”Vi vill ha bröd och rosor!”

av Louise Strömbäck // Artikel i Offensiv

I år är det 110 år sedan textilarbetarstrejken i staden Lawrence i USA som kom att kallas ”Bread and roses”. Strejken var ett avgörande steg för den amerikanska arbetarklassen, som vann en viktig seger både mot företagen och stadens politiker. Den segern visade hela landets arbetare att bättre arbetsvillkor och löner var inom räckhåll.

Runt år 1900 migrerade tiotusentals människor från Europa till den amerikanska staden Lawrence i delstaten Massachusetts, där det fanns 12 bomullsbruk som ständigt hade behov av arbetskraft. De sökte arbetsmöjligheter och ett bättre liv för sig själva och sina familjer.
Men på dessa bruk möttes européerna av fruktansvärda arbetsförhållanden. De fick jobba 56 timmar i veckan under ett omänskligt tempo, med en genomsnittlig lön på knappt nio dollar i veckan.
Lönen räckte bara till boende i överfyllda lägenheter där i snitt 4-5 personer delade på varje rum. Hälften av alla barn mellan 14 och 18 år var tvungna att arbeta tillsammans med sina föräldrar för att familjerna skulle ha råd att överleva. När en lönesänkning infördes i januari 1912 blev det sista droppen för arbetarna, och 20 000 textilarbetare gick ut i en spontan strejk.

Den största fackfederationen i USA vid den tiden var AFL (American Federation of Labor). De organiserade främst vita män med hantverksutbildningar som hade det bättre ställt än vanliga arbetare. AFL valde att inte försöka organisera textilarbetarna i Lawrence, då de ansåg att dessa var omöjliga att organisera på grund av att de saknade utbildning och hade varierande etnisk bakgrund.
Den mer radikala fackfederationen IWW (Industrial Workers of the World) var däremot övertygad om att textilarbetarna skulle kunna organiseras. När strejken bröt ut reagerade IWW snabbt genom att kalla till ett massmöte redan samma kväll. De skickade efter strejkorganisatören Joseph Ettor från IWW för att organisera och leda strejken i Lawrence.
Ettor inrättade en generalstrejkkommitté med 56 personer som skulle verkställa strejken. I kommittén satt representanter från de 14 största nationalitetsgrupperna, vilket gjorde det mycket lättare att ena de strejkande arbetarna. Det möjliggjorde för de strejkande att själva leda strejken och att formulera krav.

Nedläggning av produktionen är arbetares mest effektiva vapen.

Staden Lawrence satte genast in den lokala milisen mot arbetarna, och därefter beordrade delstatens guvernör delstatsmilisen och delstatspolisen att bekämpa strejken, vilket ledde till massarresteringar. 24 arbetare som hade kastat is mot fabriksfönster dömdes till ett års fängelse, vilket var det hårdaste möjliga straffet.
Redan tidigt under strejken valde arbetsgivarna att återställa lönen för de arbetare som hade fått sänkt lön. När strejkkommittén fick veta detta ledde de arbetarna till att gå till offensiv istället för att lägga ner strejken. Vid ett massmöte upprättade de strejkande en lista med krav för att förbättra sina löner och arbetsvillkor. Kraven som lades fram var en löneökning på 15 procent, antagandet av en 54-timmarsvecka, dubbel lön för övertid och ingen diskriminering av de strejkande.
Åtta dagar efter att strejken inleddes växte antalet strejkande till över 23,000 arbetare – 70 procent av arbetsstyrkan vid bruken. Ungefär hälften av textilarbetarna var kvinnor, och de spelade en viktig roll i strejken. Hundratals kvinnor greps under strejken och fängslades tillsammans med männen.

Det var de kvinnliga arbetarna som myntade strejkens namn ”Bread and roses” genom sina skyltar med texten: ”Vi vill ha bröd, och rosor också!” (We want bread, and roses too!). Detta har sedan kommit att bli ett slagord för kvinnlig arbetarkamp.
Elizabeth Gurley Flynn, strejkledare från IWW, var en av de som låg bakom den effektiva taktiken att skicka de strejkandes barn att bo hos vänner, släktingar och sympatisörer utanför staden. På så sätt såg de till att barnen fick mat och blev omhändertagna när deras föräldrar strejkade och därmed inte tjänade några pengar.
Detta skapade sympati för de strejkande, särskilt efter att polisen i Lawrence med våld försökte hindra barn och mödrar att stiga på ett tåg. Denna polisbrutalitet mot barn vände opinionen i landet till förmån för strejken.
Till slut tvingades textilföretagen förhandla med arbetarna. En underkommitté på tio arbetare skötte förhandlingarna, och förhandlingsresultatet röstades igenom på ett massmöte med 15,000 deltagare i mitten av mars. Då hade strejken pågått i två månader.
Förhandlingarna ledde till en löneökning på fem procent, extra betalt vid övertid och att strejkande inte får diskrimineras vid anställning. De flesta andra arbetsgivare gick med på liknande avtal, och höjde sina arbetares löner för att undvika en liknande revolt.

Strejken var ett mycket viktigt steg för amerikanska arbetare, som såg sin egen styrka och vad som kan åstadkommas vid gemensam kamp. Det ledde till en våg av strejker i hela Massachusetts. IWW kunde bygga en massrörelse som involverade alla arbetare, oavsett bakgrund och språk. Detta innebar att arbetarna tillsammans kunde hålla bruken stängda under hela strejken, och lyckades hålla ute strejkbrytare.
Nedläggning av produktionen är arbetares mest effektiva vapen, då det är det som gör mest ont för företagen som förlorar stora mängder pengar. Det blir då mycket tydligt att det är arbetarna som har den egentliga makten och kan få igenom verkliga förändringar genom gemensam kamp.