Zimbabwe: Ett stulet val déjà vu för massorna

av ISA:s reportrar, internationalsocialist.net // Artikel i Offensiv

Zimbabwes skenval till president, parlament och lokala myndigheter den 23 augusti har än en gång understrukit att den enda vägen till verklig förändring för de unga och arbetande massorna är att organisera ett massuppror för att ersätta den blodbesudlade ZANU-PF-regimen med en socialistisk, demokratiskt kontrollerad arbetarregering.

Vid soluppgången den 23 augusti hade hundratusentals zimbabwier tagit sig till vallokalerna runt om i landet, ivriga att låta solen gå ner över den motbjudande ZANU-PF-regimen (Zimbabwe African National Union-Patriotic Front). Men omedelbart dök alla tecken på en ny episod av partiets banditverksamhet upp.
Förseningar på upp till tio timmar rapporterades vid ett häpnadsväckande antal vallokaler på grund av att valsedlar inte fanns tillgängliga. Denna plötsliga brist råkade finnas i landets stadsområden där ZANU-PF inte kan tänkas vinna ett val. Det meddelades att de drabbade vallokalerna skulle vara öppna även följande dag. En del sov vid vallokalerna, fast beslutna att lägga sina röster.
På landsbygden, där ZANU-PF:s våldsregister är alltför påtagligt, var rapporterna om hot många, och sociala medier fylldes av bilder på bybor som köade precis utanför vallokalerna för att ”bekräfta” att de hade röstat på regimen. Samtidigt rapporterade Zimbabwe Lawyers for Human Rights att polisen hade fängslat omkring 40 aktivister från civilsamhället som försökte övervaka valet.

Regimen utger sig för att vara en demokrati, men förbjuder i själva verket de mest grundläggande rättigheterna att utövas, ägnar sig rutinmässigt åt omfattande röstköp och höjde inför dessa val dramatiskt registreringsavgifterna för kandidater (till exempel 1 000 dollar för varje parlamentskandidat – den genomsnittliga månadslönen för den lilla minoritet som är anställd är 230 dollar). Under dagarna omedelbart före valet var tillgången till internet kraftigt begränsad.
Trots det trotsiga valdeltagandet och tydliga indikationer på majoritetsstöd för det största oppositionspartiet, Citizens Coalition for Change (CCC), är valet ett déjà vu-ögonblick för massorna. De har varit här förut; redan när den nyliberala ekonomiska strukturanpassningspolitiken infördes på 1990-talet förbrukade den tidigare befrielserörelsen det masstöd den hade haft, och sedan år 2000 har ZANU-PF förlitat sig på röstfusk, förtryck och brutala hot för att ”vinna” val.

ZANU-PF brydde sig inte om att ta fram ett valmanifest, utan sade att deras meritlista talar för sig själv. Dess katastrofala meritlista verkar i själva verket höja insatserna i varje val. För massorna är det en fråga om liv och död.
Hyperinflationen hemsöker återigen deras liv som om den aldrig hade försvunnit 2009. För de få som har jobb har deras löner försvunnit och blivit värdelösa på ett ögonblick. Massorna lever till överväldigande del i djupaste fattigdom och svält i ett land som har ett överflöd av naturresurser. Varje år slussar eliten cirka 3,8 miljarder USA-dollar direkt från landets gruvor till sina egna fickor.
ZANU-PF-regimen har genomfört en industriell plundring av landets rikedomar och lämnat kvar en liten klass av oligarker med en livsstil i nivå med de rikaste människorna på jorden. Upptäckten av Afrikas största litiumreserver har förvandlat hela områden till ett helvete för massorna och ett paradis för kumpanerna. Denna regim har hjälpt och stött de koloniala massvräkningarna av tusentals bybor för att ge plats åt litiumgruvor som är helägda av kinesiska kapitalister.
Men det är inte bara kineserna som investerar miljardtals dollar på att lägga vantarna på det vita guldet. Kinas monopol på Zimbabwes litium tycks också dra till sig västerländska imperialisters uppmärksamhet. För några veckor sedan fann Elon Musk det lätt att kringgå USA:s sanktioner mot regimen och ringde upp Emerson Mnangagwa för att diskutera ”investeringsmöjligheter”.

Massorna lever till överväldigande del i djupaste fattigdom och svält i ett land som har ett överflöd av naturresurser.

I år har landets jordbrukssektor förmodligen producerat ett spannmålsöverskott, men regimen vill exportera det, samtidigt som landet upplever den högsta livsmedelsinflationen på planeten.
Covid-19 var dödsstöten för landets hälso- och sjukvårdssektor, och många fortsätter att dö på grund av brist på grundläggande mediciner. När landets vårdpersonal avslöjade regimens kriminella försummelse av vårdsektorn i en rad modiga strejker 2020 svarade regimen med massuppsägningar, vilket ledde till en massflykt av vårdpersonal från landet.
Regimen har nu gått ännu längre: i juli undertecknade Mnangagwa en ny lag om ändring av arbetslagen som kriminaliserar strejker inom sjukvården och andra ”viktiga tjänster”, och hotar med fängelsestraff på upp till fem år. Denna handling ligger i linje med regimens systematiska försök att begränsa Zimbabwes stridbara arbetarklass.

Om valet hade varit ”fritt och rättvist” skulle det nybildade största oppositionspartiet, CCC, sannolikt ha vunnit komfortabelt. I förra årets fyllnadsval vann CCC cirka 60 procent av rösterna, och i oberoende opinionsundersökningar inför detta valet har de konsekvent legat långt före det styrande partiet i opinionsmätningarna.
CCC hålls dock inte bara tillbaka av statligt förtryck, utan också av sina egna allvarliga politiska, ideologiska och organisatoriska begränsningar. Flera anhängare har misshandlats och fängslats, däribland Job Sikhala som har suttit fängslad i över ett år utan rättegång, och den 4 augusti dödades CCC-anhängaren Tinashe Chitsunge i ett bakhåll. Polisen har förbjudit över 50 av CCC:s demonstrationer fram till idag.
Massorna, som längtar efter ett alternativ till ZANU-PF, har ställt sig bakom partiet, precis som de gjorde för Movement for Democratic Change (MDC, ur vars sönderfallande fraktioner CCC bildades 2022). Som svar på statens förtryck och destabilisering har CCC:s ledare kallat sin organisationsdoktrin för ”strategisk tvetydighet”, där partiet inte har några formella organisationsstrukturer eller en konstitution.

Bakom tvetydigheten ligger dock CCC-ledningens kärnprogram. CCC:s genomgående nyliberala valmanifest låter som ett uttalande från IMF eller Världsbanken. Det är hundra sidor av privatisering och åtstramning, klädda i vokabulär som ”privat-offentliga partnerskap”, ”slimmade halvstatliga företag”, ”slimmad regering”, ”säkerhet i jordbruksmark i utbyte mot lån”, med mera.
CCC:s löften om ”förändring” är i verkligheten begränsade till att presentera sig för de imperialistiska finansinstitutionerna som en ren uppsättning händer som legitimt kan börja ta emot krediter igen.
De utbredda förhoppningarna om ”förändring” är trots allt inte förvånande med tanke på att CCC i mångas ögon representerar minnet av och uppoffringarna från massorna i Zimbabwe, särskilt dess organiserade arbetare som grundade MDC på 1990-talet.
Trots dessa nyliberala förräderier kan CCC framställa sig som ett fortsatt motstånd mot ZANU-PF-regimen och mot det elände som det nykoloniala kapitalistiska systemet dömer de arbetande massorna i Zimbabwe och större delen av världens befolkning till. Det överväldigande masstödet är inte detsamma som ett godkännande av dess nyliberala agenda.
Det gör det nu oerhört svårt att organisera den massilska ilska som med säkerhet kommer att följa på en valstöld av denna omfattning.

Vad som än händer under de närmaste dagarna fortsätter massorna att hungra och törsta efter ett verkligt alternativ till ZANU-PF-regimen, som inte bara kan organisera och mobilisera deras ilska, frustration och förkastande av ZANU-PF-diktaturen – utan också kan ena och leda dem i deras egen ekonomiska, politiska och sociala frigörelse. Den mycket osannolika händelsen av en seger för CCC kan ge dem tillfällig lättnad från den grymma gangsterismen hos ZANU-PF-regimen, men det kommer inte att förverkliga deras strävanden.