LO-sidan som säger det.

Det är både socialt och ekonomiskt en klyfta mellan den fackliga toppen och medlemmarna.

I din debattartikel i Arbetet skriver du om olika verkligheter mellan fackledarna i LO-borgen och vanliga löntagare. Vilken betydelse tror du att det har för LO-ledningens väldigt låga krav?
– Jag tror det är avgörande. Uppenbarligen har vi inte samma verklighetsuppfattning. Varje gång vi tankar bilen, handlar mat eller betalar elräkningen tvingas vi tänka: Vilken mat kan jag köpa? Har jag råd att ta bilen? Mer och mer pengar går åt för att bara överleva. De i toppen har inte det problemet – LO:s ordförande har väl 3-4 gånger högre lön än en LO-medlem.
– Sen tror jag det är rent psykologiskt också: Vem hänger de med varje dag? Inte är det vanliga arbetare. Så det är både socialt och ekonomiskt en klyfta mellan den fackliga toppen och medlemmarna.

När facken inom industrin gick ut med sitt krav på 4,4 procent skedde det två veckor INNAN IF Metalls avtalsråd som demokratiskt skulle besluta om kraven. Hur ser du på det?
– Systemet har slutat fungera, idag används ordet representativ demokrati som en sköld mot att medlemmarna ska få tycka till. Den är väl representativ på något sätt, men demokratisk är den inte. Det blir ännu ett slag i ansiktet och det blir tydligt för oss medlemmar att systemet är inte till för oss. Som det fungerar har vi väldigt dåliga förutsättningar för att forma våra liv – socialt, ekonomiskt och demokratiskt. Det är det folk är frustrerade över, och jag tror det är därför det blir väldigt positiv respons när någon öppnar käften mot det.

I fredags protesterade ju bland annat Seko tunnelbanan utanför LO-styrelsens mot de låga lönekravet. Hur ser du på möjligheten att det blir en bredare protest mot lönesänkningarna?
– Vi lever i samma verklighet, så det är inte konstigt att fler blir förbannade. Vanligt folk börjar få nog. Därför ser vi att det poppar upp fler och fler som höjer rösten. Jag tror gemensamma protester är enda vägen framåt. Vanligt folk måste gå ihop. Sen är jag inte den som kan säga hur och under vilka former. Det måste vi diskutera tillsammans.