Ransoneringskort under försörjningskrisen.
Det var den 17 december 1918 som den svenska högern till slut gav upp det långvariga motståndet och en överenskommelse om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor till sist kunde uppnås.
Många har likt journalisten Per T Ohlsson, som skrivit en bok om 1918, förvånat sig över det förbluffande ointresse som landets etablissemang visar för minnet av den parlamentariska demokratins genombrott. Ingen av dem har haft intresse av att påminna om att det krävdes ett hot om revolution för att det skulle drivas igenom.
Allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag hade ända från början varit två av arbetarrörelsens viktigaste krav. Våren 1902 markerade den unga socialdemokratin med stöd av facken också sin ledande roll i den svenska kampen för rösträtten med en tre dagar lång politisk storstrejk. Ändå skulle det dröja fram till dess att den ryska och tyska revolutionen 1918, i slutet av första världskriget, hotade att spilla över till Sverige innan motståndet från kungahuset, den storsvenska högern och storfinansen kunde brytas.
Genombrottet kom först i slutet av den utdragna orostid 1917-18, som våren 1917 inleddes med socialdemokratins splittring, jubel över tsarens fall i den ryska februarirevolutionen, landsomfattande hungermarscher och kungaregeringen Hammarskjölds fall. De förhoppningar inom vänstern som hade tänts av socialdemokraternas valseger hösten 1917 hade våren 1918 vänts till både ilska och förtvivlan över högerns och officerskårens öppna stöd (med den nya liberal-socialdemokratiska regeringens goda minne) till den vita kontrarevolutionen i det finska klasskriget.
Att de finska arbetarnas och torparnas revolution dränktes i blod, med 30 000 dödade på den röda sidan, fick trots den förvärrade livsmedelskrisen en avkylande effekt på de svenska arbetarnas kampvilja. Det gjorde också utbrottet av spanska sjukan, den dödligaste influensapandemin i modern historia. Denna krävde sommaren och hösten 1918 inte bara 22 000 dödsoffer, mest unga i 20-25-årsåldern, utan också att alla skolor, militärövningar, stora folksamlingar, marknader och till och med gudstjänster under en tid stängdes ned.
Under ytan jäste dock det sociala missnöjet med den åter förvärrade livsmedelskrisen, dyrtiden och bostadsnöden. Detta gav under hela 1918 upphov till 912 strejker med 800 000 förlorade arbetsdagar – flest sedan storstrejken 1909. Vändningen till vad vänstersocialdemokraten Fredrik Ström kallade en ”revoltstämning överallt inom arbetarmassorna” kom i september-oktober. Missnöjet riktades nu direkt mot regeringen, som avkrävdes klara besked inför riksdagens möte i oktober.
Startskottet för en ny och mäktig protestvåg blev en stor järnarbetardemonstration lördagen den 12 oktober. Inte bara det nya Socialdemokratiska vänsterparti, som bildats året innan, försökte få med sig alla i gemensamma demonstrationer. I ett uttalande av Lunds socialdemokratiska arbetarkommun förklarades att ”tron på en vänsterregerings förmåga att hävda de fattigare klassernas nöd är redan i hög grad rubbad”.
Innan matkrisen ställts på sin spets förändrades situationen åter i ett slag med nyheterna om det tyska kejsarväldets spektakulära fall den 9 november under trycket av de tyska Östersjömatrosernas och arbetarnas uppror (se Offensiv den 22 november). Sedan kejsaren Wilhelm II flytt och arbetar- och soldatråd tagit makten i Berlin, fruktade Gustav V på allvar att monarkins dagar nu var räknade även i Sverige. Samma oro skakade den liberal-socialdemokratiska regeringen, som inte hade kunnat lösa vare sig matkrisen eller rösträttsfrågan. Även bankerna och storföretagarna med KA Wallenberg i spetsen började frukta en revolution, som inte skulle stanna vid en författningsrevision.
För Hjalmar Branting och de andra socialdemokratiska ledarna gällde det nu att få högern att backa, innan de alla skulle överväldigas av en revolutionär våg även här: ”Det får ej hända, att det motstånd som hållit oss tillbaka får överleva denna epok”.
Veckorna innan kejsarväldenas fall skakades den liberal-socialdemokratiska regeringen mest av interna motsättningar om skärpta matprisregleringar, med agitation ute i landet från höger för ett nytt bondetåg mot dessa och från vänster för ett nytt arbetartåg som svar. Under den stora S-ledda livsmedelsdemonstration med ett tusental kvinnor i täten som marscherade förbi slottet och Mynttorget söndagen den 10 november ledde nyheten om den tyske kejsaren fall omedelbart till en ny och revolutionär ton, med slagord som ”leve republiken”.
Det har ofta väckt förvåning att den politiska dagordningen så snabbt svängde från försörjningskris till ny rösträttsstrid. Men det blir lättare att förstå mot bakgrund av mirakulöst snabba eftergifter i frågan om dyrtiderna: besked om sänkta klädpriser redan den 14 november, samt om kakao till jul, extra sockerransoner, kornmjöl tillbaka i butikerna, rent vetemjöl i brödet och fördubblad kafferanson.
Socialdemokratiska vänsterpartiet gav samma kväll som livsmedelsmarschen den 10 november ut det revolutionära manifestet För en socialistisk republik – ett program för en svensk massaktion. I texten inkluderades krav på republik, första kammarens avskaffande, oinskränkt rösträtt för män och kvinnor över 20 år, militärövningarnas inställelse, höjda löner, åtta timmars arbetsdag och arbetarkontroll över industrin samt att bolagens, godsens och statens jord måste ställas ”till statares, torpares, drängars, bondsöners och skogsarbetares disposition”.
För att vinna detta uppmanade vänsterpartiet också under dessa dagar då den berusande nyheten spreds om revolutioner överallt i Tyskland och Centraleuropa till förberedelser för storstrejk och bildande av arbetar-, soldat- och bonderåd. Även om inga råd syntes till här i Sverige, växte de som svampar ur jorden där nyss inga hade synts i Tyskland.
”Arbetarna och marinsoldaterna har tagit makten i Kiel … Inom några timmar stod Tyskland i revolutionär låga … Fred! Fred! Frihet! Frihet! hördes som ett dovt brus. Hela Europa skakade i sina grundvalar … Kejsar Wilhelm med sina närmaste flydde till Holland. Hindenburg gav tyska armén order till reträtt. Varje dag i november föll en kejsar- och kungakrona: Tysklands, Österrikes, Bayerns, Badens, Würtembergs, Sachsens, Bulgariens, Ungerns och de otaliga tyska furstekronorna. Aldrig har världen upplevt ett sådant skådespel. Själva sagorna överträffades”, minns vänstersocialdemokraten Fredrik Ström i sina memoarer.
”Många tyska generaler flydde. Ludendorff flydde till Sverige. Förklädd. Ensam. Nyss hade han kommenderat arméer och riken. Nu kom han till Sverige. Som en hemlös emigrant”.
Medan en appell till S-ledningen om enhetsfront avvisades av denna, som svarade med egna manifestationer, lyckades vänstern många gånger bättre med att samla gemensamma demonstrationer och massmöten med de lokala socialdemokraterna och facken, till exempel i Skövde, Västerås och Uppsala. I Västerås restes till och med krav på samgående mellan partierna.
Även yngre S-ledare som Per Albin Hansson och partisekreteraren Gustav Möller (på 1930-talet stats- respektive socialminister), som under 1916-1917 hade lett kampen mot partivänstern i samband med splittringen, argumenterade nu även de för en revolutionär aktion, om första kammaren inte skulle ge upp. På ett massmöte i Linköping föreslog Hansson i så fall att den andra kammaren under en storstrejk med massdemonstrationer vid riksdagen skulle utropas till nationalförsamling och driva igenom en författningsreform, som även innebär ”monarkins utbytande mot republik”.
I tre ledare under rubriken ”Den sociala revolutionen” i Social-Demokraten menade Per Albin att man ”försäkrar sig om maktmedel: strejkvapnet, de värnpliktiga soldaternas lojalitet mot den egna klassen”.
I en luddigare variant av samma balansakt, där det gällde att ”mullra” lagom för att inte låta initiativet glida över till Zeth Höglunds ”bolsjeviker”, undertecknade även Branting och den allra mest motvillige LO-basen Herman Lindqvist den 15 november ett manifest, som försäkrade att ”arbetarklassen nu är beredd att sätta in all sin kraft”.
Enligt den före detta statsministern Hammarsköld var Gustav V övertygad om att revolutionen stod för dörren. Kungen var djupt rörd av tacksamhet gentemot Branting, för att denne inför 4 000 socialdemokrater i Stockholm den 14 november lyckades ”kuppa” bort det akuta kravet på republik, genom att hänvisa det till en framtida folkomröstning. Manövern avslutades raskt utan debatt till blåsorkesterns toner av Internationalen.
”Om några värnpliktiga funnes inne skulle vi redan hafva soldatråd”, trodde kungen, som redan hade packat sitt bagage. Till skräcken bidrog hans tyskfödda drottnings fasansfulla flykt genom revolutionens Tyskland under eskort av republikanska soldater och arbetare, sedan familjens slott beskjutits en natt. ”Äfven automobilfärden till Zwingenburg svår genom upproriska byar”, hade kungen rapporterat.
Lant- och sjöförsvarsministrarna vittnade den 12 november om ”en starkt revolutionär stämning bland soldaterna”. Regeringen vidtog samma säkerhetsåtgärder som under april-maj 1917 och februari-mars 1918. Alla officerare skulle vara beredda dygnet runt. I vapenförråden skulle slutstycken till gevär, kulsprutor och artilleripjäser tas bort. Vid infanteriet förbereddes larmstyrkor på 200 man av ”fullt pålitliga värnpliktiga” (C G Andraes i Revolt eller reform).
Var kretsen kring Branting stod om den riskerade att förlora kontrollen framgår av den socialdemokratiske sjökrigsministern Erik Palmstiernas dagbok: ”Jag låter för min del smida pansarsköldar till trängens automobiler vid flottans varv för att kunna patrullera gatorna vid behov: pengar insamlas i tysthet på privat väg, pålitliga, utvalda korpraler hållas i beredskap på Skeppsholmen och en pansarbåt har lagts ut på Strömmen med utvald besättning”. På amiral Dyrssens fråga om vad han skulle göra om det uppstår oro bland matroserna, svarade Palmstierna: ”Skjut en halv minut innan det är för sent”.
Bolsjevikskräcken ökades av att dessa under hösten hade fått majoritet i Estlands och Lettlands soldat- och arbetarråd. Och nu sköt arbetar- och soldatråd upp som svampar ur marken även i Tyskland. Rykten fick vingar, då LO-basen Herman Lindqvist rapporterade att han ”från fullständigt tillförlitligt håll” (det vill säga den liberale statsministern Nils Edén) fått veta att bolsjevikerna den 15 november tänkte ge paroll till storstrejk, i syfte att slå mot livsmedelsindustrin och framkalla ”revolutionärt kaos”!
Första kammarens talman, greve Hugo Hamilton, ville förena högern med de liberala och högersocialisterna för att undgå något mycket värre – ”en ren socialistregering med starka inslag från vänstersocialisterna”. Samtidigt vägrade kungen att ens diskutera en ny ”kampregering” av högermän, som efter borggårdskuppen 1914, något som skulle utlösa en revolutionär kris.
Faran för ”hotet från en revolution som kunde ifrågasätta äganderätten i banker och storindustrier” oroade enligt C G Andrae ledarna i svenskt näringsliv. Att risken för en revolution togs på allvar visades också av att statsminister Edén vädjade till LO att vänta med en storstrejk till dess att rösträttsfrågan hade behandlats. Om första kammaren fällde reformförslaget skulle regeringen avgå och fältet vara fritt. Samtidigt såg Hamilton till att skaffa stearinljus så att första kammaren inte skulle sitta i kolmörker under en generalstrejk.
Medan LO-basen Herman Lindqvist utåt sade sig ha ”all möda att hålla storstrejken tillbaka”, var LO-ledarna i verkligheten vettskrämda för en storstrejk – till den grad att både P A Hansson och Branting kritiserades för att ha uppträtt ansvarslöst och lättsinnigt. ”Om högern haft kännedom om den debatt som förs här idag, fingo vi nog ett trevligt kompromissförslag”, kommenterade en cynisk fackledare deras feghet.
Att resultatet den 17 december ändå blev en så pass rutten kompromiss med förstakammarshögern var ett direkt resultat av denna feghet. Det ramaskri den väckte långt in i Brantings S-parti visade att mycket mer förväntades av arbetarklassen. Uppgörelsen avskaffade den 40-gradiga röstskalan, gav kvinnorna rösträtt och lovade ett förslag om 8 timmars arbetsdag till 1919. Kvar blev ett partiellt skattestreck, samtidigt som den kommunala rösträttsåldern höjdes till ”efter fyllda 23 år” (24-27 år) och i landstingsmannaval till ”efter fyllda 27 år” (28-30 år). I valen till första kammaren infördes i städer med stadsfullmäktige indirekta val av elektorer enligt samma grund som för val av landstingsmän (efter fyllda 27) och förlängd mandatperiod till åtta år – vilket under många år befäste högerväldet i första kammaren.
Sveket var enligt Ernst Wigforss (flera år senare finansminister) chockerande: ”I den första revolutionära situationen skulle de aldrig ha vågat antyda en lösning som den nuvarande. De (…) låtsades på allvar diskutera republik och enkammarsystem. De båda institutionernas avskrivning ställdes bara en liten smula på framtiden (…) Och så fick man massorna nätt och jämnt lugna (…) Arbetarklassens vilja är i förväg knäckt genom ledarnas nederlag. Med ett splittrat parti gör man ingen revolution (…) Men en stor strejk, det vill säga arbetarmassorna på gatorna såsom vakt omkring en (…) regering, som sätter första kammaren ur funktion, den skulle ha segrat i samma ögonblick som den blev beslutad.”
Många arbetares reaktioner blev också skarpa, även om de inte kunde hota uppgörelsen. I Stockholms arbetarkommun antogs Brantings förslag med 400 röster mot 180, medan 500 avstod. Men i hallen utanför, där 2 000 arbetare hade samlats, antogs en uppmaning till Sveriges arbetare ”att inte tolerera detta förräderi”.
Lokala fack i hela landet brännmärkte sveket. I Göteborg lämnade Metalls avd 41 med 7 000 medlemmar det socialdemokratiska partiet. ”Ett skammens dokument”, kallades uppgörelsen också av SSU:aren Nils Karleby i Skånska Socialdemokraten.
På ett möte med Socialdemokratiska vänsterpartiet i Auditorium fördömdes ”fuskreformen” av 1 800 arbetare. Men till partiets svårigheter att utveckla protesterna bidrog dels oerfarenheten, dels dess alltför svaga bas i facken, dels en djup intern spricka i dess egen ledning om inställningen till den ryska oktoberrevolutionen.
Ett annat bakslag som under-grävde vänsterns moral följde därpå i januari 1919, när de tyska högersocialdemokraterna med hjälp av reaktionära frikårer mördade de tyska marxisterna Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg.
Erfarenheterna från den svenska revolutionen 1917-18 och de samtidiga händelserna i Tyskland, Ryssland och Finland övertygade ändå tusentals svenska arbetare om nödvändigheten av att stödja den nya, kommunistiska international som bildades 1919. Denna skulle under nästa skede motivera många miljoner arbetares och fattigas kamp världen runt, innan även den senare skulle duka under för stalinismens urartning.
”Den ryska revolutionen sträckte sina verkningar ej blott till alla delar av det väldiga ryska riket utan även till varje vrå av det krigshärjade Europa.
Tyskar och österrikare hade följt ryssarnas exempel. De kastade sina vapen och förbrödrade sig med sina ’fiender’, medan den tyske kejsaren och hans närmaste flydde över gränsen till Holland för att undgå den siste tsarens öde (…) Mitt i svälten, mörkret och kölden återföddes hoppet om en ny och bättre framtid även hos de svenska arbetarna. Revolutionen klappade på portarna.
Det var många som ville öppna för den främmande gästen.
Vad ville de politiskt och ekonomiskt privilegierade betala för att slippa honom?”
(Ragnar Casparsson i LO under fem årtionden).
