Vi, skuggorna – slavar i Sverige

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Slavarbete och rakt igenom omänskliga förhållanden är inget ”skuggsamhälle”, utan börjar bli en integrerad del av svensk kapitalism. Det är människor, inte skuggor, vid sidan av samhället som exploateras. 
I den utmärkta reportageboken Vi, skuggorna – ett Sverige du inte känner till (Leopard förlag, 2019) av Elinor Torp, som också har skrivit den prisade Döden på jobbet, ges många skakande bilder från ett arbetsliv där de allra längst ner behandlas som trälar. Det är en dyster verklighet som har ”blivit en del av vår ekonomi”.

Det handlar om människor som rånas på allt av skrupellösa arbetsgivare, varav många är kriminella som tvättar smutsiga pengar vita.
”Bostaden visade sig vara en fönsterlös källare som inte hade städats på åratal. Dammtussarna lurade som feta råttor i hörnen och det luktade skumt”. Det var den ”bostad” som de två migrantarbetarna från Nicaragua skulle bo i under sin tid i Arjeplog. De lockades dit i hopp om att få det bättre än i Stockholm, där en av dem hade lurats på sin lön för att sedan få sparken av en firma som behandlade ”byggjobbarna som skit”. Men tiden i Arjeplog blev mardrömslik.
Det är politiska beslut som har öppnat för denna grymma värld av utnyttjande av extremt fattiga som har lämnat sina länder i hopp om ett bättre liv i Sverige. Det borgerliga systemskiftets avregleringar och EU-politiken syftar ytterst till att göra arbetsmarknaden till ett laglöst eldorado för arbetsgivarna. ”Alla borde födas med f-skattsedel”, sa den förre C-ledaren och näringsministern Maud Olofsson om Alliansregeringarnas avregleringar och avveckling av arbetarskyddet.
Även om myndigheterna anar att allt inte står rätt till gäller att ”företagen inte ska besväras av kontroller”. 

I skydd av etablissemangets högervridning, skuldbeläggningen av flyktingar och den upptrissade jakten på papperslösa går de skyldiga fria medan offren straffas. Det har gått så långt att den förre LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin tvivlar om LO idag skulle ha varit med om att öppna Fackligt center för papperslösa; ”Frågan är om vi skulle ha öppnat som tidsandan är nu. Idag snackas det bara om hur vi ska få LO-medlemmar att inte rösta på SD”, sa den förre LO-ordföranden när Fackligt center för papperslösa hade sitt 10-årsjubileum ifjol.
I boken citeras Anna Johansson (S), ordförande för riksdagens arbetsmarknadsutskott, som ”tycker att det är märkligt att det finns ett fackligt center för papperslösa (…) har du inte rätt att vistas i Sverige ska du inte göra det”, säger hon och det är numera även LO-ledningens uppfattning. Migrantarbetarnas och de papperslösas rättigheter flyttas allt längre ned på LO-ledningens dagordning.

Upphandlingseländet (den nyliberala lagen om offentlig upphandling, LOU) och att beställarna ska ha det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet smörjer rättslöshet och ekonomisk brottslighet. Det är inte ovanligt att stat, landsting/regioner och kommuner i sin jakt på den billigaste leverantören gör affärer med skumraskbolag. Det kan handla om byggandet, sanering av gamla byggnader och städning. En grupp arbetare som jobbade på en byggarbetsplats där beställaren var offentligt ägda bostadsbolag tjänade så lite som 25 kronor i timmen.
”På sjukhus, skolor, privata villor, bostadsrätter och kommunala nybyggen jobbar de. Industriområden verkar helt ha tagits över av kriminella som övervakar oss redan vid infarten. Den utländska arbetskraften sover i gamla industrilokaler och inne i verkstäder, övernattar i skogen eller bussas in från överfyllda lägenheter. De är inbyggda i systemet. Det florerar en mängd samordningsnummer (som kan ges till icke-folkbokförda personer som vistas i Sverige) och så kallade ID06-kort som används vid byggena. Det är inga problem för företagen att beställa samordningsnummer, och byggfirmor med några få anställda har avslöjats ha beställt mångdubbelt fler ID06-kort.”

Det är politiska beslut som har öppnat för denna grymma värld av utnyttjande av extremt fattiga.

En av de som intervjuas i boken berättar om att han och tre andra bodde bakom bilarna i chefens garage. Ingen toalett, ingen dusch och ständigt lurade på lönen.
Många av de utländska arbetarna hålls som gisslan och när chefen gjort alla avdrag finns inte många kronor kvar av ”lönen”. 
Att prata med utomstående kan vara direkt livsfarligt. ”Min chef skrek åt mig hela tiden. Han sa att han skulle döda mig och min familj om jag pratade med någon om företaget”, vittnar en arbetare.
Det är livegenskapen som går igen. Ett stort antal blir lurade på sin lön, några bara försvinner och vid arbetsplatsolyckor förnekar arbetsgivarna all kännedom om den skadade. En svårt skadad byggjobbare från Mongoliet försvinner bara en dag från sjukhuset. Ingen uppgift finns om hur han bara kunde försvinna. De som dör på jobbet får inte ens plats i statistiken över döda på landets arbetsplatser. 
– Det handlar om personer vars död inte räknas, fast de omkommer på svenska arbetsplatser. Även de som har tillstånd att vara här tas inte upp i statistiken, säger Elinor Torp till Journalistförbundets tidning Journalisten #13, 2019. 

De som flyttade till Arjeplog blev systematiskt utnyttjade. De hölls som fångar och fick slava på restauranger för 2 000 kronor i måna­den, och ägaren hävdade att han betalade skatt. Efter anmälningar om misstänkt människohandel gör gränspolisen razzior på restaurangerna och de två förs till flyktingförvaret i Boden.
Den rättegång som följer blir en absurd tragedi. Rätten tror inte på de utnyttjades historia, utan hävdar att det inte kan uteslutas att de har överdrivit utsattheten – slavarbetet, hoten och de vidriga förhållandena – för att få ut ett högt skadestånd. Enligt tingsrätten är offren skyldiga eftersom de har ”arbetat utan att betala skatt och utan arbetstillstånd”. Att arbetsgivaren, chefen, sagt att han har betalat skatt och lurat dem att en del av lönen ”sparats” för att de ska få ett framtida personnummer tar rätten ingen hänsyn till.
Tingsrätten anser även att deras så kallade bostad har hållit ”vandrarhemsmässig nivå”. 
Domen lyder att offren hade sig själva att skylla och domaren vill inte tro att den exploatering – 16-17 timmars arbete per dag – som de beskriver kan förekomma i Sverige. Att det sedan 2018 finns en lag mot människohandel och exploatering av personer i arbete ”hade passerat under vår radar”, erkänner domaren och det visar att den lagen inte syftar till att vara ett vapen mot de skyldiga, mot superexploateringen. 
Enligt en av gränspoliserna är domen ”bland de värsta hon läst”.När de söker uppehållstillstånd får de avslag, vilket har överklagats.

Elinor Torps bok rekommenderas varmt. Det är en bok som låter offren komma till tals och avslöjar den politik som gett beställare och arbetsgivare möjlighet att utnyttja människors utsatthet.

Författare: Elinor Torp
Förlag: Leopard förlag
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 264