”Vi vägrade att gå med på nedskärningar och privatiseringar”

av Mattias Bernhardsson // Artikel i Offensiv

Ingrid Eriksson satt i kommunfullmäktige i 16 år för Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna i Umeå. Under de åren drevs en aktiv kamp mot nedskärningar, rasism och pamplöner, och mängder av arbetsplatsbesök gjordes för att ta arbetarklassens frågor in i fullmäktigesalen. Här berättar Ingrid om den tiden, kampen och fortsättningen.

När och var blev du aktiv i Offensiv?
− Jag gick med i en av SSU-klubbarna i Boden 1975 och där sålde i stort sett alla Offensiv. Jag började läsa tidningen och sympatiserade direkt med den politiska inriktning som Offensiv hade. Vi var från början tydliga när det gällde att vi var socialister och ville avskaffa kapitalismen, samtidigt som vi tog avstånd från den stalinistiska diktaturen i Sovjetunionen och Östeuropa.

Offensiv startade i Umeå. När flyttade du dit?
− Det var 1978. Jag började plugga på Umeå universitet och blev på allvar politiskt aktiv med Offensiv i Socialdemokratiska Studentföreningen.

Offensiv valdes in i kommunfullmäktige 1991 på Offensivs socialdemokratiska spränglista och du blev vald 1994. Hur gick det till?
− Efter att Socialdemokraterna hade genomfört den så kallade ”Århundradets skattereform” som innebar stora skattelättnader för högavlönade var missnöjet stort bland socialdemokratiska medlemmar. Vi mötte många som kände sig bittra och besvikna och som för första gången övervägde att rösta på något annat parti.
– I det läget ställde vi upp med en socialdemokratisk spränglista, en demokratisk möjlighet som fanns då. Vi ville på så sätt visa att det fanns en socialistisk opposition mot högerkursen inom S, även om vi vid det laget var uteslutna.
– Första namnet var Socialdemokraternas officiella kandidat, men sedan fyllde vi på med egna kandidater, personer som lovade att bekämpa nedskärningar och leva på en arbetarlön. Vi fick stort gensvar på gator och torg och fick tre mandat. Etablissemanget i Umeå var chockade, och sanningen att säga var vi nog också ganska överraskade! Inte över att vi kom in, men över att framgången blev så stor.

Vilka var de stora frågorna på 1990-talet?
− Nedskärningspolitiken och privatiseringarna av välfärden. Det som tidigare hade betraktats som undantag blev nu snarare regel. Ständiga krav på att personalen inom vård, skola och omsorg skulle minska kostnaderna och arbeta hårdare.
– Den andra stora frågan var kampen mot rasismen. Ny Demokrati, ett högerpopulistiskt och invandrarfientligt parti, kom in i riksdagen 1991. Rasister och nazister organiserade demonstrationer och marscher.
– Borgare och en del socialdemokrater menade att det bästa var att inte låtsas om något, att rasismen skulle försvinna om man ignorerade den. Vi argumenterade tvärtom, att det var genom motdemonstrationer och kamp som rasism och nazism kan bekämpas.
– ”Vänd dem aldrig ryggen” kan sammanfatta vår linje. Tillsammans med andra organisationer organiserade vi demonstrationer och andra aktiviteter som konkret visade att vi som var antirasister var långt fler än rasisterna.

Stämmer det att ni stormade ett kommunfullmäktigemöte?
− Haha! Det sades så i den borgerliga och socialdemokratiska pressen. Sanningen var att vi hade organiserat en demonstration med 1 000 skolelever och lokalvårdare i protest mot nedskärningar och privatisering av lokalvården. Lokalvårdarna var utsatta för ständiga hot om privatisering, där de jämfördes med privata utförare som la låga skambud för att vinna upphandlingar. Det fanns ingen chans att de skulle kunna städa med samma kvalitet som kommunens lokalvårdare till de priser de uppgav.
– Vi hade under en lång tid samarbetat med lokalvårdarna, genomfört mindre aktioner och uppvaktningar. Sedan föddes idén om en gemensam demonstration med elever eftersom skolan också hotades av försämringar.
– Demonstrationen gick till kommunfullmäktige och vi bad att någon från presidiet skulle komma ut, ta emot namninsamlingar, och prata med demonstranterna. Men ingen ville komma ut, och då gick vi in och upp på läktaren. Det blev lite trängsel i trappen tror jag, vilket sedan beskrevs som ”tumult” och bråk. Men det enda som gick sönder tror jag var en pappersmugg.

Och ni organiserade punktstrejker i äldreomsorgen?
− Vi genomförde en massa arbetsplatsbesök och lärde oss mycket om läget inom äldreomsorgen. Många var missnöjda, men personalen inom äldreomsorgen är ju utspridda på många ställen, man är inte så många på varje arbetsplats och det är lätt att känna sig ensam och svag. Då föddes idén att vi skulle genomföra en kort protest utanför så många arbetsplatser som möjligt samtidigt. Jag tror det blev två omgångar av såna korta protester, i praktiken punktstrejker.
– Första gången deltog 30 arbetsplatser, och den andra gången deltog ungefär 20. Alla som kunde gick ut, en person var kvar på varje avdelning. Vi hade plakat och någon ur personalen läste upp en kort appell. Media var där, och på det här sättet uppmärksammades för en gång skull personalen inom äldreomsorgen, vilka arbetsvillkor de hade och vilka krav de ställde på förbättringar. Det blev mäktigt och värdigt, och tillsammans med kampen för lokalvårdarna är det nog en av de saker jag känner mig mest glad och stolt över.

Du satt 16 år i kommunfullmäktige för Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna. Vad skilde er som valda socialister mot andra?
− Oj, det var mycket! Vi vägrade konsekvent att gå med på nedskärningar och privatiseringar. Istället krävde vi att kommunen, tillsammans med andra kommuner och regioner, skulle genomföra ett slags uppror mot nedskurna statsbidrag och kräva pengarna tillbaka. 1990-talet innebar ju en gigantisk omfördelning av rikedomar, från offentlig till privat.
– Vi tog inte heller emot några arvoden personligen, utan de gick istället till att organisera protester och kamp. Vår linje var att man skulle ha ersättning för förlorad arbetsförtjänst när man satt i kommunfullmäktige, men inte dessutom ha arvode, alltså att man skulle aldrig tjäna på att ha ett förtroendeuppdrag.
– Dessutom krävde vi varje år att kommunalrådens löner skulle ligga i linje med en genomsnittlig arbetarlön.
– En annan stor skillnad var hur vi arbetade. Vi genomförde hundratals arbetsplatsbesök och tog frågorna som diskuterades på olika arbetsplatser in i kommunfullmäktige. På samma sätt tog vi ut viktiga frågor till befolkningen i Umeå. Vi genomförde till exempel omröstningar på gator och torg när det gällde hur staden skulle byggas. Allt för att visa på behovet av att demokratisera stadsplaneringen, att involvera stadens invånare.

Offensiv och RS drev alltid både lokala, riks- och internationella frågor. Hur viktig är balansen?
− Konkreta, lokala frågor är jätteviktiga att driva. Det handlar om människors vardag. Samtidigt är det viktigt att inte ge några illusioner om att vi på något bestående sätt kan rädda välfärden genom lokala aktioner.
– För att på allvar stoppa nedskärningarna i kommuner och regioner krävs ett uppror på riksplanet som tvingar fram en kursändring med verkliga satsningar på äldreomsorg, vård och skola istället för skattesänkningar och subventioner till företag och rika. Det måste man vara ärlig med.
– Jag tror att vi alltid har varit bra på att visa hur frågor hänger ihop i ett större sammanhang. Idag är det ju också ännu mer uppenbart att det som sker lokalt och på riksplanet alltid har internationella kopplingar. Ta bara klimatfrågan: här är lokala initiativ jätteviktiga med elbussar, energisnålt byggande och en stadsplanering som minimerar behovet av bil, men utan en övergripande global omställning kommer det inte att rädda oss.

År 2010 lämnade en grupp RS i Umeå och bildade Arbetarpartiet, som fortfarande sitter i kommunfullmäktige. Hur har de utvecklats?
− Mitt intryck är att de nostalgiskt blickar tillbaka till socialdemokratins storhetstid och försöker driva någon slags klassisk reformistisk politik. Internationalismen känns långt borta, istället hamnar man ibland i märkliga lokalpatriotiska ståndpunkter. Exempelvis tycker man att Umeå kommun skulle ha stridit för att få Northvolts batterifabrik, istället för att Skellefteå fick den.

Vilka frågor är viktigast idag, när Offensiv fyller 50?
− Jag ser klimatfrågan och de växande klassklyftorna som två av de viktigaste. Och de hänger ihop. För att klimatomställningen ska fungera måste den vara rättvis. De tio procent rikaste i världen står för femtio procent av utsläppen! Men det kan ett kapitalistiskt system aldrig lyckas med, och därför är jag socialist.