Vinstjakten driver på eländig djurhållning

av Richard Larsen // Artikel i Offensiv

Kravgårdarna, ett program av Uppdrag Granskning, som kan ses på SVT Play, visar hur brutal den svenska djurhållningen och animalieindustrin är.

KRAV bildades 1985 för att skapa en enhetlig märkning för ekologisk växtodling och 1987-88 utökades det till att även gälla djurhållning och förädling. 
År 1993 godkändes KRAV som kontrollmyndighet och skötte certifieringen fram till 2009 då det internationella certifieringsorganet Kiwa tog över den verksamheten. Statliga stöd för omställning till ekologisk produktion medförde att tusentals producenter anslöt sig till KRAV. 

KRAV-märkningen har ett gott rykte och står för mycket god djuromsorg och djurvälfärd, något som innebär att konsumenterna gärna betalar lite mer. Det är inte ovanligt att priset kan vara uppemot det dubbla ute i butiken jämfört med en motsvarande icke-KRAV-certifierad produkt. 
Genomgående för KRAV:s policy är att de har krav och regler som går längre än vad lagstiftningen kräver. Som exempel kan tas att inom nötköttsproduktionen måste djuren få gå ute två månader längre än lagstadgad betesperiod och att alla djur över sex månaders ålder ska få tillgång till bete, alltså även ungtjurar som enligt lag är undantagna från beteskravet. 

Allt detta låter ju bra och enligt KRAV:s vd Anita Falkenek har de 4 000 certifierade gårdarna mycket god djuromsorg och de följer deras standard. 
Men Uppdrag Gransknings program tog fram ett trettiotal gårdar som tydligt visade att det finns stora och uppenbara brister även på KRAV-gårdar, och att de trots anmärkningar, förelägganden och domar för brott mot djurskyddslagen får fortsätta att vara certifierade. Enligt KRAV:s riktlinjer ska sådan djurhållning medföra att certifieringen dras in, men så har inte skett i de här fallen. 

Det finns framför allt tre brister inom hanteringen av certifieringen. 
För det första får djurägaren själv välja vilket certifieringsbolag som ska sköta kontrollen. Det finns idag minst tre olika som har hand om djurhållningscertifiering (Kiwa, SMAK och HS-certifiering). Det betyder att om djurägaren inte är nöjd med kontrollerna är det fritt fram att byta. 
För det andra åligger det djurägaren att själv rapportera in om det finns brister på gården eller i djuromsorgen. Certifieringsorganen själva har alltså ingen insikt i eventuella anmälningar eller domar mot djurägarna. 
Den tredje, och kanske mest allvarliga bristen, är KRAV:s struktur. KRAV är en ekonomisk förening som ägs av sina medlemmar och bland de större företagen och organisationerna som har anslutit sig kan ses Coop, Ica, Scan, Axfood, Lantmännen, Arla och LRF. Dessa jättar inom livsmedelsbranschen omsätter nästan 300 miljarder kronor om året. 

Det låter kanske inte så farligt i sig, men när man betänker att det innebär att stora och mäktiga livsmedelsföretag är med och bestämmer om reglerna för djurproduktionen och djuromsorgen kommer saken i ett annat ljus. För man får inte glömma att dessa företag först och främst är kapitalistiska vinstmaskiner som så gott som alltid sätter profit före välfärd om de själva får bestämma, och i ett sådant system är det alltid djuren som förlorar. 
LRF, till exempel, har varit drivande i frågan om kortare betesperioder för nötkreatur. Arla, och andra mejerier, pressar priserna på mjölk för bönderna vilket driver utvecklingen mot större och mer mekaniserade mjölkgårdar. Scan gör samma sak inom köttindustrin. 
Allihop propagerar i praktiken för sämre djurskyddsregler i syfte att maximera vinsten inom djurproduktionen. Att de är med och påverkar reglerna för KRAV är helt i strid mot det som KRAV ska stå för, en utomordentligt god djuromsorg.

Bristande djurvälfärd inom KRAV är dock endast ett symtom på ett större problem. Sverige har länge hävdat att vi har världens bästa djuromsorg och de hårdaste djurskyddslagarna, men i verkligheten ser det annorlunda ut. Enligt World Animal Protection kommer Sverige på nionde plats (av 50) när det gäller djurvälfärd. Bra, men inte alls bäst. 
Representanter för djurindustrin har i åratal lobbat för sämre djurskydd, påverkat lagstiftare och ändrat attityderna hos såväl folket som de folkvalda. Samtidigt har Länsstyrelsen för lite resurser för att hinna med sitt arbete. Endast cirka 7,5 procent av landets djurproducenter kontrolleras årligen och av dessa är endast cirka 35 procent utan anmärkning. Det indikerar att dålig djurvälfärd inom djurindustrin inte är ett undantag, utan snarare en regel. 
KRAV, och andra kvalitetsmärkningar, har måhända bidragit till att minska en del av dessa problem, men de adresserar inte den egentliga kärnan i problemet: att djur föds upp och utnyttjas som mat eller producent för människans skull på ett storskaligt och industriellt sätt där vinstkravet får diktera deras livskvalitet.