Zimbabwes offentliganställda strejkar i ekonomiskt sönderfall

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

Läkare, sjuksköterskor, lärare med flera offentliganställda strejkar i ett Zimbabwe som trasas sönder av skyhög inflation, arbetslöshet, valutabrist och nu även ännu en massiv torka som hotar miljoner med svält. Hittills är regeringens svar massavskedanden, polisvåld, arresteringar och tortyr.

Den 6 november kraftsamlade Zimbabwes offentliganställda till en gemensam strejkaktion. Strejk har blivit vardag för landets läkare, övrig sjukvårdspersonal och lärare. 
Läkarna har varit ute i strejk sen den 3 september, och övrig sjukvårdspersonal samt lärare har på många håll beslutat att bara arbeta två av veckans dagar – de har inte råd att ta sig till och från jobbet oftare än så. Sjuksköterskorna på vårdcentraler runt om i landet gick i full strejk den 4 november. Uppslutningen i gemensam strejk var ett svar på att regeringen den 5 november sparkade 77 underläkare.

Polisen hade godkänt strejkdemonstrationen i Harare den 6 november, första gången en stridsåtgärd av offentliganställda fått grönt ljus någonsin. Trots det stoppades demonstranterna från att lämna över sitt memorandum till finansministern, och flera misshandlades av tungt beväpnad polis.
Arbetarna kräver att få sina löner återställda till förra årets nivå, och att få betalt i amerikanska dollar, då den lokala dollarn snabbt tappar i värde.
Inflationen ligger på minst 300 procent, vilket har inneburit drastiskt raserade reallöner. 

Strejken handlar också om att få förutsättningar att göra sina jobb. Läkarnas strejk handlar till exempel också om att kräva mediciner och utrustning, som blir allt mer sällsynta på sjukhus och vårdcentraler. Medicinbristen är en växande kris i Zimbabwe, inte minst för kroniskt sjuka som HIV-patienter som nu i stor utsträckning tvingats avbryta sina behandlingar.
Regeringens svar på strejken har varit att sparka ännu fler läkare, nu totalt 211 stycken. Totalt förväntas över 500 av de totalt 1 601 regeringsanställda läkarna sparkas.

Samtidigt har de strejkande och facken utsatts för hård repression. Läkarfackets ordförande Peter Magombeyi fördes bort i september och återfanns fyra dagar senare dumpad, torterad och förgiftad, men vid liv. Fackfederationens ZCTU:s högsta ledning har fängslats upprepade gånger och står nu inför högförräderiåtal.
Regeringens hårda linje handlar om desperata försök att begränsa inflationen och klara årets överskottsmål och därmed tillfredsställa den Internationella valutafondens (IMF) krav. 
Avstängda kreditlinor, förstörelsen orsakad av cyklonen Idai tidigare i år, och nu även en massiv torka som gör spannmålsimport till en överlevnadsfråga – presidenten Emmerson Mnangagwas glädjebesked om att ”Zimbabwe är öppet för ’business’” har inte direkt gått hem.
Generalstrejken i januari skakade hela samhället. Frågan är om strejkvågen kan trappas upp ytterligare nu, och vilka ytterligare steg facken kan ta. Oavsett finns ingen hållbar lösning på sönderfallet i Zimbabwe på grundval av kapitalismen.