Xi Jinping spelar rysk roulette

av Vincent Kolo, chinaworker.info (ISA i Kina) // Artikel i Offensiv

”Den som inte känner till sina grannars planer bör inte ingå allianser med dem”, förkunnade den legendariske militärstrategen Sun Tzu för mer än 2,000 år sedan. Xi Jinping tog uppenbarligen ingen notis om denna varning när han i samband med invigningen av vinter-OS i Kina den 4 februari tillkännagav sin historiska allians med Rysslands Putin. En allians som de båda menade ”saknade gränser”. Tjugo dagar senare invaderades Ukraina av Putins arméer.

Det spekuleras flitigt i hur mycket som Xi och klicken runt honom kände till om Putins krigsplaner. Men att de inget visste är osannolikt. Förmodligen räknade Xi, liksom Putin, på en snabb och överväldigande rysk militär seger. Det är dock möjligt att Xi inte fullt ut informerade resten av KKP-ledningen (KKP, Kinas styrande ”kommunistparti” och diktaturens redskap). Oavsett vad som exakt föregick invasionen har de båda diktatorerna gjort en allvarlig missbedömning, vilket i slutändan kan äventyra deras maktställning.
Det finns en illa dold splittring inom KKP-regimen och ett uttalat motstånd mot Xis pro-Putinlinje. Enligt Kinakännaren Katsuji Nakazawa är inte ens de sju ledamöterna av den ständiga politbyråkommittén, KKP:s högsta ledning, ”på samma sida”. 
Splittringarna om kriget och de motgångar som Xi:s ekonomiska politik möter tenderar att skärpa maktkampen inom det kinesiska ledargarnityret. Och detta vid sämsta möjliga tidpunkt för Xi. Snart ska den 20:e ”parti”-kongressen hållas där Xi i en Putinliknande kröning ska utses till diktator på livstid. 
Anti-Xi-fraktionen inom KPP, med den avgående premiärministern Li Keqiang i spetsen, är visserligen för svag för att störta Xi, men deras motstånd mot hans politik kommer allt mer i öppen dager. För att genomföra sin politik i en tid av tilltagande kris blir Xis regim allt mer diktatorisk och centraliserad, vilket skapar en ond cirkel av instabilitet.

”Kina kan inte vara bundet till Putin och banden måste brytas så snart som möjligt”, skrev Hu Wei, statsvetare knuten till regeringen under premiärminister Li Keqiang. Texten, som spreds bland toppledarna, kom snart att tas bort från nätet och föll offer för censuren. Men hans kritik var ovanligt stark och har uppenbarligen ett stort stöd bland topptjänstemännen. Hu menar att kriget har orsakat ”stora kontroverser i Kina”  och att opinionen ”är uppdelad i två oförsonliga motsatta sidor”.
Hu Weis kritik är det hittills skarpaste uttrycket för splittringarna inom den kinesiska härskande klassen om Xis nationalistiska ”vargkrigar”-utrikespolitik, med Xi-Putin-alliansen som dess senaste och mest kontroversiella del. 
En betydande del av KKP:s ämbetsmannakår och allierade kapitalistiska intressen anser att Xis nationalistiska linje blir alltmer kontraproduktiv, skadar ekonomin och förstärker USA-imperialismens antikinesiska hållning. Men eftersom Xi satsat så mycket på alliansen med Ryssland har den kinesiska regimen tvingats in i ett hörn. Att ”skära av banden till” Putin, som Hu Wei förespråkar, skulle innebära ett allvarligt slag mot Xis ställning och den bild han under lång tid har byggt upp som en ”stark man”.
De svårigheter som Peking redan möter kommer att växa om kriget fortsätter i flera månader. Ökade terrorbombningar av belägrade städer är ett mardrömsscenario för KKP som skulle göra dess ”falska neutralitet” omöjlig att upprätthålla. 
Ett ännu värre scenario för Xi Jinping skulle vara Putins fall, antingen genom ett folkligt uppror eller en palatskupp, vilket skulle sända chockvågor genom Kina. Av dessa skäl kommer Xis regim att göra sitt yttersta för att hjälpa Putin att stanna kvar vid makten, samtidigt som den kommer att fortsätta manövrera och mörka sin verkliga hållning.
 
Den kinesiska regimens motsägelsefulla officiella ”neutralitet” i detta krig har redan utdelat ett slag mot Xis auktoritet. Medan KKP utåt håller en låg profil gentemot Biden och försöker distansera sig från Rysslands invasion är dess propaganda på hemmaplan prorysk och nationalistisk.
Kontrasten mellan vad som sägs utåt och den officiella propagandan i Kina har noterats bland vissa skikt inom befolkningen, vilket undergräver Xis nationalistiska propaganda och samtidigt avslöjar hyckleriet i hans globala ”fredsmäklare”-image.
För Putin och den ryska kapitalismen kan Ukrainakriget bli till ett misslyckande av samma dignitet som USA-imperialismens krig mot Irak 2003. Putin har missbedömt allt från Rysslands militära kapacitet och styrkan i det ukrainska motståndet (han fördömer Lenins hållning till nationernas självbestämmande och betalar priset för sin okunnighet) till världsläget och omfattningen av Västimperialismens reaktioner.
Xi Jinping har genom att knyta sin regim så nära och offentligt till Putins regim utsatt Kina för risken för diplomatisk isolering och potentiellt förödande ekonomiska kostnader i form av att allt fler bolag skyndar sig att flytta produktion från Kina och skapa nya leveranskedjor som är mindre beroende av Kina. Detta kan hända oavsett om sanktioner införs mot Kina på grund av regimens ryssvänliga hållning.

Den kraftiga upptrappningen av konflikten med Ryssland är oskiljaktig från konflikten mellan USA och Kina.

ISA har förklarat att kriget i Ukraina har förändrat allt. Financial Times, som lägger strategier för den västerländska kapitalismens räkning, beskriver detta ögonblick som ”en geopolitisk vändpunkt” och uppmanar Washington att proklamera en ny version av Trumandoktrinen från 1947 (som delade in länder i ”för” eller ”emot” USA-imperialismen). 
På kort sikt har Rysslands invasion stärkt de kapitalistiska regeringarna i väst, som med ”chockdoktrinen” har inlett en gigantisk militär upprustning och infört oemotsvarade sanktioner mot Ryssland samt fått möjlighet att framställa sig som att de som står upp för ”demokrati”, mot ”autokrati”.
Det nya kalla kriget mellan USA och Kina har med den ryska invasionen tagit ännu ”ett språng framåt”. Oundvikligen kommer globaliseringens tillbakagång nu att förstärkas och snabbas på.
Rysslands invasion har åtminstone på kort sikt enat Västländerna och i ett slag utplånat de rester som funnits kvar av den världsordning som skapades efter 1945.

Den kraftiga upptrappningen av konflikten med Ryssland är oskiljaktig från konflikten mellan USA och Kina. Biden har drivit på för en starkare allians med Europa, särskilt genom Nato, i motsats till Trumps isolationistiska ”America First”-politik. Målet är att isolera Kina och att öka pressen på den kinesiska regimen i alla de konflikter som den Indo-pacifiska regionen rymmer. 
På lång sikt är Asien strategiskt viktigare för USA-imperialismen än Ukraina och Östeuropa. Ukrainakriget utgör därför en varning om ytterligare globala konflikter.
Socialister är motståndare till Rysslands invasion och Putins imperialistiska agenda, men också till Nato och USA-imperialismen. Den fruktansvärda situationen för Ukrainas folk är en varning för de fasor som väntar mänskligheten under ”katastrofkapitalismen”, som utöver klimatkollaps och dödliga pandemier nu också väcker spöket av militära konflikter mellan kärnvapenmakter. 
Vi pekar på de heroiska antikrigsprotesterna i Ryssland och på behovet av arbetarklassens internationalism, först och främst i solidaritet med de ukrainska massorna, men vi kopplar detta till behovet av att bekämpa militarismen och den arbetarfientliga politiken i alla kapitalistiska regeringar.

Alla imperialistiska makters åtgärder och uttalanden är cyniska och oärliga. Putin förnekar flagrant Ukrainas rätt att existera som nationalstat. Medan utrikesminister Wang Yi säger till världen att ”Kina alltid respekterar varje lands suveränitet och territoriella integritet” fylls landets medier endast av ryska rapporter från kriget i kombination med vägran att använda ordet invasion. 
Samtidigt är det inte viljan att stödja och skydda det ukrainska folket som styr Västledarna, utan viljan att dra maximal geopolitisk egennytta av kriget.
Detta är den allvarligaste internationella krisen för KKP-regimen sedan Sovjetunionens och de stalinistiska diktaturernas sammanbrott i Östeuropa för 30 år sedan. Detta är den första krisen av detta slag med Kina som den andra supermakten. 
År 1992 fanns Kina inte ens bland de tio största ekonomierna i världen. Idag är Kina världens näst största ekonomi, och mycket mer integrerat i det globala finans- och handelssystemet än Ryssland, som är den elfte största ekonomin. Om den kinesiska kapitalismen blir utestängd från de västerländska marknaderna på grund av sanktioner kommer priset att bli mycket högre än för Ryssland.
 
KKP förväntade sig inte och planerade inte för Putins krig. Det var dock den kinesiske ledaren snarare än Putin som tog initiativ till det nya avtalet, främst för att stärka sin egen auktoritet på scenen för de olympiska vinterspelen i Peking, som i stort sett undvikits eller bojkottats av världens ledare.
Det finns inte så mycket nytt innehåll i avtalet som de båda slöt den 4 februari. Det primära syftet var att proklamera en gemensam front mot USA.
Xi satsade på att hans regim skulle vinna på de militära spänningarna i Europa och att det laddade läget skulle tvinga Bidenadministration att ändra fokus bort från den Indo-pacifiska regionen och Kina till Europa. Liksom Putin räknade Xi sannolikt med att detta i sin tur skulle öka motsättningarna mellan USA och EU, särskilt Tyskland. Och med det egna landet som den dominerande partnern såg Xi fördelar med att Ryssland blev än mer beroende av Kina.
Det var en omvänd situation jämfört med hur det var under det förra kalla kriget, då Kina som stalinistisk diktatur i hög grad var en juniorpartner till Sovjetunionen. 
Om Putins aggressiva diplomati och hot mot Ukraina hade lyckats och endast mötts av protester från den västerländska kapitalismen (vilket var fallet med Xis tillslag i Hongkong) skulle det ha stärkt KKP:s planer vad gäller Taiwan (med målet att Taiwan ska införlivas med Kina/översättarens anmärkning).
 
Oavsett om Xi var fullt medveten om planerna på att invadera Ukraina eller inte hoppades han kunna dra vinning av de problem han trodde att Putin skulle orsaka för västvärlden. Den 24 februari krossades dessa förhoppningar.
Xi riskerar att bli den kinesiske ledare som ”förlorade Europa”. Försök att genom handelsdiplomati och lovord om Europas ”suveränitet” avskilja EU, och särskilt Tyskland med sitt stora beroende av den kinesiska ekonomin, från Bidens anti-Kina-strategi har varit ett centralt inslag i den kinesiska diplomatin.
Men denna strategi har under de gångna åren lidit en rad allvarliga bakslag, som kollapsen för investeringsavtalet EU-Kina (CAI-avtalets), Xinjiang-sanktioner, Angela Merkels pensionering och striden med Litauen, men Ukrainakriget och Kinas förhållande till Putin kan bli den sista spiken i kistan. USA-imperialismen arbetar naturligtvis aktivt för att uppnå detta och kan i Ukrainakrigets skugga nå större framgångar i sitt uppsåt.
Bidens samtal med Xi Jinping den 18 mars var delvis iscensatt för europeiska öron, där båda presidenterna vände sig till Bryssel och framför allt till Berlin. Biden varnade för ”konsekvenser” om Kina ger militärt stöd till Ryssland eller hjälper landet att kringgå västliga sanktioner. USA drog därmed en ny ”röd linje” gentemot Kina, samtidigt som pressen ökade på de europeiska regeringarna av sluta upp bakom Bidenadministrationens hållning mot Kina. Med sina kraftiga sanktioner mot Ryssland skickar Väst också en tydlig varning till Peking.

Xi riskerar att bli den kinesiske ledare som ”förlorade Europa”.

EU är redan splittrat när det gäller att skärpa sanktionerna mot Ryssland. En EU-diplomat berättade för tidningen Times att tre läger har bildats. Det finns de så kallade ”sanktionisterna” som Polen och de baltiska staterna, som står närmast kriget och löper störst risk för en militär upptrappning. De förespråkar ännu hårdare sanktioner. På den motsatta flygeln finns ”contras”, Tyskland med stöd av Italien, Ungern, Grekland och Bulgarien, som motsätter sig hårdare sanktioner. Och så finns det resten.
Dessa interna splittringar motsvarar i stort sett den splittring som har funnits inom EU i förhållandet till Kina – Orbáns Ungern är i det Kinavänliga lägret, liksom traditionellt Tyskland (Kina stod för 38 procent av de tyska bilföretagens försäljning 2021), medan Litauen på den motsatta flygeln har inlett en ”David mot Goliat”-strid med Kina som förra året förvandlades till en större handelskris inom EU. 

Taiwans framtid är kopplad till Ukrainakonflikten, men inte på det sätt som Xi Jinping ursprungligen hade tänkt sig. Den kinesiska diplomatin har alltid insisterat på att Ukraina och Taiwan ”inte är samma sak” och fokuserat på frågor om legalitet och ”suveränitet”, vilka som Putin har visat i slutändan inte är något hinder mot en hungrig kapitalistisk regim. Taiwan är inte ett ”land” säger KKP, samtidigt som man hävdar att man inte är ense med Putin när han säger detsamma om Ukraina.
I både Taiwan och Ukraina finns bland massorna en nationell medvetenhet och demokratiska strävanden, men också rädsla för auktoritärt styre och militär aggression. Under kapitalismens och imperialismens system är massorna i båda länderna tyvärr fångade mellan större makter vars agendor utesluter förverkligandet av verklig fred eller demokrati.
Xi Jinping trodde kanske att Ukrainakonflikten skulle stärka hans hand i Taiwansundet genom att avleda USA:s militära resurser till Europa och att han genom sin allians med Ryssland skulle kunna sätta större press på Japan. Möjligen hoppades han på att i händelse av en snabb och övertygande rysk seger skulle västvärlden avslöjas som ”en papperstiger”. Detta har inte hänt. Snarare är det tvärtom och Xis strategi att ”återförenas” med Taiwan möter större svårigheter någonsin. Detta innebär dock inte att ett Taiwankrig eller en kinesisk attack är utesluten på lång sikt, vilket vissa felaktigt tror.

Att Putins invasion hittills gått väldigt fel för honom, samt de stora ryska förluster som uppges, borde även få även de mest hökaktiga inom Kinas militär att tänka att en väpnad attack mot Taiwan skulle kunna gå väldigt fel. Den ryska armén har större krigsvana än Kinas, och en invasion av Taiwan, som måste ske över havet, är betydligt mer komplicerad än en landinvasion. 
Xi Jinping kommer inte att riskera ett krig om han inte är säker på seger, eftersom ett militärt nederlag skulle kunna innebära slutet för hans regim. Men Putin var också självsäker. Därför kommer Ukrainakriget att så tvivel och tvinga den kinesiska militären till en strategisk omvärdering.
En opinionsundersökning från Taiwan International Strategic Study Society i mars visade att 70,2 procent av taiwaneserna är ”villiga att gå i krig” för att försvara ön mot Kina, jämfört med endast 40,3 procent i en opinionsundersökning i december. I likhet med andra regeringar använder DDP (det ledande partiet i Taiwan) krisen för att skapa ”nationell enighet” som ett sätt att kväva klasskampen och för att driva på för fler prokapitalistiska handelsavtal med USA och Japan i utbyte mot deras ”skydd”.
På den kinesiska sidan har den högljudda ”vargkrigare”-nationalismen på nätet, som idag också är sammanflätad med Putindyrkan och stöd för Ryssland, odlats av KKP under flera år, men riskerar nu att hamna bortom kontroll.
 
För arbetarklassen i Asien, Europa och globalt öppnar kriget i Ukraina dörren till en ännu farligare och mer tumultartad period av kapitalistisk oordning. För att få slut på detta och framtida krig måste arbetarklassen göra upp med kapitalismen och imperialismen. 
Att demonstrera och organisera mot kriget är en bra början, men det räcker inte i sig självt. Situationen kräver mer än vädjanden och påtryckningar på regeringarna för att de ska ändra sin politik. Den kräver att arbetarklassen övervinner sin brist på organisation, sin brist på röst och sin brist på makt. 
Uppgiften att återuppbygga en kraftfull socialistisk arbetarrörelse mot kapitalism och militarism är mer brådskande än någonsin.