Vild strejk – från gruvarbetare till lokförare

När 35 arbetare på LKAB i Kiruna den 9 december 1969 satte sig ner och strejkade inleddes den största strejken i Sverige sedan 1945. I nära två månader strejkade 4 800 arbetare i Malmfälten. På 1970-talet följde en serie av ”vilda strejker” där hamn- och metallarbetare, städerskor, skogsarbetare och många fler ställde krav och sa ifrån.
När lokförarna på pendeltågen i Region Stockholm strejkade i april, mot ensamarbete när tågvärdarna ersätts med kameror, bröt de en lång tid av passivitet och arbetsfred på arbetsplatserna. Lokförarna fick direkt stort stöd från allmänheten och andra arbetare, ofta med kommentaren ”äntligen några som försöker stoppa försämringar”.
Strejken kallades ”vild”, ett begrepp som inte har använts ofta de senaste 30 åren. På 1970-talet däremot var ”vilda strejker” vanliga, med start i gruvstrejken, eller egentligen när över 1 000 hamnarbetare i Göteborg strejkade strax innan gruvarbetarna.
Vad är en ”vild strejk” och vad kan den leda till? Här är en kort historik och slutsatser.

PER-ÅKE WESTERLUND

Många hårda och långa strejker skakade Sverige under 1920- och 30-talen. När Socialdemokraterna tog regeringsmakten 1932 föddes en idé om en historisk kompromiss mellan arbetarrörelsen och kapitalet.
År 1936 undertecknades Saltsjöbadsavtalet av LO och SAF (Svenska Arbetsgivarföreningen). Det innebar att makten inom LO centraliserades till den högsta ledningen, vars uppgift i praktiken var att förhindra strejker när ett avtal hade skrivits under. Även strejker under avtalsrörelserna betraktades som extrema undantag.
Under efterkrigstidens långa ekonomiska uppsving framställdes denna ”svenska modell” som ett föredöme. Klassamarbetet mellan fack och arbetsgivare sades leda till stora fördelar för båda: Höjd levnadsstandard för arbetarna och för kapitalet att slippa strejker. Men kapitalismens efterkrigsuppsving var unikt, där storföretagen kunde kosta på sig vissa eftergifter samtidigt som arbetarrörelsen var stark och högern hade tryckts tillbaka som ett resultat av 1930-talet och kriget. Den situationen kunde inte fortsätta.

Gruvstrejken blev Sveriges motsvarighet till Frankrike 1968. Arbetarna reste sig och höll stormöten som visade på det stora missnöjet, trots ett allmänt ekonomiskt uppsving och reformer som högre pensioner. Strejken sammanföll med en internationell radikalisering med protesterna mot Vietnamkriget, strejkvågor i många länder, den svarta medborgarrättsrörelsen i USA, befrielsekamp i kolonierna, ökad kvinnokamp och mera.
Under gruvstrejken agerade både LO, gruvfacket och regeringen för att stoppa den. Deras manövrer lyckades till slut, när strejkkommittén med en rösts övervikt röstade för återgång till arbetet, trots att en majoritet av de strejkande ville fortsätta strejken.
Trots att mer kunde ha uppnåtts medförde strejkens enorma styrka att gruvarbetarna fick månadslön istället för ackord, en löneökning på 14 procent och en helt annan ställning på arbetsplatserna.

Arbetare i hela landet gav sitt stöd strejken och över sex miljoner kronor samlades in till strejkkassan, ungefär 60 miljoner kronor i dagens penningvärde. Hela samhället påverkades och efter gruvstrejken följde en rad strejker som visade upp arbetarklassens styrka och solidaritet.
Städerskestrejken 1974-75 är en av de viktigaste. Den började på Domnarvets järnverk i Borlänge, spreds till Malmfälten, Billingehus hotell i Skövde och till Arlanda. Städföretaget ASAB svarade med att avskeda strejkande och strejkledare i Skövde.
Stödet för de strejkande var även denna gång massivt. Stormöten, demonstrationer och insamlingar organiserades. I Malmfälten, som hade en strejkkommitté enligt modell från gruvstrejken, vann städerskorna en löneökning från 10 kronor till 15 kronor i timmen. Trycket var så starkt att ASAB tvingades att återanställa de som hade avskedats.

Nästa stora strejk var skogsarbetarna, där som mest 15 000 arbetare strejkade. Här blev det en strejk direkt riktad mot det avtal som Skogsarbetareförbundet hade träffat med arbetsgivarna. Strejken hade föregåtts av flera lokala strejker och stormöten på flera orter, där det mest kända samlade 1 500 skogsarbetare i Älvsbyn.
Det fanns sedan länge ett växande missnöje med både löner och en farlig arbetsmiljö. Det avtal som facket skrev under i början på mars innebar månadslön enbart i Norrbotten. Det accepterades inte av arbetarna och strejken blev ett faktum den 21 mars. En strejkkommitté med 26 personer valdes.
Precis som för gruvarbetarna och städerskorna var stödet massivt, med stora demonstrationer till stöd, särskilt på 1 maj. I slutet av maj rekommenderade strejkkommittén återgång till arbetet sedan ett nytt avtal som gjorde att 85 procent av lönen var fast månadslön. Liksom de andra strejkerna innebar strejken en stor förändring av styrkeförhållandena på arbetsplatserna, med lokala avtal som gav fler förbättringar och färre olyckor.

För LO-ledningen, som bestod av socialdemokrater, innebar strejkerna att deras makt hotades. Istället för att erkänna att strejkerna hade satt press på arbetsgivarna och tvingat fram eftergifter önskade fackets byråkrater en återgång till arbetsfred och klassamarbete. De stora arbetsmarknadslagarna på 1970-talet blev därför tveeggade. Facket vann rättigheter, men till priset av försvagad strejkrätt.
Flera ”vilda strejker” var lokala lönestrejker, för att sätta press på arbetsgivarna. Till skillnad från de större strejkerna dömdes de strejkande i flera fall till skadestånd i Arbetsdomstolen (AD), ett statligt organ på kapitalets sida, med representanter för både fack och arbetsgivare. När AD infördes 1928 organiserade LO en landsomfattande protestdag.
Några av strejkerna på 1970-talet ledde också till avskedanden, sedan strejken fortsatt efter att AD hade uppmanat till återgång till arbetet. Den mest kända var strejken på Bil & Traktor i Boden 1978, då 43 arbetare avskedades efter en strejk som varade i fyra månader. Flera av de lokala strejkerna isolerades och kunde motarbetas av företag och fackledningar.

De vilda strejkerna på 1970-talet ledde till förstärkt klasskänsla och ökade rättigheter för arbetarklassen. De visade genom demokratisk organisering en väg framåt. De verkligt stora strejkerna skyddades från böter och avsked av det starka stödet i samhället. Det är bra att ha skydd av lagar och regler, men det är styrkeförhållandena och kampen som avgör.
Det som saknades var en fortsatt organisering av en facklig vänster, demokratisk och kämpande. Den fackliga ledningen och särskilt Socialdemokraterna bidade sin tid, betonade de radikala reformerna, men arbetade samtidigt för att återupprätta den ”svenska modellen”. Utan det ekonomiska uppsvinget har detta banat väg för privatiseringar och individuella löner.
Den ”vilda strejken” på pendeltågen 2023 visar vägen, genom en genomtänkt planering, vald strejkledning och det starka stödet. ■