Zimbabwe: Regimen sitter på en tidsinställd bomb

av Obvious Moyo // Artikel i Offensiv

Av rädsla för ett rent uppror drog Zimbabwes regering i slutet av november tillbaka avskaffandet av subventioner på basmatvaror, en ”reform” den nyss hade lagt fram. Med revolution i luften runt om i världen, och nya strejker och protester på hemmaplan där såväl massiv torka som ekonomisk kris råder, gör den auktoritära regimen rätt i att darra. Dess fall är en tidsfråga.

President Emmerson Mnangagwa kom själv till makten genom en kupp som sprang ur den eskalerande konflikten inom det styrande ZANU-PF-partiet efter att en ny våg av protester startade 2016. Efter att ha klarat sig ur de stora protesterna mot det tveksamma valresultatet 2018 och generalstrejken (eller ”stayaway”) i januari 2019 mot en 130-procentig höjning av bensinpriset, måste hans regim nu jobba övertid för att fortsätta undertrycka en revolution som kan vara oundviklig.
Trots all polisbrutalitet och det konsekventa användandet av militären mot protester och alla oppositionsröster har Zimbabwe sett en lång läkarstrejk och en växande ilska från arbetare och fattiga. Läkarna har varit i strejk sen den 3 september, och till dem sällade sig övrig sjukvårdspersonal tidigt i november. Trots att flera av deras demonstrationer har utsatts för brutala polisinsatser demonstrerade läkarna igen den 4 december med krav på bättre löner, mediciner och nödvändig utrustning på sina arbetsplatser. Den 29 november strejkade jurister i protest mot polisbrutalitet.
Knappt 24 timmar efter att ha hotat med att avskaffa subventioner på majs och ris, enligt budgeten presenterad av finansminister Mthuli Ncube den 27 november, kallade president Mnangagwa en presskonferens och återkallade beslutet, uppenbarligen oroad över risken för en total revolt från massorna. Subventionerna skulle bort enligt påbud från Internationella valutafonden (IMF) som en del i de ”reformer” regeringen måste genomföra för att få tillgång till lån.

Ända sen den nuvarande regimen kom till makten genom en kupp 2017 har Zimbabwes folk bara erfarit nedskärningar på sjukvård, utbildning och offentliganställdas löner. Samtidigt har elitens onödiga lyxutgifter fortsatt, till exempel genom en mängd utlandsresor med inhyrda privatjet för presidenten och hans ministär och inköp av dyra bilar till ministrar och parlamentsledamöter.
Kapitalister fortsätter att extrahera mineraler som platina och diamanter, medan vanliga arbetare och fattiga fortsätter betala mer för mindre, om något alls. Den tvåprocentiga höjningen av momsen som infördes ifjol, höjda priser på el och bensin och sänkta löner, inflationen som enligt olika uppskattningar ligger på mellan 300 och 500 procent – allt sammantaget bidrar till ett växande missnöje med regeringen.

Armén och polisen har fått tillskott till sina budgetar. Mer resurser till pansarvagnar och tårgas, medan sjukhus och vårdcentraler lider dödlig brist på medicin och förbrukningsvaror – prioriteringarna avslöjar att regeringens enda syfte är att hålla fast vid makten med hjälp av repression och rädsla.
Oavsett hur mycket brutalitet den gör bruk av kommer år 2020 vara ett test för den uppenbart oeniga regimen givet omfattningen av den pågående torkan. Bristen på regn påverkar direkt den redan dåliga ekonomiska situationen vad gäller tillgång till mat, vatten och el.
I nuläget slås strömmen av i upp till 18 timmar om dagen (så kallad ”load shedding”) och omkring 3,6 miljoner människor i Zimbabwe får inte tillräckligt att äta. Totalt lever just nu nio miljoner människor i södra Afrika på gränsen till en svältkatastrof grundad i klimatförändringarna.

För att bli av med den korrupta kapitalistiska regimen, som splittrar arbetarklassen och ställer folk emot varandra medan landet blöder av utsugning, korruption, nepotism och vanstyre, behöver arbetarklassen och de fattiga komma samman för att utmana och i slutändan störta den. Vanliga soldater och poliser borde vägra att krossa sina systrar och bröder som protesterar och istället stötta dem.
Bygget av ett nytt socialistiskt, demokratiskt och internationalistiskt politiskt parti rotat i massprotesterna är en nyckelfråga. Bara med sin egen självständiga och demokratiska ledning kan ett arbetarklasslett uppror hoppas kunna bygga ett nytt Zimbabwe med jobb, utveckling och en hållbar plan för att återuppliva jordbruk och industri och bekämpa klimatförändringarna.
Det är långt ifrån tillräckligt att försöka ersätta regimen med en annan prokapitalistisk klick. Alternativet till dagens katastrof är att organisera sig med sikte på att ta över och demokratiskt driva och kontrollera alla de viktiga resurserna i samhället, inklusive gruvorna, bankerna, de stora jordbruken och vad som återstår av industri, och appellera till massorna i regionen och världen om stöd.