Ya Basta! 30 år sedan Zapatistaupproret

av ALTERNATIVA SOCIALISTA (ISA i Mexiko) // Artikel i Offensiv

För 30 år sedan, den 1 januari 1994, reste sig Zapatistarmén för nationell befrielse (Ejército Zapatista de Liberacion Nacional, EZLN) upp och tog till vapen i den sydmexikanska delstaten Chiapas och ropade ”Ya basta!” (Nu räcker det). På detta sätt fördömde hundratals personer från urfolken Maya, Tzotzil och Tzeltal fattigdom, hunger och misär i en av de fattigaste delstaterna i landet.

Efter Berlinmurens fall, stalinismens misslyckande och den centralamerikanska gerillans reträtt överraskade tusentals beväpnade urinvånare världen och blev en modell för miljontals unga människor, kvinnor och arbetare som inte kapitulerade för det så kallade ”historiens slut”, eller avstod från kampen för en radikal omvandling av samhället.

”Vi är en produkt av 500 års kamp: först mot slaveriet, sedan under frihetskriget mot Spanien, sedan för att undvika att absorberas av den nordamerikanska imperialismen, sedan för att offentliggöra vår konstitution och fördriva det franska imperiet från vår mark, och därefter mot Porfirio Diaz diktatur, när folket gjorde uppror och ledare som Villa och Zapata steg fram, fattiga män precis som vi.
Vi har förnekats de mest grundläggande rättigheterna, så de kan använda oss som kanonmat medan de plundrar vårt lands rikedomar. De bryr sig inte om att vi inte har någonting, absolut ingenting, inte ens ett tak över våra huvuden, inget land, inget jobb, ingen vård, ingen mat eller utbildning. Inte heller har vi möjligheten att fritt och demokratiskt välja våra politiska representanter, inte heller är vi oberoende av utlänningar, inte heller finns det fred, eller rättvisa för oss och våra barn. Men idag säger vi ’Nu är det nog!’”

Så börjar deklarationen från Lacandondjungeln, med vilken EZLN tillkännagav grundorsakerna till sitt uppror, och uppmanade folket i Mexiko att ansluta sig mot ”klicken av förrädare som representerar de mest konservativa och landsförrädiska grupperna”.
Uppmaningen och karaktäriseringen av situationen i sydost var inte retorisk; sedan grundandet av det oberoende Mexiko hade den södra delen av landet upplevt social misär. År 1993 levde mer än 75 procent av befolkningen i Chiapas i fattigdom. De mest utsatta var, och fortsätter att vara, ursprungsbefolkningen och bondesamhällena i regionen. Dessa samhällen var historiskt utnyttjade och förtryckta sedan tiden för erövringen och Mexikos självständighet.
Förutom att ursprungsfolken övergavs diskriminerades de av den mexikanska staten även på etniska och språkliga grunder. Tsotsil, Chol, Maya och andra språk i regionen marginaliserades systematiskt som språk, både genom kampanjerna för att påtvinga dem det spanska språket, som blev det enda språket inom det offentliga samt utbildnings- och arbetslivet i landet. Chiapas, där 30 procent av befolkningen är ursprungsbefolkning, och där majoriteten av befolkningen bor i höglandet och i djungeln, är drabbat av den högsta andelen hatbrott baserat på etnicitet.

Medan misären förvärrades under 1992 undertecknade Carlos Salinas de Gortaris regering det nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA) mellan Mexiko, USA och Kanada. Fördragets mål var att liberalisera handeln mellan dessa länder, vilket öppnade dörren för såväl ökad ojämlikhet i regionen som utländska företags plundring av naturresurser samt jordstölder.
Det var mot den bakgrunden som EZLN växte fram i slutet av 1980-talet, och 1993 bildades den underjordiska revolutionära urfolkskommittén (Comité Clandestino Revolucionario Indígena, CCRI) som ett ledarskapsorgan, bestående av mestiser och bönder ur ursprungsbefolkningen. Under årtionden rekryterade de nya kombattanter, bildade zoner som administrerades och försörjdes av upprorsledarskapet, och organiserade ursprungsbefolkningen politiskt under ledning genom en militär struktur.
I väntan på upprorstiden tog EZLN till vapen den 1 januari 1994, dagen då NAFTA trädde i kraft, och krävde att äganderätten över marken som tagits från ursprungsbefolkningen skulle ges tillbaka, en bättre fördelning av välstånd och rätten till deltagande för de olika etniska grupperna inom delstaten Chiapas såväl som i resten av landet.
Zapatisternas merit ligger i att de var ett folkligt uppror som ställde fram ett antikapitalistiskt alternativ, i en tid då marxismen och socialismen hade förlorat sin styrka bland arbetarklassen till följd av stalinismens misstag och fasor.

Under dagarna efter upproret i januari 1994 inledde den mexikanska regeringen ett kort inbördeskrig i Chiapas. Under en vecka mördade armén civila och upprorsmän brutalt. Upproret tycktes vara på väg att krossas.
Men 12 dagar in i det pågående kriget mobiliserades fackföreningar, vänsterpartier, ungdomar och studenter i Mexico City för att protestera mot belägringen mot zapatisterna. Protesterna, som leddes av miljontals unga människor och arbetare, tvingade regeringen att avsluta kriget och förhandla om fred med rebellerna.
Och efter två års förhandlingar, i februari 1996, undertecknade regeringen fred med EZLN genom San Andrés-avtalet, vilket tillåter existensen av autonoma zoner som administreras av zapatisterna, samt återlämnande av land och nya reformer till förmån för ursprungsfolken. Men San Andrés-avtalet har inte implementerats i sin helhet, vilket har blivit ännu en förolämpning mot ursprungsbefolkningen bland zapatisterna.

Åren efter upproret, och med undertecknandet av San Andrés-avtalet, främjade EZLN bildandet av autonoma zapatistsamhällen som kallades ”Caracoles” (2003), och bildade nya administrativa strukturer under namnet ”Juntas de Buen Gobierno” (goda regeringsråd). Samhällena uppfyllde den roll som den mexikanska staten inte gav till samhällena, med sjukvård, utbildning, bostäder, arbete och mat för lokalbefolkningen. Samhällena blev centrum för zapatisternas politiska inflytande på internationell nivå, och fick besök av intellektuella och vänsterpolitiker som förundrades över EZLN:s organisatoriska erfarenheter.

Så småningom gjorde bristen på materiella tillgångar och kampens isoleringen att EZLN och Caracoles blev lätta offer för förtryck från den mexikanska staten. Kort efter att det undertecknats ignorerades San Andrés-avtalet av president Ernesto Zedillo (han var president mellan 1994-2000). En politik av inringning och belägring följde. Paramilitära styrkor som hade utbildats av armén gick till attack mot zapatistsamhällena. I december 1997 framkallade dessa styrkor en massaker i samhället Acteal och dödade mer än 45 personer från ursprungsbefolkningen.
De zapatistgrupper som grundades 2003, som självstyrande zoner, var och fortsätter att vara offer för yttre påtryckningar från paramilitära grupper, narkotikahandlare och den mexikanska armén. Bara i maj samma år attackerades minst tre regioner i Chiapas av militären. Aggressionerna sträckte sig från brända skördar till plundrade hus. Den federala åklagarmyndighetens kontor för miljöskydd, med stöd av den federala polisen, vräkte bönder i Montes Azules med extrem brutalitet.
Sedan Calderón blev president 2006 har 79 militärläger etablerats i Chiapas, varav 56 inom ursprungsbefolkningens territorium, 90 procent av dem med specialtrupper som stöds av paramilitär. Andrés Manuel Lopez Obradors (AMLO) regering, som säger sig vara till vänster, håller fortfarande dessa läger aktiva i regionen.
År 2013, under Enrique Peña Nietos regering, fortsatte aggressionerna och hundra familjer fördrevs efter att deras land stulits. Sedan dess har tvångsförflyttningar blivit vanligare i Chiapas. Hela familjer och zapatiststödda baser lever fortfarande i en desperat situation. Det är bara några exempel på de tusentals fall som har inträffat under de senaste två decennierna. År efter år har aggressionerna ökat och normaliserats, majoriteten av rättsliga utredningar förblir olösta och upproret som började 1994 är idag bara en skugga av sitt forna jag.

Situationen har dock blivit mer kritisk. Sedan maj förra året har de autonoma zapatistsamhällena i Chiapas varit måltavla för minst tio paramilitära angrepp från den regionala organisationen för kaffeodlare i Ocosingo (ORCAO), som är ett kapitalistiskt företag som producerar kaffe i regionen och skyddar de stora markägarnas gårdar med legosoldater. Kidnappningar, mord, skottlossningar, bränder i lager och skolor är bland de brott som begås av organisationen. På grund av aggressionerna och provokationerna larmade EZLN:s ledarskap i juni att Chiapas var ”på gränsen till inbördeskrig”.
Den 2 juni 2023 trängde beväpnade paramilitärer in i ett folkets hus i zapatistsamhället Polhó, dit cirka 150 personer som fördrivits från Santa Martha tagit sin tillflykt, helt obeväpnade. Paramilitärerna började skjuta mot dem, dödade sju personer och skadade tre andra.
Flyktingarna, mestadels av Tsotsilursprung, som tvångsförflyttats i september 2022, efter att ha fått sina landområden, ägodelar och kommunala rättigheter fråntagna av markägare i samarbete med den lokala regeringen och delstatsregeringen, har inga hem att återvända till. Eftersom deras hem sattes i brand för att säkerställa att bybornade inte kunde återvända, vilket innebar flera brott mot mänskligheten såsom etnisk rensning, tvångsförflyttning och folkmord.
Flera medlemmar från EZLN:s stödbaser (BAEZLN) har attackerats, ofta med dödlig utgång, av ORCAO, vars agerande mot EZLN har lämnat dussintals döda och ännu fler skadade i kaffemarkägarnas vinsters namn. Deras senaste attack var mordförsöket på BAEZLN-medlemmen Jorge Lopez Santiz den 22 maj i år av paramilitärer, där offrets tillstånd fortfarande är kritiskt.
Regeringen ignorerar den kritiska situation som råder för urbefolkningen i Chiapas. Presidenten, AMLO, har offentligt sagt att han inte tror att det är ”en utbredd eller allvarlig fråga”. Och under en presskonferens i Chiapas i slutet av juni sade han: ”Nej, nej, nej, i allmänhet har det inte förekommit några aggressioner. Det finns vissa fall, men det är inte fråga om avsiktliga handlingar.”

Chiapas är inte ett isolerat fall, då ursprungsbefolkningar och miljöaktivister i hela landet torteras, mördas, försvinner eller utsätts för rättslig förföljelse.
I slutet av 2023 har minst 24 mördats och ett dussin rättsfall har inletts mot de samhällen som motsätter sig plundringen av vatten och att kapitalistiska vinstintressen tillåts ta över deras områden.
Den 8 juni organiserades flera marscher av ursprungsbefolkningen i Otomí, Antikapitalistiska universitetsnätverket, Mexikanska elektrikerförbundet (SME), Zapatisternas revolutionära folkunion samt Anhängare till sjätte deklarationen från Lacandondjungeln EZLN samt andra grupper mot de ostraffade attackerna. Solidariteten tog formen av marscher och demonstrationer runtom i Mexiko och internationellt.
I november utfärdade EZLN:s ledning en sista kommuniké som uppmanade till internationell solidaritet mot attackerna. Den tillkännagav också upplösningen av de 43 goda regeringsråden, nedläggningen på obestämd tid av de 16 Caracoles för externa besökare och återaktiveringen av deras militära kommando. Det verkar som att EZLN, mot bakgrunden av dessa händelser, kommer att genomgå en reformprocess som kommer att resultera i en omorientering av både verksamhet och program under de kommande åren.
Det som skett utgör ett allvarligt bakslag för ursprungsbefolkningens kamp för autonomi och självbestämmande. Alla de framsteg som zapatiströrelsen har uppnått när det gäller erövringen av zapatistfamiljernas rätt till säkerhet, liv och personlig integritet är hotade. Det är därför vi från Socialistiskt Alternativ fördömer aggressionerna och uttrycker ett budskap om solidaritet med ursprungsbefolkningen i Mexiko.

Som socialister fördömer vi dessa attacker och står i solidaritet med zapatistsamhällen för ursprungsbefolkningen. Det är sant att dessa aggressioner och utrotningskampanjer är bevis på kapitalismens förmåga att förminska dessa revolutionära erfarenheter. Men själva politiken i EZLN har bidragit till dess organisatoriska svaghet, vilket gör att den inte kan slå tillbaka ordentligt mot dessa aggressioner.
Dess politik kan sammanfattas med frasen ”förändra världen utan att ta makten”, vilket betyder att bygga en ny värld utan att kämpa för politisk makt så att den överlåts till arbetarna och bönderna. Men att avstå från denna kamp innebär att lämna kapitalismen med dess huvudbastion, staten, intakt.
Zapatistarmén för nationell befrielse har medvetet avstått från att bli ett ledarskap för en antikapitalistisk och folklig rörelse på nationell nivå. Istället har man begränsat sig till ”rådgivning”, vilket underminerat dess politiska auktoritet och begränsats framgångarna till små geografiska utrymmen, som inte för alltid kan undgå kapitalismens logik.
Kapitalismen har visat sig vara en kraft som inte kan besegras enbart i Chiapas, eller i Mexiko eller Latinamerika, utan den måste besegras av massorna på internationell nivå. ■