Zimbabwes kris fördjupas: Massprotester och brutalt förtryck

av Sodindwa Malandelilanga och Leonard Chiwoniso Mhute, CWI // Artikel i Offensiv

Den 16 augusti attackerade regimen i Zimbabwe brutalt gatudemonstrationer mot landets till synes oändliga ekonomiska och politiska kris. Den regerande eliten fruktar ett protestuppror som i Sudan. Massornas styrka visades tydligt av generalstrejken i januari.

Efter att den långvariga diktatorn Robert Mugabe störtades i en militärkupp i november 2017 förväntades det att Zanu-­PF-regimen skulle vända sig från förtrycket och barbarismen som kännetecknade Mugabes styre. Men år 2019 är Mugabes regim kvar vid makten. Mugabes tidigare högra hand, Mungangwa, har sedan han tillträdde intensifierat den redan allvarliga krisen. En tredjedel av befolkningen på 16 miljoner beräknas svälta enligt FN.
Regimens ”stabiliseringsprogram” är en åtstramningspolitik i linje med kraven från IMF, Internationella valutafonden. En skatt på 2 procent har införts på de elektroniska transaktioner som tidigare dämpade bristen på kontanter. I januari i år offentliggjorde Munangagwa en bränsleprisökning på 150 procent, vilket fördjupade bristen på mat, vatten och elektricitet. Inflationen stegrades i juni från 98 procent till svindlande 176 procent.
Politiken har intensifierat massornas svält och fattigdom. Mitt i bristen på grundläggande behov såsom mat, bränsle och mediciner på offentliga sjukhus och kliniker, ses Zanu-PF-eliten spendera miljoner dollar på lyxvaror som exotiska superbilar. 

I takt med att krisen fördjupats har vi sett spontana episoder av massuppror från Tajamukaprotesterna 2016 till upproret mot valfusk i augusti 2018.
Zimbabwes fackliga central­organisation ZCTU svarade på bränsleprisökningen i januari med en tredagars generalstrejk som skakade regimen i grunden och visade massornas längtan att gå utöver spontanitet till mer organiserade och samordnade former av motstånd. Generalstrejkens styrka var oväntad, mot bakgrund av svindlande 90 procents arbetslöshet och två decennier av avindustrialisering.
Framgången kan tillskrivas de offentliganställdas kamp, lärare och sjukvårdspersonal. Lärare och sjuksköterskor har slavlöner motsvarande 770 kronor i månaden. Den totala strejken under tre dagar i januari avslöjade hur överflödig regimen är. Inte ens kravallpoliserna kunde agera för att stoppa det otroliga uppror som samtidigt bröt ut i kåkstäder i både Harare och Bulawayo. Upproret möjliggjordes av ZCTU:s generalstrejk.

Efter strejken följde den förväntade brutaliteten; regimen sände ut soldater för att slå, tortera, muta, döda, våldta och begå alla typer av grymheter. Ledarna för ZCTU, dess president och generalsekreterare, fortsätter att åka in och ut ur fängelse och står fortfarande inför dödshot. 
För massorna kan övergången till våldsamma metoder tjäna som en barometer för regimens ökade osäkerhet i fråga om sitt grepp om makten.

Regimen befinner sig i en återvändsgränd, utan väg ut från konkurs och oöverstigliga skulder. Den driver IMF:s strukturanpassningspolitik, till exempel att sänka lönerna, som snabbt genomfördes och resulterade i arbetslöshet för tusentals offentliganställda. En del av åtstramningspolitiken är återinförandet i juni av Zimbabwedollarn som enda godkända valuta.
De regionala styrande klassernas solidaritet med regimen i Harare har emellertid förblivit oskakad. Munangagwa har nyligen utsetts till ordförande för SADC:s ledningsgrupp för ”politik, fred och säkerhet” (SADC, Sydafrikanska utvecklingsgemenskapen, har 15 medlemsländer). EU har trots upprepade fördömanden av kränkningar av de mänskliga rättigheterna varit öppen för att återuppta samarbeten med regimen.
Oppositionspartiet MDC deltog frivilligt i fuskvalen i juli 2018 och har länge krävt en dialog med regimen som en väg ut ur krisen. Tidigare, när krisen fördjupades 2009, ingick MDC in i en koalitionsregering som på så många sätt räddade regimen från att kastas i historiens soptunna.
MDC:s nuvarande uppmaning till massprotester bör ses som ett försök att tvinga regimen till en förhandlingslösning. MDC försöker reformera en kapitalistisk kris genom att förhandla med de som orsakat krisen och för att komma med i regeringen. Deras program består av fraser som ”god styrning”, men MDC saknar ett verkligt alternativ, och uttrycker bara hopp om utländska lån.

Perioden sedan 2017 understryker att ett byte av president inte i sig var tillräckligt för att landets tillstånd skulle kunna förbättras. Att störta Zanu-PF är avgörande. Det behövs också ett tydligt program. Det finns fortfarande ett stort tomrum som MDC, ZCTU och den sociala protestgruppen Tajamuka inte kan fylla. Uppgiften att störta Zanu-PF såväl som det kapitalistiska systemet i Zimbabwe kvarstår. Det behövs en enad kamp från stads- och landsbygdsbefolkningarna.