En tredagars generalstrejk rullade igång i Zimbabwe den 14 januari som svar på den allt värre ekonomiska situationen i landet. Strejken organiserades av Zimbabwe Congress of Trade Union (ZCTU) och andra aktivister direkt efter att president Emmerson Mnangagwa kungjorde en 150-procentig ökning av bränslepriset, som har blivit en bristvara i krisens Zimbabwe.
Den riksomfattande ”nedstängningen” verkställdes på ett överväldigande sätt av arbetare, arbetslösa och självförsörjande, den stora majoriteten av Zimbabwier. I huvudstaden Harare och i den andra största staden Bulawayo samlades folk, många ungdomar, i stora, spontana demonstrationer. På annat håll stannade människor hemma, det vanligaste sättet att strejka i länder med massiv arbetslöshet.
Polisen har bemött demonstrationerna med skarp ammunition och tårgas. Två dagar in i strejken rapporteras att fem personer har skjutits till döds av polisen, flera andra är skadade. En polisstation i Harare sattes i brand när demonstranter reagerade mot den grova repressionen.
Demonstranterna har satt upp barrikader och stängt vägarna in i städerna. Media rapporterar även om viss plundring av butiker. Oppositionspartiet Movement for Democratic Change (MDC) rapporterar att dess huvudkontor plundrades och sattes i brand i Harare, möjligen som en olycklig konsekvens av förståelig ilska mot det politiska etablissemanget. Bilar tillhörande det styrande ZANU-PF blev också måltavlor.
MDC hade uttryckt solidaritet med strejken, även om det uppenbarligen liksom resten av den pro-kapitalistiska oppositionen togs på sängen av de massiva protesterna.
Arbetarklassen och de fattiga i Zimbabwe var redan hårt ansatta av accelererande prisökningar och brist på varor när regeringen den 12 januari mer än fördubblade priserna på bensin och diesel. En liter bensin kostar nu 27,88 kronor och diesel lika mycket – världens dyraste bränsle i ett av världens mest ekonomiskt utmanade underutvecklade länder.
Enligt regeringens uttalande ska storföretag kompenseras för höjningen genom skattelättnader. Det här är i sig en attack på arbetarna, de arbetslösa och självförsörjande – storföretagens regering försöker tvinga arbetare och fattiga att betala för den ekonomiska krisen. Mnangagwa planerar också totalutförsäljning av statligt ägda bolag.
Generalstrejken kommer hack i häl på doktorernas strejk som just har avblåsts efter över en månads kamp för att, bland annat, få ut löner och för en fungerande hälsovård. Sen några veckor tillbaka planeras även en lärarstrejk som ska starta senare i januari. En grupp lärare marscherade nyligen från Bulawayo till Harare (43 mil!) för att överlämna sina krav, till exempel högre löner i en situation där priserna på basvaror stiger skarpt, till regeringen. Offentliganställda lämnade också in strejkvarsel den 8 januari efter att förhandlingarna med regeringen kollapsat.
Med andra ord äger generalstrejken rum som en del i en jäsning som pågår på arbetsplatser och ute i hela samhället. Inte ens sex månader efter att han valdes till president kan Mnangagwa (som i november 2018 var involverad i den kupp som avsatte hans forna partikamrat Robert Mugabe efter 37 år vid makten) stå inför ett uppbubblande uppror som tar sikte både på den dysfunktionella politiken och ekonomin.
CWI ger fullt stöd till generalstrejken och uppmanar arbetare, unga och aktivister att använda strejken till att bygga organiseringskommittéer på arbetsplatserna, i skolorna och i sina bostadsområden och byar för att diskutera ett aktionsprogram och alternativet till det allt mer mardrömslika läget. I vår mening är den enda vägen ut att kämpa för ett socialistiskt Zimbabwe, ett socialistiskt Afrika och en socialistisk värld, där samhällets resurser tas över i genuint gemensamt ägande, styrs och kontrolleras demokratiskt av arbetarna, arbetarklassens och de fattigas områden, och där produktionen planeras för allas behov, inte några fås profit.
