Ytterligare nedskärningar pressar vårdpersonal

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Vi har nyss kommit igenom en pandemi, mycket tack vare de sjukvårdsanställda. De har fått applåder, men vill hellre ha något annat – högre löner samt fler kollegor så att de orkar med arbetet. Nu ser de patienter i korridorer, och patienter på fel avdelning. De ser erfarna kollegor lämna jobbet och ersättas av vikarier som inte kan rutinerna.

Vårdfokus har klarlagt hur situationen ser ut i de olika regionerna. Nu är det vardag igen efter pandemin. Det innebär en återgång till det normala, men det innebär också att vård som fick skjutas upp under pandemin nu ska tas igen – förutom att det helt naturligt hela tiden tillkommer nytt.
Dessutom ökar sjukvårdens kostnader snabbare än skatteintäkterna. Vårdfokus har frågat samtliga regioner om ekonomin. 13 av 21 svarade att de inte kommer att klara budget, två svarade att de inte vet och sex svarade att de kommer att klara det även om det är med förbehåll för en del. Vårdfokus har räknat ut att 18 regioner riskerar att inte klara sjukvårdsbudgeten.

Vad gör de då? Tio regioner säger att de kommer att behöva göra besparingar. Ytterligare fem talar om effektiviseringar, kostnadsanpassning eller olika slags ekonomiska handlingsplaner. Det är andra ord för nedskärningar.
Annika Wallenskog, chefsekonom på Sveriges kommuner och regioner (SKR), säger att många kommer att behöva göra kännbara besparingar om man inte vill höja skatten eller om inte staten skjuter till mer pengar. Hon säger också att det kommer att bli tuffare framöver, eftersom vårdbehovet ökar.

Vårdbehovet ökar samtidigt som sparkraven ökar. Är det underligt att sjukvården blir allt mer pressad?
Peter Burman, regionchef på Arbetsmiljöverket, berättar att antalet anmälningar där skyddsombud begär arbetsmiljöåtgärder har ökat under de senaste åren. Det finns 30 olika ärenden beträffande arbetsbelastningen på sjukhusen. Det är många ärenden, och Peter Burman ser det som ett rop på hjälp.
De vanligaste problemen är hög personalomsättning, många vikarier och överbeläggningar. Det leder till extrapass, övertid och tung belastning, samtidigt som nya kollegor ska skolas in. Personalen får ingen återhämtning, samtidigt som de oroas över att patienterna drabbas. Det är inte konstigt att många byter till lugnare arbetsplatser.

Det är valår och vi kommer att få höra många fagra löften om att satsa på sjukvården. Regeringen kommer att slå sig för bröstet och berätta hur mycket de har satsat och kommer att satsa på vården.
Det finns pengar ute i samhället. Det som saknas är den politiska viljan. När det gäller polis och militär är det ingen hejd på vad man lovar, och levererar. Enligt våra politiker, speciellt på högerkanten, verkar det vara bättre att skada människor än att bota dem.
Sparivern inom den offentliga sektorn måste få ett slut. Tänk så här: ”Vad behöver vi göra? Hur mycket kommer det att kosta? Hur får vi in pengar till det?” Tänk inte så här: ”Vi kan inte få in mer pengar utan vi måste strama åt litet mer. Vår duktiga personal måste klara det.”

Det spelar ingen roll hur duktig personalen är. Det finns en gräns för hur mycket man orkar. Många har nått den gränsen idag och risken är att fler kommer dit om nedskärningarna fortsätter. Personalen klarar inte mer. Patienterna får lida. Är det välfärdslandet Sverige?