”Vilken förödelse kommer UG:s program leda till?”

av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv

Den 24 november sändes Uppdrag Gransknings senaste reportage, Transbarnen. Det är en fortsättning på reportagen Tranståget och Tonårsflickorna och Tranståget del 2 från 2019 som framför allt gick ut på att undersöka de senaste årens ökning av antalet unga som tillskrivits könet kvinna vid födseln som sökt sig till vården på grund av könsdysfori. De tidigare reportagen kritiserades av bland annat RFSL och Transammans för att ge ett vinklat perspektiv eftersom störst fokus låg på att intervjua oroliga föräldrar och personer som ångrar sin transition.

Tranståget fälldes också av granskningsnämnden för att inte ha respekterat privatlivet hos en ung person som lätt kunde identifieras eftersom dennes förälder intervjuades i programmet med eget namn och bild.
Transbarnen handlar om beslutet våren 2021 från cheferna på Astrid Lindgrens barnsjukhus att stoppa all ny hormonbehandling av minderåriga och avslöjar tretton fall där behandling av könsdysfori har lett till vårdskador. 
Programmet fokuserar framför allt på patienten Leo som har behandlats med stopphormoner sedan 11 års ålder. Efter utredning och konstaterad diagnos kan stopphormoner användas för att skjuta upp puberteten och ge mer betänketid till barn som upplever könsdysfori, alltså ett lidande orsakat av att kroppen inte stämmer överens med ens identitet.

Några år senare kan beslut tas om att sluta med stopphormonerna eller att fortsätta med könsbekräftande vård i form av könskonträra hormoner (testosteron eller östrogen) eller eventuellt med hjälp av kirurgi. 
Enligt Socialstyrelsens kunskapsstöd för utredning av könsinkongruens hos barn och unga som publicerades 2015 och uppdaterades 2021 ska patienten informeras om behandlingens förväntade resultat samt medicinska och sociala risker. Statens medicinsk-etiska råd (SMER) skriver i en konferensrapport från 2020 att vid behandling med stopphormoner ska i synnerhet skelettets tillväxt och kvalitet regelbundet kontrolleras. 
Men enligt Leos föräldrar informerades de aldrig om hormonbehandlingens potentiella risker, och några regelbundna röntgenkontroller gjordes aldrig under de 4,5 år som han tog stopphormoner. Det har resulterat i att Leo drabbats av benskörhet och ryggsmärtor. 

Av de 440 minderåriga som har behandlats de senaste fem åren har tretton avvikelserapporter om vårdskador skrivits. Det beskrivs som ett misstag från Leos mamma Natalie att hon stöttat sitt barn när han kom ut som trans, hur hon uppmuntrades av vården och psykiatrin att påbörja en behandling som sedan ledde till katastrof. Att Leo hade skäl att söka vård och få behandling ignoreras, och betoning ligger bara på resultatet. 
Att Leos behandling inte följdes upp, vilket ledde till att skelettskadorna inte upptäcktes i tid, samt att tolv andra barn drabbats är en skandal. En anonym läkare menar att problemet är bristen på resurser till transvården vilket även har poängterats av RFSL, Transammans och SMER:s senaste rapport, men detta avfärdas i programmet som en dålig ursäkt. 

Många trans-personer är nu rädda för vad som kommer att ske. 

Uppdrag Granskning beskriver inte de andra fallen i detalj, mer än att nämna att vissa ångrat behandlingen eller drabbats av vårdskador, så det är oklart om andra patienter fått benskörhet efter stopphormonbehandling eller om det gäller helt andra saker. Efter att cheferna på Astrid Lindgrens barnsjukhus beslutat om stopp av hormonbehandlingar så har tre av de fem övriga klinikerna i landet fortsatt med behandlingarna medan två har blivit mer restriktiva i väntan på mer forskning.
Det är en splittrad bild av vården som ges, där en läkare beskriver hormonbehandling som ”kemisk kastrering” medan en annan inte ser någon anledning att stoppa behandlingen utan bara har sett positiva resultat. Något som flera läkare och experter tar upp är behovet av mer forskning kring ämnet, men några större förändringar i själva sjukvården föreslås inte utöver den delade uppfattningen kring hormonerna.
Men Uppdrag Gransknings budskap är tydligt: transvården är experimentell och orsakar oåterkalleliga skador på minderåriga som inte kan ge samtycke genom att manipulera föräldrarna. Men att inte behandla med exempelvis stopphormoner är också det ett irreversibelt beslut, enligt SMER. 

För att balansera diskussionen en aning intervjuas Ann-Christine Ruuth från Transammans och Jêram Rostam från RFSL som tar upp den könsbekräftande vårdens positiva effekter på transpersoners välmående och de strukturella problemen med transfobi i samhället. 
Detta kontras av en intervju med Emelie Köhler, grundaren av initiativet Detransinfo som medverkade i Tranståget under namnet Mika och som beskriver svårigheterna med att genomgå en transition med kirurgi och hormoner och sedan ångra sig. 

Rock Lipponen från Unga Socialister i Luleå har också sett programmet och kommenterar: 
– Jag hade förväntat mig att må dåligt av att se programmet, men det var värre än förväntat. Efter att Tranståget sändes 2019 backade regeringen med sitt förslag om en ny könstillhörighetslag. Flera trans­personer, inklusive jag själv, har efteråt blivit utsatta för kränkningar och ifrågasättande från omgivningen. Jag blev exempelvis utsatt för en lärare som tog upp hur många som ångrar sig och hur transpersoner inte borde få vård. Inför klassen blev jag då tvungen att stå upp för mina och alla andra transpersoners rättigheter samtidigt som alla andra sade extremt transfobiska grejer. 
– UG berättar inte om alla de med självmordstankar som räddats av vården eller hur få det är som ångrar sig, eller varför de gör det. Det kan handla om hot och våld från familj eller oacceptans från samhället. Många transpersoner är nu rädda för vad som kommer att ske. Vi vet ännu inte vilken förödelse detta program kommer att leda till.