Vilken väg för revolutionen i Iran?

av Paul Gerrard, Socialist Alternative (ISA i England, Wales & Skottland) // Artikel i Offensiv

Det iranska upproret har rasat och sjudit i över ett halvår. Reuters har kallat det ”den djärvaste utmaningen mot det teokratiska styret sedan 1979 års revolution”.

Sedan september 2022 och det brutala mordet på Jina Amini i polisens förvar har hundratals människor dödats, tiotusentals arresterats och fängslats. Regimen hävdar att den har släppt 10 000 personer – hur många fler tiotusentals måste fortfarande sitta i fängelse?
Enorma rörelser har uppstått på gatorna med kvinnor, särskilt unga kvinnor och skolelever, i främsta ledet i konfrontationer med polisen, men med massivt stöd från unga män. Vid ett tillfälle erkände IRGC (revolutionsgardet) att den genomsnittliga åldern på fångarna var 15 år. Hemländerna för de förtryckta etniska grupperna i Iran – kurder, balucher, assyrier och andra – har varit i uppror, och till och med vissa präster, som sunniimamen Molavi Abdolhamid, har öppet revolterat mot ayatollorna.
Hijaben har förkastats och bränts, och sedlighetspolisen har drivits bort från gatorna, åtminstone i de större städerna. Nu försöker regimen återinföra hijaben i smyg, genom att vägra de ”olämpligt” klädda att gå i parker och trädgårdar, genom att använda övervakningskameror för att identifiera de som inte bär hijab och genom att bötfälla dem eller neka dem pass.

Den ondskefulla regimen har försökt hämnas på kvinnorörelsen genom sexuella trakasserier och övergrepp samt genom avsiktliga försök att lemlästa och förblinda kvinnliga demonstranter. Nyligen har någon gren av staten eller en högerextrem grupp som agerar under dess täckmantel gjort sig skyldig till massförgiftning av kvinnliga skolelever, i en talibanliknande förhoppning om att de ska sluta gå i skolan.
Men dessa cyniska och illvilliga knep har bara väckt ytterligare ilska hos grupper av föräldrar och lärare som har protesterat på gatorna, vilket har minskat möjligheten att gå tillbaka till situationen före september.
Den islamiska regeringen har förlorat en stor del av sin sociala bas, och till och med i medelklassområden skanderar regimens motståndare ”död åt diktatorn” från sina hustak och balkonger. På många arbetsplatser, skolor och universitet har revolutionära aktionskommittéer, så kallade shuras, bildats för att kräva rättigheter för arbetare och studenter, utmana regimens agenter och försvara demonstranter från trakasserier och arresteringar.
Men det är uppenbart att energin och passionen från de första veckorna och månaderna inte kunde upprätthållas för evigt och att den har klingat av. Det som hittills har saknats är ett beslutsamt ingripande från den mäktiga iranska arbetarklassen.

De västerländska kapitalisterna och de imperialistiska regeringarna är nervösa. De är rädda för den instabilitet som ett regimskifte skulle skapa i regionen och föredrar att mullorna fortsätter att styra. Men om mullorna provocerar fram ytterligare uppror som kanske inte kan begränsas behövs en allians av ”säkra händer”.
I februari samlades ett antal iranska oppositionsföreträdare i USA under namnet ”Alliansen för frihet och demokrati i Iran” för att presentera sig själva som ledare för en regering som USA ”skulle kunna göra affärer med”.
Medlemmar av den rika eliten har naturligtvis inget program att erbjuda Irans kvinnor, ungdomar och arbetare och anser att ”det inte är rätt tid” att diskutera om Iran bör vara en republik eller en monarki.
Deras huvudsyfte var att övertyga USA-imperialisterna om att ett avlägsnande av ayatollorna inte behövde innebära att tillåta en vänsterregering med företrädare för arbetarklassen, de nationella minoriteterna och de förtryckta massorna att komma till tals, vilket skulle kunna störa imperialistiska intressen i Iran och Mellanöstern i stort.

Revolutionen kan inte gå framåt, men den kan inte heller drivas tillbaka till början av upproret med tanke på den rörelse som har släppts lös och desperationen.

Nästan samtidigt publicerades ett kravuttalande från oberoende iranska fack och civila organisationer som fick brett stöd från många vänsterorganisationer, särskilt fackförenings-, student- och pensionärsgrupper, även om giltigheten hos vissa undertecknare har ifrågasatts.
Det var en stor förbättring jämfört med några av de tidigare uttalandena från oppositionen, särskilt när det gäller kraven på frigivning av politiska fångar, ett slut på avrättningar, avveckling av repressiva statliga organ som basij (paramilitär milis, del av revolutionsgardet) och ett förkastande av diskriminering i alla dess former.
Samtidigt har det många svagheter. Dess enda program för förstatligande är att åternationalisera de industrier som privatiserats av regimen och sålts ut till dess kumpaner. Det erkänner inte den separata identiteten och behoven hos Irans etniska minoriteter och deras rätt att höras och fatta beslut om sin framtid.
Den uppmanar till en ”normalisering” av utländska relationer. Vi förstår den korrekta önskan om att stå upp mot mullornas antisemitiska och antiisraeliska retorik, men ”normaliseringen” bör ske bland vanliga arbetarklassmänniskor från Iran och Israel/Palestina – den kan inte omfatta Israels regering, som nu kontrolleras av den mest högerorienterade regeringen någonsin, som är inriktad på att kriminalisera och slakta palestinska ungdomar samt har velat inleda attacker mot Irans kärnkraftsanläggningar.

Revolutionen är för tillfället förlamad. Den kan inte gå framåt, men den kan inte heller drivas tillbaka till början av upproret med tanke på den rörelse som har släppts lös och ungdomarnas desperation. Oräddhet har varit den iranska revolutionens framträdande kännetecken hittills. Vi kan inte utesluta möjligheten av att kontrarevolutionen, som för närvarande famlar sig fram och testar rörelsen på gatorna, gör ett drag för att krossa revolutionen. Ett potentiellt drag skulle kunna vara en total militär attack i de kurdiska regionerna. Detta skulle med nödvändighet bli mycket blodigt och skulle kunna baktända om ungdomen och särskilt arbetarklassen i de icke-kurdiska städerna reagerar.
Om mullorna faller kommer armén och revolutionsgardet, som själva är en del av den härskande klassen och som äger fabriker och annan egendom, att försöka träda in. Ayatollornas regim har ett fruktansvärt rykte. Iran avrättade minst 582 personer under 2022, vilket är 75 procent fler personer än året innan enligt två medborgarrättsgrupper, den Norgebaserade Iran Human Rights (IHR) och franska Together Against the Death Penalty (ECPM).

Iran attackerar sina fiender med extraordinär elakhet, men det kan inte dölja dess svaghet. Regimen är splittrad och sprickorna börjar bli mer synliga. När de första fallen av förgiftning av kvinnliga skolelever blev offentliga fördömde ayatolla Khamanei de ansvariga som ”oförlåtliga” och förklarade att det inte skulle bli någon amnesti för de ansvariga. Ändå fortsatte förgiftningarna, vilket tyder på splittring och att man bakom kulisserna trotsade Khamaneis auktoritet.
En andra våg av revolution är ett troligt perspektiv, eftersom många arbetar- och ungdomsaktivister drar lärdomar av den första fasen, och eftersom arbetarklassen tvingas in i kampen även på grund av den desperata sociala situationen.
Det som fortfarande saknas är ett revolutionärt ledarskap och ett parti som baserar sig på arbetarklassen, men som förstår betydelsen av nationellt förtryck och könsförtryck och behovet av att bekämpa dem. En sådan kraft kan byggas upp genom diskussioner i kommittéerna och genom att utveckla shurahs om vilket program som skulle kunna förena kampen i alla arbetarklassens skikt och erbjuda ett verkligt alternativ till mullorna eller shahen.
Genom vårt socialistiska feministiska och fackliga arbete, i den iranska diasporan och i Iran, försöker vi samla de mest stridbara elementen för att hjälpa till att utveckla ett sådant parti.