Endast några dagar före Zimbabwes andra presidentvalsomgång tillkännagav Morgan Tsvangirai, oppositionskandidaten från Movement for Democratic Change (MDC, Rörelsen för demokratisk förändring), att han drar sig ur valet. Anledningen är det omfattande våld mot hans anhängare som Zanu-PF-miliser knutna till president Robert Mugabe, gjort sig skyldig till.Med beskrivningen av valet som en ”våldsam, illegitim svindel” uppgav Tsvangirai att 70 MDC-anhängare har mördats av statsstödda miliser, vilket gör det ”omöjligt att organisera ett fritt och rättvist val”. I fruktan för sitt eget liv har nu Tsvarangirai sökt skydd på holländska ambassaden i huvudstaden Harare.
Över 25 000 MDC-anhängare har fördrivits från sina hem. Förekomsten av tortyrläger i ytterområdena av Harare har också identifierats av utländska mediakällor. Ledande fackliga företrädare fortsätter att försmäkta i fängelse, ditsatta på falska anklagelser.
Mugabes talespersoner har avfärdat Tsvangirais påståenden om förföljelser genom att istället argumentera för att han har dragit sig tillbaka därför att han stod inför ett förödmjukande nederlag i valet den 29 juni.
Detta argument håller emellertid inte, då Tsvangirai slog Mugabe i valet den 29 mars och med knapp marginal nästan lyckades få absolut majoritet samt därför yrkade på en andra omröstning. Och dessutom fick MDC parlamentarisk majoritet i samma val.
Därutöver var detta valresultat väldigt skevt. Zimbabwes valkommission (handplockad av det styrande Zanu-PF-partiet) fördröjde tillkännagivandet av valresultatet i flera veckor, vilket antyder valfusk. Detta utöver bruket av uppblåsta vallängder och uppgifter om att statstjänstemän stoppade valurnorna fulla med valsedlar för att blåsa upp Mugabes röstetal.
Det förekom också trakasserier mot MDC-anhängare av Mugabes ”krigsveteranmilis” såväl som den vanliga förföljelsen av Mugabes opponenter av statens styrkor.
Under den senaste valrörelsen gjorde Mugabe i ett tal på ett Zanu-PF-stormöte klart att hans regim aldrig skulle acceptera en MDC-valseger. Han utlyste i praktiken inbördeskrig mot sina opponenter.
Mugabe har en blodig meritlista av att krossa sina motståndare.
Under tidsperioden 1982-1984 lät han sätta in den ökända Nordkoreatränade ”Femte brigaden” i Matabeleland. I runda tal 20 000 civila mördades under den repression som följde.
Ett liknande öde kan finnas i beredskap för de arbetare i förstäderna till vilka många MDC-anhängare på landsbygden har flytt. Det är av avgörande betydelse att oppositionella arbetare och bönder demokratiskt organiserar försvarsstyrkor i förstäderna och byarna för att driva ut Mugabes miliser.
Men istället för att förbereda sina medlemmar och anhängare för kamp mot Mugabes kontrarevolution fortsätter MDC-ledningen att förlita sig på att det ”internationella samfundet” ska pressa Mugabe till att acceptera den politiska förändringen.
Hittills har inte dylika ”påtryckningar” kunnat lossa Mugabes grepp om Zimbabwe. Faktum är att han i propagandasyfte har kunnat använda sig av den kapitalistvänliga MDC-ledningens förtroendefulla relationer med västliga regeringar för att brännmärka dem som ”imperialistknektar”. Det var emellertid Mugabe som först tillämpade västkapitalistiska åtstramningsåtgärder på 1990-talet (IMF-sponsrade ”strukturförändringar”) som föregrep Zimbabwes akuta ekonomiska kriser.
Dessutom har utländska sanktioner syftande till att bestraffa Zimbabwes elit haft föga effekt, då Mugabe och hans hejdukar fortsätter att samla på sig personliga förmögenheter samtidigt som majoriteten av zimbabwierna lider av effekterna av hyperinflation, massarbetslöshet, svältlöner och till och med faktisk svält.
Regeringar som USA:s och den brittiska strävar efter en ”regimförändring” i Zimbabwe som skulle göra det möjligt för västföretag att göra vinstgivande investeringar under en tillmötesgående MDC-ledd regerings beskydd. Bush och Brown fördömer på ett hycklande sätt Mugabes brutala regim samtidigt som de fortsätter att stödja ”vänskapliga” diktaturer som den saudiarabiska.
USA:s och Storbritanniens regeringar är emellertid oförmögna att använda sig av ett direkt militärt ingripande av rädsla för att det skulle kunna skapa en kontinental och världsomfattande antiimperialistisk reaktion från arbetares och bönders sida. De har istället försökt att utöva diplomatiska påtryckningar på Zimbabwes grannländer för att få dessa att isolera Mugaberegimen.
Fram till nu har det varit svårt, då ”befrielsekampsveteraner” som Sydafrikas president Thabo Mbeki har varit långvariga politiska allierade till Mugabe. Den politiska krisen i Zimbabwe har emellertid resulterat i massemigration av flyktingar till Sydafrika och andra grannstater, vilket har skapat stora sociala problem.
Miljontals emigrerande zimbabwier har sökt skydd och arbete i Sydafrika och detta har lett till ett avståndstagande från grupper av utarmade svarta sydafrikaner, varav en liten minoritet har gått till fysiskt våldsamma angrepp mot utlänningar (läs mer i Offensiv nr 804, den 12 juni 2008).
Mbeki, som redan står inför inhemska politiska påtryckningar från Sydafrikas arbetare ifråga om hans kapitalistvänliga regeringspolitik, oroar sig för att det våldsamma intryck som hans land ger ska avskräcka från utländska investeringar och undergräva det förväntade uppsvinget för turismen i samband med 2010 års fotbollsvärldsmästerskap.
Mbekis stöd till Mugabe har också komprometterats av hans försök tidigare i år att låta kinesiska vapen få transporteras via Durbans hamn och sen vidare inåt landet till Zimbabwe för att användas av Mugabes statsstyrkor. Hamn- och transportarbetare i Sydafrika och på andra håll vägrade att lossa och frakta vapnen.
Och nu har valobservatörer från SADC – Southern African Development Community (Södra Afrikas utvecklingssamfund) under Sydafrikas ledning – tvingats till slutsatsen att våldsdåd har genomförts av Zanu-PF mot MDC.
Mugabe har efter 27 års oavbrutet styre organiserat en terrorkampanj för att krossa MDC. MDC-ledarna har dock inte – bakbundna som de är av sin kapitalistvänliga politiska agenda – förberett någon motoffensiv av arbetare och bönder.
MDC-anhängare känner sig nu, efter att stått ut med Zanu-PF-attacker i förhoppningen om att kunna uppnå en grundläggande politisk förändring genom detta val, med all säkerhet uppgivna och besegrade. En passande valseger för Mugabe i den andra valomgången skulle emellertid kunna innebära att ytterligare terror släpps lös mot hans opponenter.
Endast en revolutionär kamp från arbetares och ungdomars sida med målet att störta Mugabe och hans klick kan få slut på lidandet.
För att kunna mobilisera en sådan kraft måste man dock anta ett socialistisk politiskt program för att kunna ta itu med de brännande sociala frågorna rörande jordägandet samt den utbredda fattigdomen och arbetslösheten. Ett sådant program skulle också skära igenom och avslöja Mugabes falska antiimperialistiska retorik.
Bara genom ett socialistiskt förstatligande av jorden och industrin samt en internationell appell för arbetarsolidaritet kan en arbetar- och bonderegering få till stånd en grundläggande förändring i Zimbabwe.
Dave Carr
