foto: Kremlin
Xi Jinping och diktaturen i Kina oroas av de extrema skuldnivåerna – en tickande bomb som hotar fälla bankväsendet och regimen.
Den kinesiska ekonomins inbromsning intensifieras mitt under den allvarligaste krisen för relationerna mellan USA och Kina på fyra årtionden. Men än så länge är handelskriget med USA:s labile president Donald Trump inte huvudorsaken till Kinas ekonomiska bekymmer.
Kinas export, inklusive till USA, har fortsatt att växa trots Trumps tullar. Kinas export ökade med 12 procent under årets första nio månader och USA:s handelsunderskott med Kina ökade till 106 miljarder dollar (955 miljarder kronor) under det tredje kvartalet, en ökning från 92 miljarder dollar (828 miljarder kronor) under samma tidsperiod ifjol.
Kinas huvudproblem har varit på hemmaplan, i synnerhet i form av en kraftig kreditåtstramning förstärkt av Xi Jinpings 18 månader långa kampanj för att få skulderna under kontroll (”skuldminskning genom försäljning av tillgångar”) och tyglar på bankskuggsektorn. Detta tynger ner konsumtionen och investeringarna. Många skuldtyngda företag har fått svårt att hålla sig flytande.
Kreditåtstramningen har dock slagit särskilt hårt mot den privata sektorn, med en brant uppgång av antalet inställda betalningar och ett växande antal privata företag som räddas av regeringen och de lokala myndigheterna.
BNP-tillväxten har sjunkit till sin lägsta nivå sedan den globala finanskrisen 2008-2009, och särskilt märks minskningen i privata sektorn som rentav närmar sig en recession.
Många ekonomer ifrågasätter Kinas officiella tillväxtsiffra – 6,5 procent tredje kvartalet i år – och tror att den underliggande tillväxten ligger någonstans på 3-4 procent, vilket innebär att USA:s ekonomi för närvarande kanske växer snabbare än Kinas.
Samtidigt som ekonomin inte växer lika snabbt som tidigare har Kinas börser rasat brant – huvudindexet CSI 300 Indexs har fallit med 30 procent sedan januari i år.
Hittills har de totala värdeförlusterna på börserna motsvarat en summa som är tio gånger större än Kinas investeringar i det sju länder omfattande ”vägbältesinitiativet”.
Börskurserna har inte bara fallit i Kina, utan även i andra ”tillväxtekonomier”, vilket främst återspeglar kapitalisternas oro över USA:s och Kinas handelskrig och de mörknande framtidsutsikterna för den globala ekonomin.
Men i Kinas fall har börsraset blivit extra kännbart eftersom många privata företag har pantsatt sina aktier som säkerhet för att kunna ta lån.
”Börsfallet leder till likvidering och likvidering leder till ytterligare börsfall”, säger en investerare till tidningen South China Morning Post. För att bryta denna cykel har regeringen genomfört en rad nya åtgärder. Bland annat har olika statligt ägda mäklarfirmor börjat pumpa in mer pengar på aktiemarknaderna för att stödja de mest riskfyllda företagen.
Det har också blivit enklare för företag att köpa tillbaka sina egna aktier – ett trick som ofta används på Wall Street för att tillfälligt höja aktiekurserna.
Dessa åtgärder har på kort sikt stoppat de kinesiska börskursernas nedåtgående spiralrörelse. Men frågan är hur länge, i synnerhet om villkoren i den verkliga ekonomin och globalt fortsätter att förvärras?
Samtidigt med denna stormby av statliga ingripanden har regeringen inlett en enorm propagandakampanj för att lugna den privata sektorns kapitalister.
Kampanjens budskap riktas också till USA och och andra utländska kapitalister, varav många överväger att flytta sin produktion i Kina till andra låglöneländer om handelskriget fortsätter.
Xi har svurit ”orubbligt” stöd till den privata sektorn, som han beskriver som ”tillhörande vår egen familj”.
Detta budskap är en replik på den omfattade åsikten att den statliga sektorn avancerar medan den privata sektorn är på tillbakagång. Detta beror snarare på kapitalismens kris och på Kinas privatkapitalistiska sektors beroende av regeringsstöd än på ”ideologiska” motiv eller på en önskan från den så kallade kommunistiska KKP-regimens sida att vrida klockan tillbaka till ”socialismens” dagar.
Skuldbördan för Kinas börsnoterade företag har fördubblats under de senaste fem åren, enligt Asia Nikkei, och utan nya kreditinjektioner kan många av dessa företag inte möta sina återbetalningskrav.
Redan skuldtyngda lokala myndigheter uppmuntras nu till att rädda privata företag i ekonomisk nöd.
På grundval av en kapitalistisk ekonomi, utan någon planering eller demokratisk kontroll utövad av arbetarklassen, spär detta enbart på den överkapacitet som finns i delar av ekonomin och ökar antalet förlustbringande ”zombieföretag”. Detta representerar i sin tur en förändring i Xi-regimens politik sedan oktober – en U-sväng.
Två saker är här värt att understryka. Den första är att vice premiärminister Liu He i synnerhet, men också Xi som tog in Liu i politbyrån förra året, har investerat en enorm portion personlig prestige i politiken med utförsäljning av fasta tillgångar för att betala av låneskulder. Att detta nu överges understryker ekonomins allvarliga läge och är en välkommen verklighetskorrigering av ”den starke mannen”-image som Xi och hans anhängare vill projicera.
Det bekräftar också att regimens manöverutrymme i fråga om ekonomin har krympt betydligt. Det som behöver understrykas är att Kinas hägrande skuldkris är dömd att förvärras.
Mellan år 2004 och 2008 låg Kinas bruttoskuld på 170-180 procent av BNP, men sedan slutet av 2008, när den globala finanskrisen slog till, till det första kvartalet i år har skuldberget vuxit från 171 till 299 procent av BNP, enligt Institute of International Finance.
Men även den siffran kan vara en underskattning. En rapport från S&P Global Ratings den 16 oktober varnade för att de lokala myndigheterna har stora ”dolda” skulder, begravda i skuggbankväsendet, vilka kan uppgå till så mycket som 5,76 biljoner dollar (52,01 biljoner kronor). Denna summa är mer än tre gånger så stor som den officiellt rapporterade siffran.
Internationella konflikter och möjligheten att den globala kapitalismen går in i en ny ekonomisk kris under den kommande perioden, tillsammans med mer organiserad och samordnad kamp från kinesiska arbetare, är alla faktorer som ökar trycket på Xi Jinpings regim. Dess standardsvar – mer repression – är inte längre en garanti för för att ge regimen ”stabilitet”.
Uppgiften under de kommande månaderna och åren är att organisera ett tydligt socialistiskt arbetarklassalternativ till Xi Jinpings diktatur och Kinas skuldtyngda statskapitalism.
